”Nu har jag blivit Döden, världarnas förintare”

Den 6 augusti 1945 meddelade USA:s president Harry S Truman att USA hade släppt en bomb som i sprängkraft överträffat alla bomber i krigens historia hittills. Målet var Hiroshima i Japan, en stad med 30000 invånare. ”Med denna bomb”, sa Truman, ”har vi uppnått en ny och revolutionerande förstörelsestyrka. Det är en atombomb. […] Vi är nu redo att snabbare och till fullo utplåna varje produktiv verksamhet ovan jord i Japan, förstöra hamnarna, fabrikerna och kommunikationerna.”

Tre dagar därefter släpptes en andra atombomb. Den här gången över Nagasakis 240000 invånare.

Samtidigt som andra Världskriget rasade i Europa, utkämpades ett skoningslöst krig om herraväldet över Östasien mellan USA-Storbritannien och Japan. USA hade efter det spansk-amerikanska kriget 1889 koloniserat Filippinerna och Guam och genom en kupp tagit styret över kungadömet Hawaii. Japan annekterade 1910 Korea, ockuperade Manchuriet 1931 och erövrade en stor del av södra och östra Kina sex år senare.

Industrialiseringen i Japan hade gått snabbt. De japanska kapitalisterna behövde olja, stål och gummi (80 procent av landets oljebehov importerades). Landets ledning satsade på militär expansion. Det förbjudna Japans Kommunistiska Parti, JCP, var det enda politiska partiet som propagerade emot ett expansionskrig.

Västimperialismens motdrag blev handelsblockad och krigföring. Hårda brutala strider utkämpades på Filippinerna, de franska, brittiska och holländska kolonierna i Sydostasien och på öriken i Stilla havet. Ofantliga mängder krigsmateriel förbrukades, hundratusentals militära och civila liv offrades. Rasistisk och patriotisk indoktrinering drev militärerna till omänskligt grymma handlingar.

När Nazityskland kapitulerade 8 maj 1945 slutade kriget i Europa, men inte i Stilla havet.

Första halvåret 1945 utsatte US-amerikanska och brittiska bombplan 67 japanska städer för intensiva bombningar. Hundratals bombplan flög upprepade gånger över bebodda områden och släppte tusentals ton sprängmedel och brandbomber. Tokyo attackerades 9-10 mars av 300 bombplan, 120000 människor dog i ett inferno av bränder och förödelse. Totalt mördades över 500000 människor och fem miljoner gjordes hemlösa.

Det japanska folket tillfogades samma lidande som folket i Hamburg 1943 och Dresden i februari 1945, då de också utsattes av tusentals US-amerikanska och brittiska bomber.
Sedan några år pågick ett stort hemligt projekt i USA, Manhattanprojektet, som hade till syfte att få fram ett nytt massförstörelsevapen, atombomben.

Åren kring 1930 hade stora framsteg gjorts inom atomforskningen. På laboratorierna i Europa testades hur kraftiga kollisioner med mindre partiklar påverkade atomkärnor. I Berlin december 1938 såg fysikerna att uranatomen klövs itu till två kärnor och att massan hos dessa två nya kärnor var betydligt lägre än atomkärnans ursprungliga massa. Den ”försvunna” massan hade omvandlats till energi! Till på köpet frigjordes nya neutroner. En kedjereaktion uppstod då dessa neutroner i sin tur kolliderade mot andra urankärnor.

Under US-amerikansk militärledning samlades från 1939 ett stort antal vetenskapsmän, varav många hade flytt fascismen i Tyskland och Italien, i Manhattanprojektet. Arbetet var intensivt och projektet fick mycket resurser. Efter fem år var tre bomber klara, en uranbomb och två plutoniumbomber. Plutonium ger större sprängkraft men bombens konstruktion var invecklad. Bomben behövde testas.

Testet gjordes 16 juli 1945 i Alamogordo, New Mexico. Resultatet överträffade alla förväntningar. När han såg resultatet kom mannen bakom projektet, Oppenheimer, att tänka på en mening ur det hinduiska eposet Baghavad Gita: ”Nu har jag blivit Döden, världarnas förintare”.

På en konferens i Jalta februari 1945, mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, uttryckte USA:s dåvarande president Roosevelt att ett angrepp på Japan i Manchuriet skulle öka chansen att besegra Japan. Roosevelt dog av en hjärtattack senare i april och Harry Truman blev president.

Truman ansåg dock att Sovjetunionens inträde i Asien innebar ett hot mot USA:s hegemoni i Östasien. Manhattanprojektets lyckade resultat gav ett tillfälle att visa upp USA:s överlägsenhet. Harry Truman tog ett för mänskligheten ödesdigert beslut.

Den 6 augusti 1945 klockan 02.45 startade ett bombplan bärande en uranbomb sin färd mot Hiroshima. Besättningen var insatt i uppdraget, de hade sett filmen från provsprängningen i Almogordo.
Klockan 8.15 fälldes bomben över stadens centrum. Barn var på väg till skolan, vuxna på väg till arbeten, kvinnor hemma med de små. Plötsligt visade sig en blåaktig blixt följd av ett olidligt bländande ljussken över området. Ett gigantisk svampformat moln steg upp mot himmeln fyllt av rök, aska och glödande massa. På marken rusade en eldstorm fram i 1200 km/h, kroppar kastades upp och slängdes ned flera meter längre bort. Temperaturen steg till 4000°C. Allt liv och organiskt material inom en kilometers omkrets från explosionscentrum förångades. De som var längre bort fick bränn- och strålningsskador över hela kroppen och skador orsakade av explosionen.

