Marxistisk ekonom: ”Nyliberalt blixtkrig i Argentina”

Nästan omedelbart efter att Mauricio Macri hade installerat sig i presidentpalatset ”La Rosada”, beslutade han med en imponerande hastighet om en rad dekret. En offensiv startade för att säkerställa högerns kontroll över medierna. Den latinamerikanska tv-kanalen Telesur har tystats ned i likhet med RT, Russia Today. Antiterroristlagstiftningen har förstärkts och den riktas mot den växande utomparlamentariska kampen som leds av de olika sociala och folkliga rörelser.

– Med presidentdekreten reducerades köpkraften i löner och pensioner dramatiskt. Samtidigt avskedades närmare 200.000 offentliganställda. Macri materialiserade en enorm överföring av inkomster från vanliga människor till den härskande ekonomiska eliten. Argentinas folk har under de första sex månaderna av Macris presidentstyre utsatts för ett veritabelt blitzkrieg, ett ekonomiskt blixtkrig. Det avser att bryta ned det motstånd som har vuxit fram som ett folkligt svar på den gigantiska plundring som inletts av en aggressiv höger som fått stöd av USA och den latinamerikanska högern.

Det säger Jorge Bernstein när Proletären träffar honom i centrala Buenos Aires. Han är en typisk hjärtlig och bullrig argentinare som bor i ett litet trähus 60 kilometer ut på den argentinska pampan. Han är gift och lever med sin bolivianskfödda hustru som arbetar som lärare i den närmaste byn.

Bernstein har, som efternamnet antyder, judiskt påbrå. Men till Proletärens utsända säger han att han är ”både ateist och antisionist och marxist-leninist”.

Det har gjort Bernstein mer eller mindre hatad av den mäktiga sionistiska lobbyn i Argentina och den politiskt inflytelserika organisationen AMIA, som har klara förgreningar till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Den nye presidenten Mauricio Macri har ett bedövande stöd från AMIA.

Men en annan mer känd argentinare, Diego Maradona, anser Macri vara en ”fosterlandsförrädare”.

”Jag skulle vilja att Macri lägger om kursen och i stället skapar glädje. Men vad jag ser är att han avskedar folk. Jag får rapporter om att folk inte kan fylla sina kastruller med det nödvändigaste och att miljonärerna för varje dag blir allt rikare. För mig är det ett förräderi mot fosterlandet!”, dundrade den legendariska fotbollstjärnan för några veckor sedan.

Jorge Bernstein håller med:

– Högerns intagande av regeringen betyder inte ett ersättande av den tidigare modellen som vi kallade och kallar för en ny form av Keynes utvecklingsmodell. Den leddes av de två Kirchnerregeringarna Nestor och Cristina, 2003-2007 respektive 2007-2015. Vad Macris politik handlar om är i stället en början på en gigantisk plundring, genomförd av mycket destruktiva krafter som förvandlar den borgerliga staten till en republik av banditer.

Han anser att de två Kirchnerregeringarna fattade en rad viktiga beslut som gynnade majoriteten av befolkningen, i synnerhet i början 2003-2008. De som gynnades var främst arbetande och de skikt som befann sig i samhällsmarginalens utkanter. Men grundbultarna i det kapitalistiska systemets strukturer rubbades aldrig. De stora ekonomiska grupperna kunde fortsätta att tjäna stora pengar.

– Mediemonopolet El Clarin skrek i högan sky när Cristina Fernandez Kirchner införde en moderat lag för att bryta medieimperiet som de representerar. Vad hon inte hade räknat med var att den politiska högern kontrollerar rättsapparaten. Den är snarare en opererande maffia inom den juridiska sfären än en rättsapparat. Och domarna beslutade att medielagen inte hörde hemma i Argentina och lade den till handlingarna.

Det är samma erfarenheter som ALBA-länderna Venezuela, Bolivia, Ecuador och Bolivia haft när de progressiva vänsterregeringarna har lagstiftat om djupare lagreformer. Vad de har mött är en kompakt mur av domare i Högsta Domstolen som lagt in sina veton mot lagar som gynnat folkflertalet men gått i konfrontation mot den inhemska oligarkin.

Efter år av politisk kamp och ett successivt ersättande av dessa höga tjänstemän i tjänst hos den härskande klassen, har reformerna och lagarna kunnat verkställas. Men kampen om statsapparaten är hård och intensiv och avgörs inte i de parlamentariska valen.

– Trots att Kirchnerregeringarna inte på något sätt var lika ”avancerade” som regeringarna inom ALBA-gruppen, stötte de varje gång på patrull av rättsmaffian eller av mediemonopolen när de ville införa nya lagar. Den logiska reaktionen från regeringen borde ha varit att söka stöd hos den breda sociala rörelsen i Argentina. Men det gjorde den inte. I stället försökte Kirchner hitta andra former och kanaler men alltid inom ramarna för systemet, sammanfattar Bernstein de tolv åren av Kirchnerregeringar.

