Terroristgrupper i Syrien slås tillbaka

Under förra veckan inleddes medierapporteringen om att tiotusentals syrier är på flykt undan den syrisk-ryska offensiven i Aleppoprovinsen. Över 30.000 uppges befinna sig vid gränsen mot Turkiet nära den turkiska staden Kilis.

Att syrier dödas och drivs på flykt i striderna är naturligtvis tragiskt. Så har det varit sedan konflikten bröt ut i mars 2011 och så kommer det att förbli så länge det förö-dande kriget fortsätter.

Men den bild som ges i svensk media, och som utrikesminister Margot Wallström sprider när hon hävdar att Ryssland bombar syrisk demokratikämpande opposition, är inte sann.

Först måste det sägas att den pågående offensiven i nordvästra Syrien inte är någon terrorkampanj för att med flygbombningar bestraffa civilbefolkningen och driva den på flykt. Men självklart drabbas civila när striderna trappas upp och flyg sätts in – och det oavsett om det är ryska, amerikanska eller franska plan som fäller bomberna. Lika självklart är att det bland de som nu beskrivs som civila syrier vid Turkiets gräns också finns syriska och utländska rebell-krigare och deras familjer.

Vad är då målet med den syrisk-ryska offensiven? Jo, det är att angripa de väpnade extremistgrupper som sedan 2012 haft denna del av Syrien i sitt grepp. Det är att befria byar och städer som belägras av terroristerna och deras allierade. Det är att strypa dessa gruppers försörjningslinjer från Natolandet Turkiet.

Det sistnämnda är avgörande för att på sikt få ett slut på de det förödande kriget. Utan inflödet av utländska jihadister, vapen, pengar och förnödenheter från den turkiska sidan gränsen så hade Islamiska staten, Jabhat al-Nusra, Fria syriska armén och övriga väpnade grupper aldrig kunnat bygga upp sina arméer med tiotusentals avlönade krigare.

Och utan skapandet av dessa utlandsstödda arméer hade Syrien och det syriska folket aldrig drabbats av den tragedi som pågått i snart fem år.

Ovanstående är förklaringen till att propagandadrevet mot Ryssland och Syriens regering nu trappas upp. Det är förklaringen till att de båda anklagas för att ha saboterat fredssamtalen i Genève, trots att det var ”oppositionen” som valde att resa hem.

När den syriska armén rycker fram och återtar kontrollen är det inte bara ett nederlag för de väpnade grupperna på syrisk mark. Det är ett nederlag för de stater som satsat mångmiljardbelopp på att med våld störta regeringen i Damaskus. Det är ett nederlag för Natoländer som USA, Frankrike och Turkiet och för Gulfstaterna Saudiarabien och Qatar. Men också för Sverige.

Den svenska regeringen har åtminstone sedan 2012 varit en aktiv part i Natoländernas och gulfstaternas regimskiftesplaner. En del av det svenska biståndet har gått till projekt som syftat till att politiskt stärka den så kallade Syriska oppositionskoalitionen. Totalt har 56 miljoner kronor betalats ut av regeringarna Reinfeldt och Löfven.

Men vad Margot Wallström och övriga politiskt ansvariga medvetet blundar för är att den ”opposition” som Sverige stödjer krigar tillsammans med Jabhat al-Nusra och andra extremistgrupper. Det är ingen hemlighet, det är något de syriska oppositionsföreträdarna öppet erkänner.

Det är i detta sammanhang vi ska se Wallströms krav på Ryssland att bara bomba Islamiska staten, inte ”oppositionen”. Myten om den demokratiska oppositionen måste hållas levande, för hur ska regeringen annars kunna motivera användandet av de svenska skattepengarna.

Men kravet blir absurt med tanke på att FN:s säkerhetsråd upprepade gånger stämplat Jabhat al-Nusra och andra al-Qaidainspirerade grupper som terrorister i samma kategori som IS. Det blir absurt med tanke på att varje människa med minsta kunskap om läget i Syrien vet att det är just al-Qaida och liknande extrema, intoleranta våldsgrupper som dominerar den väpnade ”oppositionen”. Så var fallet redan 2012 enligt dokument från USA:s militära underrättelsetjänst DIA.

Medan den svenska utrikesministern rycker ut till terroristgruppernas försvar fortsätter den syrisk-ryska offensiven tillsammans med allierade från libanesiska Hizbollah och irakiska miliser. Flera medier rapporterar att framryckningen också samordnas med de syriskkurdiska YPG-styrkorna som närmar sig Aleppo från öster.

YPG och dess politiska parti PYD kontrollerar stora områden i nordöstra Syrien. PYD har allt mer närmat sig Ryssland och tillhör den syriska opposition som förespråkar politiska förhandlingar för att lösa konflikten. Detta retar upp Turkiet som på turkisk mark för ett brutalt krig mot PYD:s syster-organisation i Turkiet, PKK, och hela den kurdiska befolkningen.

Under de senaste månaderna har den syriska armén lyckats befria områden som i åratal varit under belägring av IS, Jabhat al-Nusra eller andra grupper.

Ett exempel på det var arméns intåg i de syriska städerna Nubul och Zahraa förra veckan. I över tre år har dessa städer med 60-70.000 invånare varit omringade av fientliga väpnade grupper. Soldaterna fick ett varmt mottagande av de hårt prövade invånarna.

Befrielsen av Nubul och Zahraa och liknande händelser rapporteras ytterst sällan i svensk media. Som Proletären tidigare påpekat passar sådana scener inte in i propagandabilden av en mordisk regim som med Putins stöd angriper sitt eget folk.

Den största framgången så här långt är att försörjningslinjen från Turkiet till de väpnade grupperna i Aleppoprovinsen brutits. Det kommer att slå hårt mot de extremister som härjat i området i åratal. Men längre österut är försörjningslinjen från den turkiska staden Jarablus till IS och andra väpnade grupper fortfarande öppen.

Förhoppningen är att framgångarna i nordvästra Syrien bidrar till att leda landet och det syriska folket bort från kriget och till en fredlig utveckling och återuppbyggnad av det krigshärjade landet.

Då kan också de civila syrier som nu tvingats fly Aleppoprovinsen återvända. Det är vad som skett i staden Homs och på andra platser efter att de väpnade grupperna lagt ner vapnen eller gått med på att lämna områdena och de syriska myndigheterna återtagit kontrollen.