Biståndsministern i debatt med Proletären om Syrienbiståndet

LÄS HELA BISTÅNDSMINISTERNS SVAR HÄR: Biståndsministern: "De har inget med al-Qaida att göra”

”Svenskt bistånd går till al-Qaidas allierade i Syrien”. Så löd rubriken när Proletären publicerade avslöjandet 9 september förra året. Artikeln baserades på bland annat officiella dokument från Utrikesdepartementet, en intervju med Sveriges Syriensändebud, ambassadör Niklas Kebbon, och vittnesmål inifrån Syrien.

Nyheten om att den svenskstödda Syriska oppositionskoalitionen gjort sig skyldig till grova förbrytelser och allierar sig med al-Qaidas syriska gren, Jabhat al-Nusra, nådde långt utanför Proletärens traditionella läsekrets. Avslöjandet uppmärksammades av bland andra Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Helsingborgs Dagblad.

Men från politiskt håll var tystnaden total. Inte en enda riksdagsledamot från Moderaterna till Vänsterpartiet bemötte eller kommenterade den allvarliga anklagelsen, trots påstötningar.
Inte heller regeringen svarade. Det enda livstecknet kom i slutet av september i form av ett sms från biståndsministers pressekreterare som lovade att återkomma. Sedan var det tyst.

Men skam den som ger sig. Fyra månader senare, efter att undertecknad uppmärksammat regeringens och riksdagspolitikernas vägran att svara på åtskilliga offentliga möten runt om i landet, på två av dem deltog riksdagsledamöter från S respektive MP, bröts tystnaden.

Valter Mutt, Miljöpartiets ledamot i riksdagens utrikesutskott, lovade att de frågor som skriftligen ställts till utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Isabella Lövin om Syrienbiståndet skulle besvaras.

Den 29 februari kom ett första mail från Ulrika Modéer (MP), statssekreterare under biståndsministern. Då frågan om alliansen mellan svenskstödd oppositionen och al-Qaida inte besvarades följde en ny mailväxling innan vi fick det slutgiltiga svaret.

Frågorna och svaren kan läsas i sin helhet här intill.

Även om det tog över fem månader är vi naturligtvis glada över att äntligen ha fått en reaktion från ansvarig minister. Men svaret i sig är mindre glädjande.

Det visar att den rödgröna regeringen står fast vid den Syrienpolitik som utformades under Carl Bildts tid som utrikesminister. Sverige fortsätter att vara en aktiv part i den märkliga alliansen mellan västliga Natoländer och Gulfens kungadiktatorer för att få till stånd ett syriskt regimskifte.

Men svaret visar också att de rödgröna antingen saknar kunskap om, eller väljer att blunda för, de verkliga förhållandena inne i Syrien.

Att i detalj återupprepa Proletärens avslöjande finns här inte utrymme för. Den ursprungliga artikeln kan läsas på webben.

I korthet handlar det om att Sverige ända sedan 2012, då svenska skattepengar finansierade ett möte för den syriska oppositionen på Hässelby slott i Stockholm, stött krafter som inte drar sig från att kriga och administrera ”oppositionskontrollerade områden” i Syrien tillsammans med al-Qaidaextremister.

Låt oss granska svaret från biståndsministern Lövins statssekreterare. Först till frågan om hur regeringen ser på det svenska stödet till Syrian Recovery Trust Fund, SRTF, som uppgick till 40 miljoner kronor 2013 och ytterligare 16 miljoner i november 2015.

”SRTF:s insatser syftar till att minska lidande och förse befolkningen i oppositionskontrollerade områden med grundläggande samhällstjänster.”

Så svarar Ulrika Modéer apropå hur den nuvarande regeringen ser på denna biståndsfond.

Men detta är bara en del av sanningen. I den diskussion som fördes på ett möte i Paris i januari 2013 inför upprättandet av detta biståndsorgan sägs tydligt att syftet inte bara är humanitärt utan också politiskt.

UD-dokument visar att SRTF upprättades för att stärka det bristfälliga folkliga förtroendet för den syriska oppositionskoalitionen. Baktanken var att om syrierna mottog bistånd i oppositionens namn så skulle de också börja stödja den.

Men var det verkligen meningen att stärka krafter som på marken fördrev folk, som vandaliserade bostäder och ökade lidandet för civilbefolkningen?

Av den anledningen ville vi veta hur regeringen ser på det som hände i den lilla gränsstaden Kessab (eller Kassab) i nordvästra Syrien våren 2014. Det är väl dokumenterat att väpnade grupper, inklusive al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra, gick över gränsen från Turkiet. Kessabs 2000 i huvudsak kristna armeniska invånare flydde då söderut till den regeringskontrollerade staden Latakia.

