Hon upplevde fascismens terror

Nej till Big Brother Obama! På Medborgarplatsen i Stockholm samlas tusentals människor för att protestera mot USA:s massövervakning, krigspolitik och svenskt Natosamarbete. Deltagarna verkar komma från jordens alla hörn. Alla med sina speciella skäl.

– Jag känner mig rörd över att så många talare tar upp Allende, säger Ximena Palacios, aktiv i gruppen Frige de 5. Jag tänker på alla som arresterats och försvunnit i Chile. Deras öde liknar de fängslade kubanernas. Vi är alla drabbade av USA:s krigspolitik.

Ximena Palacios har en gripande historia att berätta. Några dagar efter den lyckade demonstrationen möter vi henne på ett förortscafé. Hennes berättelse handlar om militärkuppen i Chile för 40 år sedan. En kupp som hon upplevde personligen.

– Salvador Allende kom till makten genom presidentvalet 1970, förklarar hon. Vänsterrörelsen hade pågått i flera år. Dagen efter valet vaknade vi upp i ett annat land. Det bubblade av hopp och diskussioner. De som tidigare saknat möjligheter fick chansen.

Allenderegimen genomförde flera viktiga reformer. Industrier, banker och koppargruvor förstatligades. Stora jordegendomar upplöstes och marken överfördes till lantarbetarkooperativ. Folk fick det bättre då lönerna höjdes och priserna frystes.

– Jag var med i revolutionära vänsterrörelsen, MIR, fortsätter Ximena Palacios. Jag läste sociologi på universitetet i staden Concepcion. Vi varvade teoretiska studier med socialt arbete i fattiga områden. Vi sysslade med alfabetisering, dagisgrupper och vattenförsörjning.

Men den socialistiska politiken väckte ont blod i USA och hos den inhemska överklassen. De fruktade ett nytt Kuba och satsade stora pengar på att bli av med den lagligt valda presidenten. När detta inte lyckades föll lotten på militären och den nye överbefälhavaren Augusto Pinochet.

– I september 1973 åkte jag till mina släktingar på landsbygden i södra Chile, berättar Ximena Palacios. Jag var höggravid och vi kände av oron i landet. Högergrupper saboterade kollektivtrafiken och det var militärer på gatorna.

Augusto Pinochet gick till aktion den 11 september. Presidentpalatset stormades och Salvador Allende pliktade med sitt liv. Militärkuppen var ett faktum. Parlamentet upplöstes. Politiska partier och fackföreningar förbjöds. Pressen underkastades sträng censur.

– Min dotter föddes två dagar efter kuppen, säger Ximena Palacios. Högern var mycket välorganiserad i de trakter där jag befann mig. Från sjukhuset hörde jag hur folk blev gripna samma dag. Polisen slog till direkt.

Med kuppen utlöstes en landsomfattande terror. Ximena Palacios åkte till Concepcion för att återförenas med sin man. Men militärerna genomsökte stadens fattigkvarter i jakt på aktivister. De var tvungna att fly till huvudstaden Santiago.

– Vi upplevde en kaotisk situation, fortsätter hon. Det märktes att militärerna tagit makten. Allt som stod i tidningarna var censurerat. I radion läste de upp kommunikéer. Vi blev visiterade. De var särskilt intresserade av mig som bar ett nyfött barn.

I Santiago flyttade paret runt mellan olika lägenheter. Hos en släkting gjorde militärerna husrannsakan sent på kvällen. Med osäkrade vapen genomsökte de lägenheten på böcker och dokument. Samtidigt som Ximena Palacios nyfödda dotter ovetandes låg och sov.

– Det tog ett tag innan vi förstod att kuppen var definitiv, minns hon. Det hade varit kuppförsök tidigare. Vi hade talat mycket om fascismen innan, men vi förstod nog inte riktigt vad den innebar. Vi hade ingen plan för vad vi skulle göra. Allting blev för stort.

Kuppen slog sönder människornas politiska och sociala nätverk. Fascismens blinda terror skapade en anda av misstänksamhet. Samhället garanterade ingen försörjning för en ung barnfamilj. Trots omständigheterna fick Ximena Palacios man jobb på en byggfirma.

– Vi var unga och min nyfödda dotter gjorde mig stark, skrattar hon till med ett leende. Och snart blev jag gravid igen. Jag var i tredje månaden samtidigt som vårt första barn var på väg att fylla ett år.

I augusti 1974 kände paret att de var förföljda. Ximena Palacios man förstod att han var igenkänd på jobbet. En månad senare, den 6 september, kom han hem vid lunchtid för att hämta några papper. De gick tillsammans ut på gatan för att sedan skiljas åt för ett kortare ärende.

