Hoppa till huvudinnehåll
Av

Honduras folk har rest sig igen

Söndag 24 november går Honduras folk till val. Vänsterpartiet Libres kandidat Xiomara Castro har chans att bli nästa president. Det skulle vara en oerhörd framgång för det folk som kämpat mot det brutala förtrycket sedan president Manuel Zelaya störtades i en USA-stödd militärkupp i juni 2009. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson, bosatt i Honduras huvudstad Tegucigalpa sedan 2005, rapporterar om de hoppfulla stämningarna i valkampens slutskede.


Det var den 15 augusti 2011. Eleverna på högstadieskolan Germania i södra Tegucigalpa hade rest barrikader på den Panamerikanska vägen som leder till El Salvador och Nicaragua. Långtradare, bussar och annan fordonstrafik stod stilla och kön började bli kilometerlång när de halvmilitära Cobrapoliserna anlände. Konfrontationen var oundviklig mellan de 15-16-åriga skoleleverna och de för krig tränade Cobras. Tårgasgranaterna besvarades av stenar, men mot AK-gevärens kulor handlade det bara om att ta skydd.

– Vi är ”Francisco Morazans soldater”, sa en av killarna som vägde högst 55-60 kilo och som hostade och spottade av peppargasen. Men han fortsatte att besvara våra frågor när vi småsprang uppför en kulle vid skolan. Cobra-kommandot närmade sig och killen skyndade iväg för att undgå att gripas och torteras.

Mirian och jag hade gasmasker för att skydda både ögon och ansikte. Men de delar av kroppen som inte var täckta brändes obarmhärtigt av gasen. Cobrapoliserna stånkade uppför backen och hade inte en chans att gripa vår ciceron och ett hundratal killar och tjejer. Utom en. Javier var likblek när han snabbt fördes bort av fyra Cobras och en jättelik gorilla till officer.

– Vart för ni killen? frågade jag officeren småspringande. Men han vägrade svara. Jag upprepade frågan 5-6 gånger och till slut vände han sig om och nästan vräkte ner mig i diket med sina 120 kilo, trots att vi var vederbörligt identifierade som ”PRENSA INTERNACIONAL”, internationell press.

Det var då de dök upp, Javiers mamma och moster. De grep tag i en av cobrapoliserna som höll killen och försökte desperat förhindra att Javier fördes bort och kanske för alltid skulle försvinna. Det är ett vanligt öde för den som hamnar i de uniformerades klor. Cobrapoliserna hade förmodligen gjort processen kort med kvinnorna om inte pressen varit närvarande.

Trots sin unga ålder tillhörde eleverna La Resistencia, Motstånds-fronten. Sedan den militära stats-kuppen den 28 juni 2009 hade de deltagit i de organiserade protesterna. Eleverna hatades av regimen då de genomförde samordnade aktioner som slog mot det som smärtar mest, ekonomin.

Skolan är strategiskt belägen vid en kontinental färdled. Eleverna reste barrikader för att förstärka motståndet mot både den rena diktaturen och dess fortsättning, den regim som kom till makten efter det USA-skisserade valet fem månader efter statskuppen.

Regeringen Porfirio Lobo, som den 27 januari 2010 ersatte kuppjuntan , var USA-ambassadens ministär. Den fullföljde repressionen mot den organiserade folkrörelsen i Honduras. Det var den som hade gått ut på gatorna och varje dag demonstrerat, ockuperat och konfronterat diktaturen som formellt leddes av Roberto Micheletti. Han var kongressens ordförande, liberal och medlem i samma parti som den störtade presidenten Manuel Zelaya.

Aktionen från eleverna denna dag illustrerar ett av de vackraste kapitlen i det honduranska folkets kamp att bygga ett nytt solidariskt, demokratiskt och socialistiskt Honduras. På samma sätt intog kvinnorna varje dag gatorna i Tegucigalpa, San Pedro Sula och andra städer och byar i Honduras.

