I väntan på den tredje intifadan

Snart en vecka efter Folkfronten för Palestinas befrielses (PFLP) 47-årsjubileum hänger fortfarande frontens röda flaggor från varje gatlykta i centrala Ramallah. Proletären har stämt träff med Khalida Jarrar, en av PFLP:s ledande medlemmar på Västbanken och tillika huvudtalare på den stora demonstration med vilken årsdagen firades i staden. Tidigt på morgonen på dagen för vårt möte ringer Khalida Jarrar:

– Är det okej om vi träffas någon timme tidigare? Abu Eins begravning börjar klockan tio.

Dagen innan, onsdagen den 10 december, avled Ziad Abu Ein, minister i den palestinska myndigheten, efter en sammanstötning med israeliska soldater. Samma kväll samlades det palestinska ledarskapet i Ramallah för att diskutera situationen. Jarrar representerade PFLP på mötet.

– Alla politiska partier, inklusive Fatah, begärde ett stopp av säkerhetssamarbetet, alla politiska partier begärde att Romfördraget genast skrivs under så att vi kan ansöka om medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen, ICC, och alla begärde att den palestinska myndigheten ska skydda det folkliga motståndet. Dessa var de tre huvudfrågorna vi diskuterade igår.

Säkerhetssamarbetet mellan president Mahmoud Abbas palestinska myndighet och den israeliska militären är djupt impopulärt bland den palestinska allmänheten. Genom samarbetet ger myndigheten direkt hjälp till ockupationsmakten genom att gripa eller ange politiskt aktiva palestinier.

Myndigheten presenterades vid dess tillkomst genom Osloavtalet som en övergångsfas till en reellt självbestämmande stat. Nu betraktas den av allmänheten som en korrupt förvaltare av ockupationen.

Efter Abu Eins död deklarerade president Abbas att myndigheten var öppen för alla typer av gensvar, inklusive att stoppa säkerhetssamarbetet med Israel. Khalida Jarrar menar att ett verkligt stopp av säkerhetssamarbetet med Israel inte kommer att ske förrän det palestinska ledarskapet – oavsett om det leds av Fatah eller Hamas – pressas av folket att göra så.

Senast i maj i år förklarade Abbas för en grupp israeliska fredsaktivister att säkerhetssamarbetet med Israel var ”heligt”. Trots att Abbas under hösten ett flertal gånger hotat stoppa samarbetet så tycks det snarare ha intensifierats med hundratals gripna palestinier varje månad.
Onsdagens möte ledde inte till något beslut.

– Vi blev väldigt besvikna igår. Det är en del av presidentens taktik att förhala beslutet, men förhoppnings-vis får vi igenom det i morgon fredag. Folket pressar på för ett sådant här beslut, så jag tror inte att det är hopplöst.

På mötet dagen efter Proletärens intervju med Khalida Jarrar bordlades frågan igen, och söndag 14 december beslutade det palestinska ledarskiktet att fortsätta säkerhetssamarbetet med Israel.

Att kanalisera det folkliga motståndet mot ockupationen ser Folkfronten som en av sina huvuduppgifter. Jarrar förklarar:

– Årsdagen är en möjlighet för oss att självkritiskt utvärdera vår rörelse, och vi skäms inte att säga att på någon punkt har vi rätt och på någon annan har vi fel. Huvudfrågan för oss är givetvis densamma nu som den var för 47 år sedan: ockupationen fortsätter och de palestinska flyktingarna har fortfarande ingen rätt att återvända.

– Vår kamp är samtidigt nationell, internationell och arabisk. När vi strider mot Israel så strider vi mot imperialismen över hela världen, och vi strider mot arabländerna som går i imperialismens ledband. Som ett marxistiskt vänsterparti fördjupar vi också den nationella kampen mot ockupationen till att bli en kamp för demokrati, social rättvisa, jämlikhet mellan könen och kvinnans frigörelse. Vi använder klassanalys för att förstå vår situation, och vi tror på allas deltagande i kampen och vill ge de unga möjligheter att delta.

I februari i år organiserade PFLP en mycket försenad sjunde nationell konferens, vilken ledde till en föryngring av rörelsens organ och gav möjlighet till reflexion och diskussion av frontens taktik.

– Vår paroll för det här året har varit ”enighet och motstånd”. Uppnår vi dessa två paroller så kommer Palestina att segra, och vi tror att Folkfronten har en viktig roll att spela för att detta ska ske.

– Först och främst spelar Folkfronten redan en viktig roll i alla former av motståndskamp mot ockupationen. Viktigast är det folkliga motståndet, och det inkluderar alla former av motstånd som ger palestinierna möjlighet att vara delaktiga efter förmåga, inklusive militärt motstånd, vilket vi som ett ockuperat folk har rätt till under internationell lag.

Motståndet mot ockupationen har dock varit kostsamt för PFLP.

