Välfärden fortsätter att gå på knäna. Militären fortsätter att få mer resurser. Så ser läget ut i Sverige även denna höst.
Återkommande har denna ledarsida fått ta upp den svenska rustningshetsen och det bedrövliga läget för den offentliga verksamheten i vårt land. Återigen tvingas vi konstatera att läget förvärrats. Vilket gör att det blir allt svårare att komma tillrätta med problemen och på kort sikt vända utvecklingen.
Förra året budgeterade Sveriges samtliga 21 regioner för underskott på totalt 20 miljarder kronor. Utfallet blev minus 9,7 miljarder.
Bra, kanske någon dristar sig till att tycka, när siffrorna antyder att det gick tio miljarder bättre än förväntat. Men de friserade siffrorna döljer en dyster verklighet. För att försöka komma tillrätta med de stora underskotten har regionpolitikerna genomfört gigantiska neddragningar, minskat antalet tjänster och sparkat folk.
Se på Region Värmland som förra året varslade personal på 100 tjänster, utfallet blev 15 personer som blev uppsagda. Men bakom den siffran ligger att regionen inte förlängde 213 visstidanställningar och att 220 personer fick andra arbetsuppgifter eller fick erbjudande om pension eller att sluta.
För att få ned budgetunderskottet försvann alltså ytterligare 433 personer från regionens välfärdsarbete. Är det någon som tror att det inte gått ut över kvalitén eller de kvarvarande anställdas arbetssituation?
Motsvarande dolda neddragningar ser vi region efter region och i många kommuner. Bakom nyheter om bättre resultat eller en budget i balans ligger omfattande neddragningar och välfärdsarbete som blivit av med sina jobb.
I region Skåne sker neddragningarna helt öppet. Där har politikerna beslutat att i år minska personalkostnaden inom vården med över en miljard kronor. Fem procent av alla heltidsanställda kommer försvinna.
Sverige har i nuläget Europas tredje högsta arbetslöshet. I oktober gick 551.326 personer helt utan jobb. Några åtgärder mot denna massarbetslöshet eller ens någon debatt om den existerar i stort sett inte i den politiska diskussionen.
Debatten om neddragningarna inom välfärden lyser också med sin frånvaro. I stället är det ett återkommande fokus på ökade militära anslag och satsningar samt skrämselpropaganda för att motivera upprustningen och krigshetsen. Som ÖB Michael Claessons uttalande förra veckan när nyheten om ett möjligt fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland kom ut.
Själva fredsavtalet kunde han inte uttala sig om men en fred i Ukraina skulle innebära ett ökat hot mot Sverige, menade han. Ryssland skulle frigöra sina trupper och kunna placera dem i vårt närområde.
Att inte fler reagerar mot Claessons uttalande är både märkligt och tragiskt. Militära företrädare, såväl officerare som krigsmaterieltillverkare försitter inga chanser att propagera för mer resurser.
Som om det som hittills slösats på detta område inte vore nog. 2015 var de svenska försvarsanslagen 45 miljarder kronor, i år är de hela 143 miljarder. En ökning på mer än tre gånger under den senaste tioårsperioden.
Till detta militära slöseri kommer krigsanslagen till Ukraina. I september beslutade regeringen om det tjugonde stödpaketet till detta krig. Värdet av de vapen Sverige skickat till Ukraina uppgår till 90 miljarder kronor, hittills.
Med en minskning med sju procent, tio miljarder kronor, av alla de pengar som gått till de extra militära satsningarna hade alla underskott förra året försvunnit, om man istället lagt dem som statsbidrag till regionerna. En minskning med det dubbla hade inneburit att inga neddragningar behövts göras alls.
De 433 personerna i Region Värmland hade kunnat ha kvar sina jobb och välfärden hade fungerat bättre. Men denna modesta omfördelning av samhällets resurser är borgarregeringen inte beredd att göra. I stället gör de motsatta omfördelningar. Militären har fått 100 miljarder extra och skatterna har under mandatperioden sänks med 94 miljarder.
Välfärden och statskassan dräneras på sina tillgångar. Följden har blivit djupa hål i statens budget. För nästa år budgeterar regeringen för ett underskott i statens finanser på 167 miljarder kronor. Sedan Tidöpartierna kom till makten har budgeten totalt sett gått back med 363 miljarder kronor.
De pengar som den socialdemokratiska regeringen sparade ihop, via kravet på överskott i statens finanser, har borgarna spenderat på militarism och skattesänkningar. För att kunna fortsätta sin råa klasspolitik vill de nu låna pengar för att täcka underskotten och de militära satsningarna, vilket även Socialdemokraterna är positiva till.
Det måste tydliggöras att de socialdemokratiska överskotten berodde på uteblivna satsningar och att kommuner och regioner övergavs från statens sida. Denna inriktning på politiken har borgarna fortsatt med fast många gånger värre. Intäkterna har minskat via enorma skattesänkningar, för främst de rika, och utgifterna har skenat via huvudlösa militära satsningar och gåvor.
I riksdagen finns ingen opposition mot utvecklingen. Samtliga åtta riksdagspartier är överens om upprustningen och anslagen till krigsmakten. De är också helt överens om fortsatt vapenexport till krigförande länder.
Få svenskar lär uppskatta utvecklingen. De allra flesta vill ha äldreomsorg, skolor och sjukvård som fungerar och där personalen har drägliga villkor och löner. Men i riksdagspolitiken har de inget gehör för sin vilja.
Förändringen måste i stället komma underifrån, via protester på arbetsplatser och när politiker skär ned. Opinionsmöten och demonstrationer behöver ordnas och fler lokalpolitiker borde våga säga stopp.
Politikerna driver Sverige mot ruinens brant. Det måste stoppas, och vi kan stoppa det. Hit men inte längre, välfärden måste komma först och militären sist.