Pablo Neruda skrev att det honduranska folket kan sova i 100 år, men när det vaknar är det en jätte som reser sig. Det framstår som en nästan exakt liknelse med vad som hänt sedan juni 2009 och som kan resultera i att en kvinna i detta macholand kan komma att inta presidentposten i slutet av januari 2014.

Kvinnokampen är något Gladys Lanza lyfter fram. Hon tillhör den generation som på 1980-talet arbetade fackligt och politiskt. Hon var ordförande för en av de mest stridbara fackföreningarna i Honduras, det starka elektrikerfacket. Men hon var också medlem i det honduranska kommunistpartiet, grundat 1922. När partiet upplöstes i början av 1990-talet bildade hon Honduras starkaste kvinnoorganisation, Visitacion Padilla, uppkallad efter en av Honduras mest stridbara kvinnor, född 1862.

Även om oligarkins partier hatar Gladys Lanza respekterar de henne för att de vet att hon inte håller inne med sin kritik. Därför är hon, som alla stridbara folkledare i landet, ständigt mordhotad.

– Jag tror att det faktum att kvinnorna reste sig mot förtrycket 2009 är resultatet av många års hårt arbete. Det var ingen spontan resning. Vi hade sått medvetenhet hos kvinnorna, fostrat dem politiskt i Visitacion Padillas och kommunisten Graciela Garcias anda. De slogs för kvinnors rätt att rösta och den rätten tillkämpades 1954.

Det året utbröt den största arbetsmarknadskonflikten i Honduras historia. Tusentals arbetare på Standard Fruits Co:s bananplantager gick ut i en strejk som skulle pågå i två månader. För första gången tvingades det mäktiga bananbolaget på knä. Strax efteråt återupprättades kommunistpartiet, efter att det 1940 hade upplösts som resultat av en fruktansvärd förföljelse och repression av militärdiktaturen.

Flera av de främsta strejkledarna anslöt sig till partiet. En för Latin-amerika nästan revolutionär arbetsmarknadslagstiftning infördes. Ett ministerium skapades med uppgift att försvara och reglera arbetarklassens rättigheter. Den fackliga organisationsgraden ökade explosionsartat och gjorde att Honduras fram till statskuppen 2009 hade den högsta fackliga organisationsgraden i Centralamerika.

Vid ingången till Visitacion Padillas kontor sitter det små plakat med bara siffror, år för år.

År 2005 mördades 151 kvinnor. 2012 hade siffran stigit till 606 i vad som kan beskrivas som ett veritabelt femicidio, massmord på kvinnor. Beskrivningarna i tidningar, radio och tv är ruggiga. De mördade påträffas ofta nakna i svarta påsar, styckade och bär spår av tortyr.

• Är det ett resultat av militariseringen av samhället efter kuppen 2009?

– Ja, så är det. Ser vi på statistiken så är våldet mot kvinnorna ett av de stora problem som vi konfronteras med. Våldet ökar inte bara i Aguandalen, där 112 organiserade bönder har mördats de senaste fyra åren i sin kamp för en jordreform. Det handlar om en allmän ökning av våldet. Men det handlar inte bara om våldet utan om att kvinnorna på alla nivåer förlorar sina tillkämpade rättigheter, kommenterar Gladys Lanza.

Hon berättar att åklagarmyndigheten innan kuppen hade trängt in rejält i problematiken med våld inom familjen. Det juridiska skyddet hade förstärkts märkbart under Manuel Zelayas regering.
Men rättigheterna raserades av kuppen på samma sätt som det ansedda Nationella Kvinnoinstitutet.

– Under kuppåret 2009 ökade kvinnomorden med femtio procent. För 2013 räknar vi med att antalet kvinnomord ska överträffa siffran för 2012, och som kronan på verket har vi en straffrihet på dessa mord som uppgår till 97 procent. Regeringen bryr sig inte.