– Vår generalsekreterare Abu Ali Mustafa har avrättats som martyr och genom åren har tusentals av våra medlemmar dött som martyrer eller fängslats. I denna stund har Folkfronten runt 500 medlemmar och ledare som politiska fångar i israeliska fängelser, inklusive vår nuvarande generalsekreterare Ahmad Saadat.

PFLP vill också överbygga de djupa splittringarna mellan de palestinska politiska grupperingarna.

– Folkfronten spelar en viktig roll i att få slut på den interna delningen. Vi tycker att vi, det palestinska folket, gemensamt ska arbeta i en enad front mot ockupationen. För att detta ska ske måste vi ersätta den palestinska myndigheten med ett folkligt ledarskap och hitta ett annat förhållningssätt än fredsförhandlingarna under USA:s överinseende, vilka har varit en katastrof för det palestinska folket.

– Vi måste bryta med de mekanismer som påbörjades med Osloavtalet med samarbete med Israel inom ekonomi, politik och säkerhet, och finna ett annat spår. Vi måste ge det palestinska folket möjlighet att kämpa mot ockupationen.

Det under hösten ökade motståndet mot ockupationen i Jerusalem, på Västbanken och inom 1948 års gränser har föranlett många spekulationer om en ny, tredje intifada är att vänta.

– Vad vi ser nu är början på den nya intifadan, säger Khalida Jarrar och menar att den kan te sig annorlunda än den första intifadan i slutet av 1980-talet och den andra i början av 2000-talet.

– Den första intifadan dominerades av stenkastning och Molotovcocktails, medan den andra intifadan var mer militär eftersom de israeliska soldaterna efter Osloavtalet dragit sig ur de palestinska städerna.

– Jag vet inte vilken form den tredje intifadan kommer att ta – det beror på det palestinska folkets kreativitet och dess förmåga att skapa former som passar för situationen på marken. Men jag tror att det kommer att vara en folklig intifada som inkluderar olika motståndsformer och i vilken hela befolkningen deltar efter förmåga.

Under Israels krig mot Gaza under sommaren verkade de olika motståndsrörelserna under koordinering av ett gemensamt centralkommando. Khalida Jarrar menar att en samordning på marken i Jerusalem också uppstått under hösten. Enligt en uppgift som först spreds av tidningen Times of Israel utfördes en av höstens mest uppmärksammade attacker av PFLP-medlemmar.

Den 18 november angrep kusinerna Ghassan och Oday Abu Jamal bedjande i en synagoga i Jerusalem med knivar och yxor. Förutom kusinerna själva dog fyra judiska besökare och en polis. I ett uttalande från 18 november menar PFLP att attacken var ett naturligt svar på Israels rasistiska politik och ockupations-maktens brott, men utan att peka ut PFLP som ansvarig eller kusinerna som medlemmar.

– Jag har ingen information om detta förutom det som stått i uttalandet, men jag tror att folk kommer att skapa alla sorters motstånd på grund av det hårda tryck vi lever under och de massakrer som begåtts mot vårt folk.

Khalida Jarrar fann sig själv i somras tvingad att finna nya sätt att göra motstånd. Natten mot den 20 augusti – under Israels blodiga anfall mot Gaza – omringade ett femtiotal soldater Jarrars bostad i Ramallah och tvingade sig in i huset. En regional kommendant lämnade över en skriftlig order om att hon inom 24 timmar skulle deporteras till Jeriko och krävde en underskrift.

– Jag vägrade. Jag svarade att det är ni som är ockupationen som dödar mitt palestinska folk, det är ni som genomför massarresteringar, ni förstör hem, ni kidnappar människor och deporterar dem. Det är ni som måste lämna våra hem!

Khalida Jarrar vägrade lyda och byggde istället ett tältläger framför det palestinska ”parlamentet” där hon representerar PFLP. Tillsammans med palestinska och utländska aktivister bodde hon i tältlägret en månad, varefter kommendanten utfärdade en ny order om att deportationsordern bara gällde i en månad, vilken då var över.

– Det här var en tydlig seger för oss, och ensam utan hjälp hade jag aldrig klarat det.

I sitt tal på PFLP:s 47-årsdag betonade Jarrar att banden till andra frihetskamper runt om i världen måste stärkas.

– Eftersom vår kamp är mot hela imperialismen, så vill vi ha goda förbindelser med andra som för samma kamp. Bojkottrörelsen är mycket viktig. Det är ett folkligt sätt att sätta press på ockupationsmakten, att låta den veta att folk jorden runt vet om att den är ett apartheidsystem.

Khalida Jarrar är försiktigt positiv till Sveriges erkännande av Palestina som stat.

– Det finns en större förståelse för vår kamp i Europa och övriga världen nu, även om politikerna ännu inte fullt ut agerar som folken vill. Vi förstår att erkännandet av Palestina som stat kommer från vanligt folks solidaritetsarbete, och det är vi väldigt tacksamma för. Erkännandet är positivt, även om det inte är allt. För att vi ska kunna skapa en oberoende stat krävs kamp, inte bara diplomati.

Daniel Bengtsson

Ramallah, Västbanken