Putin har rätt om lösningen på Syrienkonflikten
Finns det en framtid för Syrien och dess hårt prövade folk? Den senaste tidens politiska öppningar ger åtminstone ett litet hopp om att krigsivrarna kan vara på väg att svänga. Västvärlden närmar sig Rysslands hållning.
Naturligtvis borde vansinnet ha fått ett slut för länge sedan. Det har gått fyra och ett halvt år sedan kriget bröt ut, och sanningen är att väpnade grupper från första stund våren 2011 genomförde attacker med syftet att skapa kaos och trigga igång strider. Men grunden till katastrofen lades långt tidigare.
Flera år innan den arabiska våren såg dagens ljus påbörjade västvärlden och Gulfstaterna destabiliseringen av Syrien. Olika oppositionella krafter drog nytta av stödet utifrån, bland dem fanns även al-Qaidainspirerade grupper. Detta är något medier och politiker i väst blundar för.
Medan krigsivrarna beväpnade extremister och Turkiet gav mer eller mindre fri lejd för utländska jihadister på väg till Syrien valde Ryssland en annan väg.
Redan våren 2012, när dödssiffrorna, förödelsen och flyktingströmmarna var långtifrån dagens nivåer, och när Islamiska staten fortfarande var en svag, marginaliserad terrorgrupp i Irak, var Ryssland drivande i att försöka mäkla fram en politisk lösning på konflikten.
Men då trodde västledarna och diktatorvännerna i Mellanöstern att Assadregeringen snart skulle falla, om bara stödet utifrån trappades upp ännu mer.
Det finns mycket att kritisera Vladimir Putin och den ryska regeringspolitiken för. Men i frågan om Syrien har Ryssland från första stund varit en stark röst mot krigsvansinnet och för fredsförhandlingar och politiska reformer.
I en intervju i den amerikanska tv-kanalen CBS, gjord kort innan måndagens framträdande i FN-högkvarteret i New York, summerade Putin själv den ryska ståndpunkten:
”Vi stöder den legitima regeringen i Syrien. Och det är min djupa övertygelse att alla åtgärder i motsatt riktning för att förstöra den legitima regeringen kommer att skapa en situation som den du ser… till exempel i Libyen där alla statliga institutioner faller samman. Vi ser en liknande situation i Irak. Och det finns ingen annan lösning på den syriska krisen än att stärka fungerande statliga strukturer och stödja dem i kampen mot terrorismen. Men på samma gång uppmana dem att engagera sig i en positiv dialog med den rationella oppositionen och genomföra reformer…”
Och så pekade Putin på den folkrättsliga princip som omvärlden vanligtvis struntar i när det gäller Syriens framtid:
”Det är bara det syriska folket som har rätt att bestämma vem som ska styra deras land och hur.”
Drygt tre år efter de första misslyckade försöken att mäkla fred kommer tydliga tecken på att en omsvängning är på gång. En omsvängning som i praktiken innebär att västvärldens ledare närmar sig Rysslands och Putins hållning.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger det. Australiens premiärminister Julie Bishop säger det. Ja, till och med USA:s utrikesminister John Kerry säger att Syriens president Bashar al-Assad och dess nuvarande regering är en del av lösningen på konflikten, även om Kerry poängterar att USA anser att Assad så småningom ska bort.
En av få som inte verkar ha förstått det nya läget är Sveriges utrikesminister Margot Wallström och övriga svenska politiker.
Omsvängningen är på tiden. Västvärldens, Turkiets och Gulfstaternas hittillsvarande politik har ju resulterat i att Islamiska staten, Jabhat al-Nusra och andra terrororganisationer kontrollerar allt större delar av Syrien och Irak.
Hotet från dessa grupper är växande. Till exempel visar en färsk rapport från USA:s departement för hemlandets säkerhet att antalet utländska jihadister i Syrien har fördubblats på ett år och nu uppgår till hela 30.000.
Hur gå vidare för att lösa Syrienkonflikten?
Ett första steg vore att samla alla de krafter i Syrien som vill förhandla och har ett intresse av att nå en politisk lösning. Det handlar om de partier som ingår i Assadregeringen, om kurdiska PYD och om oppositionella partier som hellre samtalar och kompromissar än krigar och förstör landet.
Ett andra lika nödvändigt steg vore att de stater som direkt eller indirekt stött det väpnade upproret istället samarbetar med den syriska armén och de kurdiska styrkorna, vilka Putin helt korrekt lyfter fram som de två krafter som på allvar bekämpar terroristgrupperna i Syrien.
Visst är hindren fortsatt stora. Men nu finns en bättre möjlighet än på länge att vända den mångåriga negativa utvecklingen.