Tre dagar senare fällde USA plutoniumbomben över Nagasaki. Den orsakade samma helvetiska död och förstörelse som uranbomben över Hiroshima. Med cynisk tillfredställelse kunde bombens upphovsmän konstatera att den andra bomben visade att den första redan var föråldrad.

Det lilla antalet vårdpersonal som överlevde gjorde heroiska insatser för att ta hand om de skadade. Vissa av dem var själva skadade. Det var stor brist på läkemedel, så många dog en smärtsam död av sina skador. Undernäringen var utbredd till följd av krigen och handelsblockaden, vilket bromsade läkningsprocessen.

Den första tiden visste heller ingen att folket hade träffats av en atombomb. Läkarna var rådvilla när patienter kort efter tillfrisknandet fick feber, illamående, kräkningar, spontana blödningar, håravfall och dog. Vissa till synes oskadade kunde plötsligt sjunka ihop och dö. När det senare blev känt att städerna utsatts för atombomben var det få läkare som kände till den radioaktiva strålningens långsiktiga verkningar. Många dog senare av leukemi och andra cancerformer. Kvinnor som var havande fick missfall eller födde barn med hjärnskador.

Medan terrorbombningarna på de 67 japanska städerna pågick formulerade USA och Storbritannien villkoren för Japans kapitulation, Japan skulle fullständigt underkastas USA.

Vissa japanska politiker och en del av den kapitalistiska eliten insåg motvilligt att kapitulation var oundviklig. I synnerhet då de trodde att USA tänkte använda fler atombomber. Den militära ledningen ville förlänga kriget och tilldela USA så stora förluster att kapitulationsvillkoren kunde mjukas upp. Militärerna betvivlade att USA verkligen hade använt atombomben.

Den 8 augusti gick sovjetiska trupper till anfall och erövrade Manchuriet, Korea och Karafuto (ön Sakhalin) inom några dagar. Den 15 augusti kapitulerade Japan. Kapitulationsceremonin bevakades av 600 journalister. Endast ett fåtal av dem planerade ett besök till Hiroshima.

När USA ockuperade Japan infördes censur av allt material om atombombens verkningar. Japanska undersökningar av strålningsskador, och obduktionsmaterial av strålningsoffer samlat av japanska läkare, beslagtogs och skickades till USA. En filmare dokumenterade förstörelsen och skadorna hos offren, för att informera Röda Korset i Geneve. Hans filmer beslagtogs och låstes in i USA. Inga berättelser av överlevande fick publiceras. Japaner som inte själva drabbats skulle hållas okunniga om sina landsmäns öden. Artiklar om förödelsen och lidandet stämplades som lögnaktiga. Censuren varade fram till ockupationens slut 1952.

Redan 1946 började USA att testa nya kärnvapen på ön Bikini i Stilla havet.

När det ohyggliga lidandet i Hiroshima och Nagasaki blev känt för allmänheten växte en våg av protester fram. Miljontals människor i Europa och Asien tog ställning mot atombomben.

En händelse som väckte stor vrede inträffade 1954, då en provsprängning över Stilla havet spred radioaktiv aska över den japanska fiskebåten Lyckliga Drakens besättning. Många berördes av besättningens öde. På kort tid samlade japanska föreningar in 32 miljoner namnunderskrifter för ett totalförbud av kärnvapen.

De socialistiska länderna i Östeuropa initierade en internationell fredsrörelse, Världsfredsrådet. Den hade medlemsföreningar i ett stort antal länder. 1950 antogs ”Stockholmsappellen mot kärnvapen” som krävde ett totalförbud av atombomber. Appellen fick flera miljoner underskrifter.

I slutet av 1950-talet propagerade det svenska försvaret aktivt för att Sverige skulle skaffa sig kärnvapen. Försvarets forskningsanstalt hade studerat Hiroshima- och Nagasakibomberna och under sekretess startat ett projekt för tillverkning av plutoniumbomber.

Projektet byggde på ett samarbete mellan civil energiproduktion och försvaret. I Marviken skulle det byggas en stor elproducerande kärnreaktor som skulle leverera plutonium till kärnvapenproduktionen.

Projektet väckte protester och stoppades så småningom. I internationella sammanhang blev Sverige en stark röst för nedrustning.

”Nu har jag blivit Döden, världarnas förintare”, tänkte Robert Oppenheimer när han såg den totala förödelsen efter provsprängningen. Efter Hiroshima och Nagasaki började han och några andra från Manhattanprojektet att aktivt arbeta emot spridningen av kärnvapen.

Harry S Truman däremot har aldrig uttryckt någon tvekan eller ånger. När han i en intervju fick frågan om han skulle kunna använda atombomben igen svarade Truman med bestämdhet ”ja”.

Denna inställning råder fortfarande i USA och också i Natoalliansen. Sveriges allt närmare samarbete med Nato känns verkligen motbjudande.

Sedan de ödesdigra dagarna i augusti 1945 känner vi till atombombens totala förintelsestyrka. För Sveriges skull måste allt sam-arbete med Nato upphöra. För mänsklighetens skull måste vi kräva att stormakterna omedelbart skrotar sina kärnvapenarsenaler, och att de små staterna därefter gör detsamma.

Sri Nimpuno