• Men den nuvarande regeringen har en kvinnlig människorättsminister.
– Visst, men det är som en kamrat sa idag: ”Det finns kvinnor med mustasch!” Om jag tänker som en patriark agerar jag för patriarkatet. Jag beskyddar och legaliserar systemet. Och det innebär att förneka att det finns kvinnor som lider av våldet och som slåss och arbetar för att ta sig ur det och skapa ett nytt liv där hon respekteras som kvinna.

Nationalistpartiets presidentkandidat, Juan Orlando Hernandez, är också kongressens ordförande. Som sådan föreslog han och drev igenom kongressens godkännande av Lagen om tillfälligt arbete. I teorin går det ut på att införa en halv arbetsdag med en halv minimilön (150 dollar). Men i praktiken arbetar personen 6-10 timmar utan rätt till övertidsersättning, semester, sjukkassa, pension eller sjukvård. Om det är ett mysterium hur människor kan överleva på 300 dollar i månaden, när priset på en liter mjölk är 20 lempiras, en dollar, så är det helt omöjligt att överleva på hälften.

Vad arbetsgivarna har gjort är att de har avskedat tiotusentals honduraner, främst unga kvinnor i tjänstesektorn som hade heltid. Därefter anställdes de på visstidskontrakt med halv lön.

– Arbetsgivarna har aldrig velat att arbetarna organiserar sig för att försvara sig med sin kollektiva styrka och för att kunna göra motstånd mot sin motpart. Arbetstiden har på samma gång utökats och halverats. Staten bryr sig inte om att beskydda arbetarna när de ansluter sig till facket. Istället avskedas arbetarna som regel av arbetsgivarna, ett agerande som får stöd av ministeriet. Det finns ingen rätt till kollektivavtalsförhandlingar eller anställningsskydd. Kapitalisterna bekymrar sig inte utan vill bara ha mer vinster, säger Gladys Lanza.

Carminda Garcia är pensionerad universitetslärare, och vi träffar henne tillsammans med livskamraten Carlos Rosales på det gigantiska avslutningsmötet för Libres valkampanj. Mer än 150 000 av huvudstadens en miljon invånare har slutit upp för att ge sitt stöd till Libre och Xiomara Castro som presidentkandidat.

– Vi kvinnor har deltagit i uppbygget av La Resistencia och nu med Libre. Lärarna som kår är offer för den repressiva Lobo-regimen. Därför ser de 70 000 lärarna och deras familjer i Libre en förhoppning om ett bättre liv.

Lärarna har utgjort ryggraden i kampen mot statskuppen och konfronterat de styrande i en rad generalstrejker och protester. De har gjort enorma uppoffringar. Regimen insåg tidigt, att för att kunna slå ned protesterna, måste den neutralisera och likvidera alla de omfattande rättigheter som lärarna via sina starka organisationer tillkämpat sig sedan början av 1990-talet. Dessa rättigheter förstärktes under regeringen Manuel Zelaya.

Vänstern då? frågar jag Carlos Rosales, tidigare medlem i vänsterpartiet Unificacion Democratica. UD fick i senaste valet 1,43 procent och tre parlamentsledamöter. Partiet fördömde kuppen men bröt i praktiken med Motståndsfronten när man i november 2009 deltog i valet. USA-ambassaden organiserade det på klassiskt manér för att neutralisera Manuel Zelaya och motståndet mot kuppregimen.

Som om det inte vore nog accepterade UD även den kontroversiella posten som jordbruksminister. Och det i ett land där lantarbetare och bönder mördas och massakreras varje vecka i sin kamp för en jordreform. För medlemsbasen och flera ledande medlemmar i UD, som Carlos Rosales, blev det droppen och de lämnade UD och deltog i stället i uppbygget av Libre.

Vad har då vänstern för framtid, frågar jag Carlos, omgiven av röda fanor, mössor, fanor och banderoller med bilder av Che, hammaren och skäran och andra revolutionära symboler som får en svensk liberal att kippa efter andan.

