Vad ligger bakom valnederlaget i Venezuela?

Resultatet i parlamentsvalet i Venezuela 6 december är unikt på två sätt.

Det ena är att valet accepterades av alla parter. Ingen har än så länge framfört anklagelser om valfusk, och det har inte förekommit några kravaller på gatorna.

Det har ett direkt samband med det andra skälet till att valet är unikt. De som tidigare dömt ut varje valprocess som odemokratisk och iscensatt våldsamma protester hade denna gång ingen anledning att göra så. Högeralliansen MUD vann nämligen valet. President Nicolás Maduro och Venezuelas förenade socialistparti (PSUV) accepterade genast förlusten när resultatet presenterats.

Det här var andra gången den bolivarianska rörelsen förlorade ett val. När venezuelanerna 2 december 2007 röstade ja eller nej till konstitutionsreformer i socialistisk riktning förlorade regeringssidan med 49,3 procent mot 50,7.

”Chavisterna” hade misslyckats med att övertyga delar av sin väljarbas om nödvändigheten av socialistiska reformer. Förlusten 2007 bromsade planerna på ett systemskifte. Men regeringen Chávez lyckades därefter åter entusiasmera och mobilisera folkflertalet.

Förlusten i söndagens val är betydligt allvarligare och riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

Varför har PSUV och dess allians Stora patriotiska polen förlorat folkligt stöd?

Det är ett faktum att den venezuelanska borgarklassen, med stöd av USA, gjort allt vad de kunnat för att sabotera ekonomin och destabilisera landet. Detta intensifierades efter att den bolivarianska revolutionens självklara ledare Hugo Chávez gick bort i cancer i mars 2013.

Men det är också ett faktum att regeringen Maduro misslyckats med att stå emot det ekonomiska kriget och lösa problemen med exempelvis varubristen.

”Visst är det så att mycket beror på sabotage. Men den som har regeringsmakten kan inte agera som om den vore i opposition, den måste finna ett sätt att hantera situationen”, sade Carolus Wimmer från Venezuelas kommunistparti till Proletären i juni 2013.

Till slut söker människor en utväg. Det har hänt förr. Som när Nicaraguas folk 1990 röstade bort sandinisternas vänsterregering efter tio år av USA-stödd högerterror.

Det har under de senaste åren hörts många kritiska röster inom den chavistiska rörelsen. De har pekat på oförmågan att bekämpa det ekonomiska kriget, men också lyft fram korruptionen och en oroande klyfta mellan de styrande på olika nivåer och gräsrötterna.

Den kommande diskussionen om de egna brister och misstag som bidragit till valnederlaget är viktig. Maduro har redan kallat till partimöten och debatt om framtiden.

Utvecklingen i Venezuela väcker också större frågor, som hänger samman med konstitutionsreformen 2007 och målet att bygga 2000-talets socialism.

Den förändring som Venezuela genomgått under sjutton år har varit revolutionerande för en stor del av befolkningen.

Analfabetismen är utrotad, undernäringen har minskat drastiskt med skolmatens införande, läkare finns tillgängliga i de fattiga kåkstäderna, miljontals venezuelaner har flyttat från plåtskjul till moderna bostäder, demokratin har vidgats.

Men något socialistiskt systemskifte har inte genomförts. Venezuela är ett kapitalistiskt land där kapitalisterna genom hamstring, smuggling, svarthandel och valuta-spekulation både tjänat enorma pengar och skapat folkligt missnöje med regeringen.

En viktig fråga för vänstern i Venezuela är att syna den hittillsvarande politiken.

Går det att år efter år försöka föra en politik i arbetarklassens och de fattigas intresse och samtidigt låta kapitalistklassen sitta kvar med all den makt som ägandet ger?

PSUV, Venezuelas kommunistparti och övrig vänster står dock inför mer akuta bekymmer. Högeralliansen är spretig och saknar ett gemensamt politiskt program. Men MUD är enat sin strävan att göra slut på den bolivarianska revolutionen.

Med valsegern får MUD ett nytt redskap i sin hand. När detta skrivs är det ännu oklart om högern får tvåtredjedels majoritet i parlamentet.

Om det sker får de stora möjligheter att vrida klockan tillbaka. Då väntar en folkomröstning för att avsätta president Maduro i halvtid, reaktionära ändringar av konstitutionen och ekonomisk liberalisering.

Det kommer att möta motstånd. De utomparlamentariska sociala, politiska och fackliga rörelser som den bolivarianska revolutionen vilar på kommer inte tysta acceptera att allt de tillkämpat sig raseras.

Venezuela och hela Latinamerika står inför en tuff tid.