När venezuelanska kuppmakare blir goda demokrater

Den 19 februari greps oppositionspolitikern Antonio Ledezma, borgmästare i ett av två distrikt i huvudstaden Caracas. Det var det mest uppmärksammade av en rad gripanden som skett efter att myndigheterna nyligen avslöjade långt gångna kupplaner.

President Nicolás Maduro och andra företrädare för det regerande socialistpartiet PSUV anklagar de gripna för att ha deltagit i en komplott för att störta den folkvalda regeringen.

Även utländska aktörer, som USA:s ambassad i Caracas, pekas ut som inblandade.

När dessa händelser rapporteras i västmedia förmedlas okritiskt högeroppositionens verklighetsbeskrivning. Den går ut på att Hugo Chávez efterträdare Maduro drivit Venezuela till ekonomisk katastrof. Den enda möjligheten för honom och hans allierade att klamra sig fast vid makten är därför att använda diktatoriska metoder mot de politiker som står upp för demokratin och folkets intressen.

Detta är milt uttryckt en förvrängd bild. Det är snarare den venezuelanska högern som i snart femton års tid använt sig av kuppförsök, våld och ekonomiskt sabotage för att försöka stoppa en samhällsomvandling för ökad rättvisa och utökad demokrati. Vanligtvis med stöd från USA:s ambassad.

Lika verklighetsfrånvänd är den skönmålning som görs av enskilda oppositionsledare. Inte ett ord nämns om att exempelvis Caracasborgmästaren Ledezma bland många venezuelaner går under namnet ”vampyren” eller ”studentmördaren”.

Hans tidigare agerande avgör naturligtvis inte om han är skyldig eller ej till den aktuella anklagelsen.

Men Ledezmas politiska historia sätter in honom och den opposition han är en del av i ett större sammanhang, som bidrar till att förklara dagens hårda politiska polarisering.

Antonio Ledezma inledde sin politiska karriär i det socialdemokratiska partiet Acción Democrática. I slutet av 1980-talet blev Ledezma guvernör för det dåvarande federala distriktet Caracas och därmed ansvarig för dess ökända polisstyrka, Caracas Metropolitan Police. Ledezmas maktinnehav blev en av de mest våldsamma perioderna i huvudstadens historia.

I februari 1989 inträffade den händelse som är känd som Caracazo. Det var då som huvudstadens fattiga strömmade ner från bergssluttningarnas kåkstäder i protest mot chockhöjda busspriser och andra försämringar framtvingade av Internationella valutafonden.

Polis och säkerhetsstyrkor svarade med dödligt våld. Uppemot 3000 venezuelaner mördades eller försvann spårlöst.

I denna anda har Ledezma fortsatt att verka.

I april 2002 stödde han den misslyckade kuppen mot president Hugo Chávez, som under nästan två dygn hölls fånge av militären. Målet med detta USA-stödda kuppförsök var att få ett stopp på den sociala omfördelningspolitiken och återgå till den nyliberala agenda som Venezuela slog in på under 1980-talet.

Därefter har han tillhört den högljudda allians av högerkrafter som gjort allt som stått i dess makt i kampen för att bli kvitt vänsterstyret. Ledezma pekas till exempel ut som en av personerna bakom förra årets våldsamma högerprotester, då över 40 personer dödades.

Caracasborgmästaren är inte på något sätt är unik. Bland Venezuelas ledande oppositionspolitiker är det svårt att hitta någon som inte hyllade militärens kuppförsök 2002.

Lika svårt är det att hitta någon som inte varit inblandad i de återkommande försöken till destabilisering eller som inte har band till någon av de organisationer som mottagit US-amerikanskt bistånd.

För 2015 har över sex miljoner dollar budgeterats till venezuelanska oppositionsgrupper, enligt den US-amerikanska advokaten och journalisten Eva Golinger.

Det är en förvriden bild av Venezuela som sprids i Sverige. Kuppanhängare och våldsverkare beskrivs som goda demokrater. Den regering som gjort unika insatser för bättre levnadsförhållanden för majoriteten av invånarna och som ökat folkets politiska engagemang och delaktighet beskrivs som en isolerad diktaturregim.

I måndags, fyra dagar efter gripandet, meddelade Venezuelas åklagarämbete att det finns tillräckliga bevis mot Antonio Ledezma för att han ska häktas och fallet drivas vidare till rättegång.