– Ett viktigt faktum är att vänstern i sin helhet var den avgörande kraften i beslutet att skapa den Nationella Folkliga Motståndsfronten (FNRP). Vänstern har begripit och gett sitt bidrag till att bilda partiet Libre. När vi nämner ordet ”vänster” i ideologiska termer, talar vi om att vi är förenade i en aktionsenhet som tar sig uttryck i arbetet för Libre och i politisk klarhet om behovet av ett nytt samhälle, det socialistiska.

• Hur bör vänstern inom Libre arbeta för att skapa ett parti av mer avancerad karaktär?
– Min personliga uppfattning är att den revolutionära vänstern bör förstärka sitt arbete än mer inom Libre för att detta parti ska motsvara folkets intressen. Vi kan inte överlåta dessa kampinstrument till de mer traditionella grupperna inom Libre.

Libre, Libertad y Refundacion, Frihet och Återgrundande, är kanske mer en bred politisk front än ett homogent parti. Programmatiskt säger sig partiet vilja införa en demokratisk socialism. Ett första beslut för Libre och Xiomara Castro efter en valseger skulle dock vara att utlysa val av deputerade till en konstituerande församlingsom ska utarbeta en ny författning.

Inom Libre existerar allt från radikala liberaler, som i dag kanske mer ska betraktas som socialdemokrater med vänsteruppfattningar, till marxist-leninister. Det unika är att partibildningen har vuxit sig allt starkare och i hela landet finns fler än 20000 partiorganisationer, organisatoriskt och politisk lite brokiga, som uttrycker en enorm känsla för att fortsätta kampen för den ”revolution” som alla talar om.

fullständigt bankrutt. För att kunna betala löner till de offentlighetsanställda tvingas staten ta lån, både utomlands och av det spekulativa honduranska bankkapitalet. Trots det finns det omkring 10000 lärare som inte har fått lön sedan 2009, 2010 eller 2011.

Situation är dramatisk. 46 procent av honduranerna lever i misär och överlever på mindre än en (1) dollar per dag. Enligt OAS:s ekonomiska organisation Celap är nära 67 procent av honduranerna fattiga.

Parallellerna med Colombia är också uppenbara, inte enbart med dess repressiva modell utan med tanke på den parallella ekonomi som uppstått genom att knarkkartellerna i Honduras har tvättat och injekterat delar av de gigantiska vinsterna från knarkhandeln. De köper poliser, militärer, politiker och småhandlare som i sin tur omsätter pengarna som cirkulerar som en parallell ekonomi som gör att landet inte kollapsar.

Felix Antonio Molina är en vän och journalist, sedan statskuppen ansvarig för programmet Resistencia, Motstånd, som sänds varje vardagskväll i Radio Globo. Han har som få lärt känna varenda liten by och stad i den centralamerikanska nationen och känner Motstånds-frontens verkliga aktivister, de som aldrig tvekade att slå tillbaka mot fascismen när den krossade den borgerliga sköra representativa demokratin den 28 juni 2009.

– Det är otroligt, men bakom statskuppen finns det personer och grupper som har vunnit på den. Det honduranska privata banksystemet har en enorm likviditet och ackumulerade efter kuppen pengar som den inte har kunnat placera inom den produktiva sektorn. Under tre och ett halvt år har den lånat ut 70 miljarder lempiras (ca 23 miljarder kronor) till en stat som nästan har brutit samman. Detta bankkapital har burit staten på sina axlar. Dessa deltog i viss mån i diskussionerna om och besluten att verkställa statskuppen.

Felix Antonio Molina hävdar att den jordbruksexporterande sektorn, de som producerar matolja från den afrikanska palmen, sockerplantageindustrin och sammansättningsfabrikörerna (maquilas, som sysselsätter närmare 150000 honduraner) har vunnit på kuppen och tiden efter. Även militären vann på kuppen.

