Ny moralism i Ryssland

När nyliberalen Alexander Bard invigningstalade på Stockholm Pride gick han till hårt angrepp mot Rysslands president Vladimir Putin och anklagade honom för homofobi. Temat återkom i flera uppmärksammade demonstrationer utanför Rysslands ambassad.

Men Alexander Bards kritik är missriktad. Den skymmer det egentliga problemet, vilka som bär det politiska ansvaret och hur det ska lösas. Saken blir inte bättre av att han på invigningen lät sig sekunderas av den amerikanske ambassadören Mark Brzezinski.

Bakgrunden går att finna hos den ryska motsvarigheten till statistiska centralbyrån. När Sovjetunionen bröt samman 1991 hade den återuppståndna staten Ryssland knappt 149 miljoner invånare. År 2009 låg befolkningsantalet strax under 142 miljoner.

Den mörka demografin går igen hos de flesta forna Sovjetrepubliker. Ändå har utvecklingen i Ryssland mildrats av ett positivt invandringsnetto på tre miljoner. Trots det riskerar landets befolkning att krympa till 107 miljoner år 2050 enligt en FN-prognos för något år sedan.

De sjunkande befolkningstalen är ingen slump. Tvärtom är de en direkt följd av 1990-talets nyliberala chockterapi. En politik ivrigt påhejad av Alexander Bard, Mark Brzezinski och de borgerliga krafterna i väst.

Med brutala metoder privatiserades den allmänna sovjetiska egendomen inom loppet av några få år. Otyglade marknadskrafter släpptes fria. Ekonomin kollapsade, de sociala rättigheterna drogs in och klassklyftorna växte dramatiskt.

Den demografiska prislappen på 20 år av kapitalistisk restaurering är skrämmande hög. Den ryska genomsnittsmannen kan vara glad om han lyckas fylla 65 år. Födelsetalen är extremt låga och ligger på en fjärdedel av vad som är brukligt i afrikanska länder.

De styrande i Ryssland är inte passiva. En nationell handlingsplan för att vända den negativa utvecklingen har länge stått högt på agendan. Uppdraget har gått till den ryska dumans kommitté för familjefrågor. Arbetet leds av dess ordförande juristen Jelena Mizulina.

Jelena Mizulina är en politisk och ideologisk meningsfrände till Alexander Bard. I flera omgångar har hon suttit i duman för det socialliberala partiet Jabloko alternativt det nyliberala Högerkrafternas förbund. Båda partierna är idag politiskt marginaliserade.

Den senaste mandatperioden representerar Jelena Mizulina partiet Rättvisa Ryssland, en socialt inriktad variant av det borgerliga maktpartiet Enade Ryssland. Omständigheterna har fört henne, liksom resten av det politiska etablissemanget, i konservativ riktning.

– Om vi vill lösa den demografiska krisen måste vi dra åt svångremmen med moraliska värderingar och information ett antal år framöver, deklarerade hon i rysk tv i vintras. Det är nödvändigt för att öka nativiteten och ge barnen en fullvärdig uppfostran.

I en intervju på hemsidan ”Slaviskt ortodoxa och världen” som är närstående ryska kyrkan, gör Jelena Mizulina en kritisk genomgång av den sovjetiska familjepolitiken. En nationell handlingsplan tar sikte på det symboliska året 2017, ”hundra år sedan bolsjevikerna raserade familjen”.

I kontrast till det förflutna måste framtidens familjepolitik inkludera kyrkan, bygga på grundläggande konservativa värderingar och återupprätta den traditionella ryska storfamiljen. Jelena Mizulina förklarar närmare vad hon menar:

Äktenskapet som institution måste förstärkas. Detta innebär den lagligt registrerade föreningen mellan kvinna och man. Barnen ska kärleksfullt uppfostras gemensamt av båda föräldrarna. Föräldrarnas makt står över barnens rättigheter.

En nationell strategi innehåller även förslag på inskränkningar i rätten till abort, en särskild skatt på skilsmässor och den i Sverige uppmärksammade lagen mot ”propaganda för icke traditionella sexuella relationer riktad mot minderåriga”.

Den senare röstades nyligen igenom av en nära nog enhällig duma för att kort därefter undertecknas av president Putin. Liknande lagar mot ”propaganda för homosexualitet riktad till minderåriga” har redan tagits av flera regionala parlament runt om i Ryssland.

Framtidens familjepolitik saknar förvisso inte sociala åtgärder för att göra det ryska samhället mer barnvänligt. De omfattar allt från nya daghem och skolor till bättre leksaker. Men lite sägs om hur dessa ska genomföras och varifrån pengarna ska tas.

Jelena Mizulina betonar den ideologiska snarare än den ekonomiska aspekten. För henne handlar det primärt om att påverka människors tankar, värderingar och mentala strukturer. Inte om att skapa bättre sociala och ekonomiska livsvillkor för landets invånare.

Det senare är dock nödvändigt för att vända befolkningsutvecklingen i Ryssland. Om inte nyförälskade Ivan och Natasja kan få barnbidrag, föräldrapenning, dagisplats och en ny modern bostad till ett rimligt pris kommer de inte ha lust att skaffa några barn.

Deras beslut kommer knappast att påverkas av en lag som förbjuder ”propaganda för icke traditionella sexuella relationer riktad till minderåriga”. En sådan saknar all avgörande betydelse för nativiteten. Istället drabbar den landets redan hårt pressade homosexuella.

Jelena Mizulina har inte heller något att säga om Rysslands alla papperslösa immigranter vilka samvetslöst utnyttjas på arbetsmarknaden. Om dessa legaliserades och integrerades i det ryska samhället skulle befolkningsstatistiken genast se bättre ut.

Men en sådan politik skulle inkräkta på privilegierna hos den nyrika klass av ryska borgare som Jelena Mizulina själv representerar. Den skulle nagga deras ofantliga rikedomar i kanterna och sin förlängning hota de kapitalistiska egendomsförhållandena.

Det nyliberala stålbadet har lett Ryssland in i en demografisk återvändsgränd. Den härskande klassen begriper att det brådskar med att finna en lösning. Det är därför som de hoppar på det konservativa tåget. Om de misslyckas bultar socialismen åter på dörren.