Den ekonomiska eliten i Argentina led svåra bakslag åren 2001-2002 då den ekonomiska depressionen lägrade sig över det sydamerikanska landet. Den sociala rörelsen hade ett enormt uppsving och det bildades ”Asambleas Populares”, en slags folkmaktsorgan i varje bostadsområde. Drömmen och målet var att ersätta det uttjänade parlamentariska systemet, så föraktat var det i inledningen. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort, i synnerhet i avsaknandet av ett starkt revolutionärt parti som kunde leda de massor som under kort tid störtade fem regeringar.

– Den ekonomiska återhämtningen började 2003 i och med att regeringen Nestor Kirchner inledde en period som stimulerade den inhemska marknaden. Han begrep att utnyttja de höjda råvarupriserna. Och med bra priser på de argentinska exporthandelsvarorna lyckades han till stor del tillfredsställa de enorma behoven hos befolkningen utan att storkapitalet drabbades nämnvärt.

Med den internationella ekonomiska krisen september 2008 och de reducerade priserna på exportvarorna gick landet in i en kris, som visserligen lättade år 2010. Men 2014 dök priserna neråt på argentinska handelsvaror som olja, soja, vete, majs och koppar. Kritiken från den mäktiga gruppen hördes allt högljuddare efter att de inte längre tjänade lika många miljarder dollar som tidigare år. Regeringen och president Cristina Fernandez Kirchner blev den verkliga maktens måltavla.

– Hennes regering försökte med devalveringens hjälp stimulera exportsektorn med effekten att priset på dollarn ökade från fyra till femton pesos per dollar. Priserna på basvaror ökade dramatiskt och reallönerna rasade i samma takt. Regeringens sociala bas minskade därmed i nästan alla samhällsgrupper.

Krisens politiska uttryck kunde illustreras, säger Bernstein, av en nyfascistisk medelklass, som i Argentina är stor.

– Mitt kriterium är att denna fascism inte är en specifik europeisk yttring. Den finns även i Latinamerika och har framträtt tydligt i Brasilien, Venezuela och Bolivia där den har en social bas. Kombinationen av den internationella krisen och uppkomsten av en nyfascistisk medelklass slog hårt mot regeringen Criststina Fernandez. Hon backade på alla frontavsnitt och gav [i valet 2015] sitt stöd till en presidentkandidat som hade varit minister i den förhatliga Carlos Menems nyliberala regering.

Att backa inför den politiska fienden har aldrig varit en framgångsväg. Inte heller i Argentina. USA, Israel, den latinamerikanska och spanska högern och till och med det spekulativa finanskapitalet i de olika ”gamfonderna” i USA gav sitt stöd till Mauricio Macri som vann med ett par procent i december 2015.

Jorge Bernstein menar att Latinamerika befinner sig i en komplicerad situation där USA nu kan åse hur Argentina underordnar sig Washingtons diktat i egenskap av ”boss på bakgården”:

– Men det handlar inte om att imperiet har nått en höjdpunkt. I stället försöker USA-imperialismen, trots sin dekadens, sin ekonomiska och sociala degradering, sin geopolitiska internationella tillbakagång, att kompensera sig via en total kontroll av sin latinamerikanska ”bakgård”. Kontrollen ska garantera en superexploatering av kontinentens naturresurser men även introducera Trans-Pacific Partnership-avtalet, TTP. Detta ska fungera som en egen pjäs i USA:s globala spel, ett lockbete för dess europeiska partners i Nato.

IMF menar att prognosen för Argentinas ekonomi i år slutar på ett negativ saldo, -1 procent, men Bernstein kalkylerar att prognosen slutar på -3 procent. Bakgrunden är massavskedandena, den drastiskt förlorade köpkraften, megadevalveringen, de gigantiska höjningarna av el, gas, vatten och telekommunikation som i de flesta fall har höjts med 300 procent, i många fall upp till 600 procent.

Inför ett sådant scenario, vad är möjligt och vilka är styrkeförhållandena i Argentina för att folket ska kunna slå tillbaka offensiven från det argentinska och internationella storkapitalet?

– Förr eller senare kan det folkliga motståndet förvandlas till en allmän offensiv mot systemet. Vad vi har sett under de första sex månaderna av Macris presidentperiod är en imponerande ackumulering av klasstrider från breda skikt av befolkningen. Dessa har till stor del tvingat de härskande klasserna till reträtt och det hela kan sluta med ett kvalitativt språng av stora dimensioner. Det skulle i så fall inte vara första gången det fenomenet utspelas i Argentina.

Dick & Miriam Emanuelsson

Buenos Aires, Argentina