– Men han kom aldrig tillbaka, konstaterar Ximena Palacios med tomhet i blicken. Han är fortfarande försvunnen. Jag har inte sett honom sedan dess. Framemot kvällen började jag att förstå vad som hänt. Då kom oron och ångesten krypande.

Militarismens svarta stöveltramp krossade allt i sin väg. Med tyst godtyckligt våld injagade den skräck och underkastelse. Människovärdet saknade all betydelse. Ingen förklaring, inget meddelande. Bara ett tomt intet.

– En vecka senare inföll vår dotters ettårsdag, fortsätter Ximena Palacios. Den första månaden hörde hon steg och frågade efter pappa. Men jag kunde inte svara. Jag bara grät och grät. Det var mycket tragiskt. Vi hade ingen föräldrapenning eller liknande.

Ximena Palacios började omgående söka efter sin försvunna man. Hon gick runt till olika fängelser och byråkratiska instanser för att få besked om vad som hänt. Men överallt bemöttes hon av samma talande tystnad.

– Det var en fruktansvärd känsla, intygar hon. Jag misstänkte något som inte kändes verkligt. De ville inte ens bekräfta att han var arresterad. Jag visste inte att någon bara kunde försvinna utan att bli erkänd.

Efter ett halvår föddes parets andra barn. Ximena Palacios fortsatte att söka och söka efter barnens försvunne far. Säkerhetstjänsten Dina gjorde återkommande razzior efter mörkrets inbrott. De letade efter vapen och konfronterade henne med foton på okända personer.

– Vi hörde helikoptrarna mitt i natten, berättar hon. Kanske var de på väg till oss? Men så landade de några kvarter bort. Vi hade ingenstans att ta vägen. De var helt sjuka på att gripa, straffa och tortera folk.

I efterhand har det framkommit att en av ledarna i MIR samarbetat med säkerhets-tjänsten efter det att hon själv utsatts för svår tortyr. Med all sannolikhet var det hon som hade pekat ut Ximena Palacios man.

– En dag kunde jag läsa i tidningen att min mans namn fanns på en lista över 119 politiska fångar som tagit livet av varandra utomlands, säger hon. Rubriken löd ”Extremister dödar varandra som råttor”.

Artikeln var ett exempel på hur diktaturen kunde fejka nyheter för att sprida dimridåer och osäkerhet. Det var också ett sätt att utöva makt. Nyheten kom bara ut en gång. När Ximena Palacios och andra kontaktade utländska ambassader för att utreda saken visade sig allt vara lögn.

– Med tiden blev situationen alltmer ohållbar, fortsätter hon. Jag var ensam med två små barn. Säkerhetstjänsten började arrestera människor som sökte efter sina släktingar. Jag hörde om hundratals som dödats eller försvunnit.

Ximena Palacios bror befann sig redan i Sverige. Med hans hjälp lyckades hon ta med sig barnen och lämna landet. Flykten var det enda realistiska alternativet trots att hon plågades av en inneboende konflikt. Hon visste inte vad som hänt sin försvunne man och barnens far.

Sedan dess har åren gått och Pinochetdiktaturen har hunnit bli historia. Ximena Palacios har besökt sitt hemland några gånger. Hon har inget förtroende för den demokrati som sägs råda i dagens Chile. Hon menar att den vilar på den forna diktaturens villkor.

– Vi har inte fått upprättelse och rättvisa av de regeringar som kommit efter Pinochet, tycker hon. Men den senaste tiden har frågan om diktaturens offer åter blivit aktuell. Vi glömmer inte, vi förlåter inte. Vi kommer alltid att minnas och kämpa för sanning och rättvisa.

För några år sedan fick Ximena Palacios ett telefonsamtal från en advokat för mänskliga rättigheter. Genom hans försorg gavs hon möjlighet att prata med en person som varit fängslad tillsammans med hennes egen man i Chile.

– Min son har aldrig mött sin pappa, konstaterar hon bittert. Han är försvunnen, utan erkännande och utan en begravning. Det är ett tredubbelt brott. Vi har drabbats av tystnad. Men nu börjar ungdomarna äntligen undersöka vad som faktiskt har hänt.

Trots sin livshistoria vägrar Ximena Palacios att påta sig rollen som offer. Vägen till upprättelse går via kamp. Hon håller fast vid sin övertygelse och fortsätter strida för en rättvisare värld. Hon ser det som en självklarhet att demonstrera mot USA:s president.

– Jag blir väldigt upprörd när USA agerar världspolis och framställer sig som demokratins väktare, avslutar hon. Jag har med egna ögon sett att det är lögn. Vi måste säga nej till nya invasioner och krig. De har inget med demokrati att göra. Det handlar bara om makt.