”65 dagar utan ny regering ” står det när man går in på SVT nyheter. På Aftonbladet räknas sekunderna. De är inte de enda nyhetssajterna som har ett räkneverk.
Regeringsbildningen, eller försöken till en sådan, har blivit en av medias favorit-dokusåpor. Kommentarer, små faktarutor, artiklar, ”Senaste nytt!”, ”Just nu!” och ”EXTRA”. Rubriksättarna kämpar för att hitta nya formuleringar.
Jag har tröttnat för länge sedan. I ärlighetens namn ser jag inte poängen med att följa cirkusen. Utgången kommer ändå bli densamma; en regering som för högerpolitik och vars främsta uppdrag är att förvalta kapitalismen.
Skillnaderna i den förda politiken mellan de olika regeringsalternativen är minimala och vi som står bredvid kommer få mocka efter cirkusdjuren oavsett vilka av dem som går in i manegen.
Trots min oförmåga att uppbringa något större intresse för vilken regering vi till slut får och vem som flyttar in i Sagerska palatset kan jag inte låta bli att förundras, och stundom förfäras, över hur sossarna och vänstern beter sig.
Socialdemokraterna, vars ideologi officiellt är den ”demokratiska socialismen” och som säger sig vilja avlägsna klasskillnader (även om det är svårt att se att det skulle stämma överens med verkligheten) vänder sig hellre till Centerpartiet, som delar ideologi med Margaret Thatcher, än till Vänsterpartiet, som i alla fall på pappret borde åtminstone en liknande uppfattning om hur ett samhälle ska byggas och organiseras.
Vänsterpartiet i sin tur kämpar för sina ministerposter. Jag borde väl inte längre bli förvånad över Vänsterpartiets brist på förankring i ideologi, politisk teori och verklighet, men blir det likt förbannat.
Ja, de har kongressbeslut om kravet på ministerposter, men det gör det inte mindre märkligt. Vänsterpartiet är enligt partiprogrammet ett socialistiskt parti som vill frigöra samhället från kapitalismen.
Frågan jag ställer mig är hur de tror att ministerposter i en sossestyrd högerregering kommer att göra någon skillnad åt det hållet? Men visst, i frågan om ministerposter verkar de ju stå på sig i alla fall. Det får väl räknas som ett framsteg för Vänsterpartiet med tanke på vindflöjelpolitiken de fört gällande exempelvis Palestina och Nato. Bra där Vänsterpartiet, ni kan ju vara principfasta om ni vill!
Nä, nu släpper jag detta och ägnar mig åt det som är viktigt på riktigt och faktiskt kan göra skillnad. Att visa människor på andra vägar framåt. Det är ett långsamt och tungt arbete. Decennier av nyliberalism och individualism har satt sig hårt. Att en annan värld är möjlig tycks för många vara en omöjlig tanke.
Men det är där jag lägger min kraft. Jag försöker lyfta diskussionen en nivå i fikarummet. Jag står på gator och torg och pratar politik.
Jag tar mina barn i handen och demonstrerar för rättvisa och fred. Pratar om vad som händer i världen och lär dem att ställa den viktigaste frågan av dem alla: Vem är det som tjänar på det?





