Ett bibliotek har orosanmält en familj på grund av att deras elvaåriga dotter lånat en bok. Nu vill hon inte läsa böcker, hon vill inte gå till biblioteket och hon skäms. Så kan man ungefär sammanfatta det som ägde rum i Strömstad i våras, och som flera tidningar skrev om förra veckan. Pappan i familjen har nu JO-anmält orosanmälningen.
Biblioteket säger i sin tur att boken är olämplig, något de alltså valt att ta via socialtjänsten istället för att säga det direkt till boklånerskan själv – eller hennes föräldrar. Det är bokens skildringar av sex och manipulation som gjort biblioteket oroliga. De uppger själva att orosanmälan gjordes då de misstänker att barnet “letar efter trauman som skulle kunna vara självupplevda” i litteraturen.
Hela situationen ger en konstig eftersmak. Tror biblioteken att vi främst läser böcker för att leta efter våra självupplevda trauman i dem? Är det därför vi läser skönlitteratur? Är det vad generationer av ungar som läst sina morsors exemplar av Grottbjörnens folk sysslat med? Ska de orosanmäla varje ungdom som läst Ondskan på svenskan i högstadiet och gillade den? Brott och straff då? Är det polisanmälan på den?
När jag var elva eller tolv år så lånade jag en bok av en kompis. Han hade läst den och rekommenderat den till mig, precis som den här elvaåringen, som tydligen fått Haunting Adeline (den farliga snuskboken i fråga) rekommenderad av en vän.
Boken jag fick låna kom inte från ett bibliotek, den kom från en bokhylla hemma hos min kompis föräldrar och den hette något så vulgärt som Sex på liv och död (den engelska titeln A matter of life or sex är lite mindre konstig). Och visst innehåller den sexscener, allt från runk till orgier, men det är inte poängen. Boken skildrar huvudpersonen Hugos liv, från barndom till död i aids.
Det var den första boken för vuxna som jag minns att jag läst och jag tror inte att upplevelsen skadade mig, även om jag förmodligen inte riktigt kunde förstå exakt vad det var jag läste, eftersom jag ännu inte visste särskilt mycket om aids och det som hade hänt i världen innan jag föddes på slutet av 90-talet.
Poängen är att det var helt ofarligt att läsa den. Jag blev inte pervers på grund av den. Jag blev inte ärrad. Boken gjorde mig inte bög. Men det var spännande att läsa något som kändes lite förbjudet, något som berättade om en värld jag inte alls kände till. Det tycker jag inte vi ska ta ifrån barn och ungdomar.
Jag misstänker att det värsta med Haunting Adeline, som alltså tillhör genren ”dark romance”, är att det förmodligen är en dålig bok. Det skrivs många sådana, för man kan tjäna pengar på dem också. Men vem fan bryr sig? Låt ungar läsa böcker av bristande kvalité, eller fyllda med snusk eller vad som. De kan till och med få läsa Zlatan-boken. Då läser de i alla fall – och får framöver kanske möjligheten att snubbla över något som är bra.