Det är också dokumenterat genom vittnesmål från flyktingar och av journalister som bevakar området att de fundamentalistiska krigarna dödade, plundrade och vandaliserade. Dessutom kidnappades en grupp äldre invånare som vägrade fly.

När vi ställer frågan till Sveriges regering om hur de ser på att den svenskstödda oppositionskoalitionen deltog i detta övergrepp blir svaret följande:

”Det är inte vår bild att oppositionskoalitionen deltog i fördrivningen av civilbefolkningen från Kassab.”

Att det är fullständigt fel är inte svårt att bevisa. I början av april spred oppositions-presidenten Ahmad Jarba bilder på Twitter när han besökte den ”befriade” staden Kessab. Bilderna visades i många medier i väst. Jarba var samtidigt styrelseordförande i biståndsfonden SRTF som förfogade över de svenska biståndsmiljonerna.

Jarba reste in via Turkiet tillsammans med oppositionens väpnade styrkor, Fria syriska armén, FSA. Naturligtvis hade han inte kunnat röra sig i regionen om det inte skett i samförstånd med de betydligt starkare al-Qaidaextremisterna.

Jarba själv talade i detta fall om befriarna som ”vi”, det vill säga han gjorde ingen skillnad mellan FSA och al-Qaida. En månad efter besöket Kessab sade han rakt ut i ett meddelande som spreds via Syriska oppositionskoalitionens officiella Twitterkonto att ”vi befriade” Kessabregionen från Assad utan att döda någon. De Kessabbor som flytt till armeniska kyrkan i Latakia säger något helt annat. Likaså visar bilder från staden efter de väpnade gruppers uttåg på stor förstörelse av bostäder och kyrkor.

Att som Sveriges regering blunda för oppositionens roll framstår som absurt.

Lika absurt blir svaret på följdfrågan om oppositionens samröre med al-Qaida.

”Den syriska oppositionskoalitionen är en politisk organisation i exil och har inget att göra med den militära, al-Qaida-affilierade organisationen Jabhat al-Nusra.”

Oppositionen är inte i mer exil än att de reser in i ”befriade områden” i samarbete med al-Qaida. Banden mellan dem har hela tiden funnits och finns överallt i ”oppositionskontrollerat” område.

Ahmad Jarbas efterträdare som oppositionspresident, Khaled Khoja, erkände detta på en presskonferens i FN-högkvarteret i New York 29 april 2015. Khoja talade om en ”taktisk allians” mellan oppositionens styrkor och Jabhat al-Nusra apropå att ”oppositionella” då ”befriat” staden Idlib och delar av provinsen med samma namn.

Sveriges Syriensändebud Niklas Kebbon sade till Proletären i juni förra året att det är självklart att oppositionskoalitionen har kontakt med Jabhat al-Nusra. Det är ju de som kontrollerar områdena där SRTF:s bistånd används.

Till saken hör att FN:s säkerhetsråd stämplar Jabhat al-Nusra som en terrorgrupp i klass med Islamiska staten, IS. Alla stater är skyldiga att motarbeta dessa.

I svaret från biståndsministerns statssekreterare framhålls avslutningsvis att det handlar om humanitär hjälp från Sverige. Ulrika Modéer skriver:

”Lika lite som att kritisera FN-hjälpen till regimkontrollerade områden för att den skulle stödja Assad-regimen är det rimligt att fördöma hjälp till människor i oppositionskontrollerade områden för att vara stöd till terrorister.”

Naturligtvis behöver den hårt plågade syriska befolkning som finns kvar i icke regeringskontrollerade områden också få hjälp utifrån.

Den syriska regeringen betalar till exempel ut löner till offentliganställda i oppositionskontrollerade områden för att dessa fortsatt ska få en inkomst.

Problemet med det svenska stödet är att det på samma gång utgör ett politiskt stöd till krafter som anser det vara riktigt att alliera sig med al-Qaidaextremister som Jabhat al-Nusra.

Det är ett stöd till krafter som i ”sina” områden infört sharialagstiftning och gjort sig skyldiga till lika brutala handlingar som Islamiska staten.

Det är ett stöd till krafter som fördriver och plundrar, spränger infrastruktur i luften och attackerar civila mål som universitet och busstationer – samtidigt som de drar nytta av svenskt bistånd i de egna områdena.

Sveriges agerande i konflikten är inte lika illa som exempelvis Frankrikes, som underblåst kriget med direkta vapenleveranser, eller Saudiarabiens, som finansierat terroristernas verksamhet.

Men Sverige är likväl medskyldig till den oerhörda katastrof som drabbat Syrien och dess folk.