– Men jag hävdar att även det honduranska folket vann på kuppen trots en ökning av misären, våldet, en repressiv stat som skickade polis och militär på folket och en våg av lagar som är mycket allvarliga. För i dag har en stor del av folket uppmärksammat vad som händer. De jämför olika information som ges och är mer kritiska mot oligarkins traditionella medier som agerade megafoner för statskuppen.

– I dag reser sig honduranen och säger sitt hjärtas mening på ett helt annat sätt än innan kuppen. Den politiska mognaden och medvetenheten har ökat på ett imponerande sätt.

Inför utsikterna att Libre vinner valet den 24 november varnar Felix Antonio Molina för USA-ambassadens intriger och utarbetade planer på valet och även tiden därefter.

– Inblandningen från ”Ambassaden” har inte upphört efter kuppen. Bara några dagar innan 24 november kom USA:s ambassadör Lisa Kubisky med uttalanden som innebär en direkt inblandning i valet. Hon skapar i fiktiva termer en konstlad bild genom vårdslösa kriterier och uttalanden som till exempel ”ett mycket jämnt valresultat” och att ”Honduras inte kan presentera ett färdigt resultat dagen efter valet”. Danna Frank, USA-akademiker, kommenterade igår kväll ambassadörens uttalanden och sa att det ger USA tid och möjlighet för att definiera ett valresultat som gynnar USA:s geostrategiska intressen.

De tusentals medlemmarna i Libre och Motståndsfronten är synnerligen medvetna om denna konspiration. State Departements anställda ute i världen tycks aldrig upphöra med denna verksamhet, inte minst i ett land som Honduras med återkommande militärkupper som följd.

Men som Felix Molina och alla vi har intervjuat under dessa fyra och ett halvt år sedan statskuppen 2009 säger:

– Honduras är inte detsamma som 2009. 2013 är det ett organiserat folk som kommer att försvara en valseger med sina liv om det skulle behövas.
Dick Emanuelsson

Artikelförfattaren var ackrediterad i Colombia 2000-2005 men tvingades lämna landet efter att ha utsatts för mordhot. Senare kunde hoten kopplas till den hemliga politiska polisen direkt underställd president Alvaro Uribe.
I säkerhetspolisen DAS arkiv hittade åklagar-ämbetet 476 A4-dokument om Emanuelssons aktiviteter sekund för sekund under ett helt år. Sedan december 2005 bor han i Honduras. Även där har han förföljts av medier och grupper bakom militärkuppen 2009.

Fakta

Honduras folk har rest sig igen

Högerstyret har ökat orättvisorna
  • Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington presenterade nyligen rapporten “Honduras sedan statskuppen: Ekonomiska och sociala resultat”. Här jämförs den ekonomiska situationen under Manuel Zelaya (26 januari 2006-28 juni 2009) och under Porfirio Lobo (27 januari 2010-januari 2014).
  • Rapporten visar att Honduras har den snabbaste ökningen av ojämlikheten i Latinamerika.
  • De sociala utgifterna ökade 2005-2009 med 27 procent, från 10,4 till 13,3 procent av BNP. 2010-2012 sjönk den till 10,9 procent.
  • Under regeringen Zelaya minskade fattigdomen och den extrema fattigdomen med 7,7 respektive 20,9 procent. Mellan 2010-2012 har fattigdomen ökat snabbt och är nu värre än innan Zelaya kom till makten.
  • År 2007 var 58,2 procent av befolkningen fattig. Idag uppgår den till 66,5 procent. Den extrema fattigdomen som 2008 var 36,2 procent, omfattar i dag 46 procent av befolkningen (överlever på en dollar per dag).
  • Arbetslösheten och framför allt deltidsarbetslösheten har förvärrats 2010-2012. De heltidssysselsatta som inte ens får den lagstadgade minimilönen (ca 1800 kr), har ökat från 28,8 procent till 43,6 procent 2012.