USA försöker stycka av östra Syrien – syriska regeringen går på motoffensiv

Nyligen inledde Gulfstaterna Saudiarabien och Förenade Arabemiraten ett försök att svälta ut Qatar. En av orsakerna till blockaden är att Qatar av ekonomiska och realpolitiska skäl intagit en försonlig hållning mot grannlandet Iran.

Blockaden återspeglar de ökade spänningarna i Mellanöstern efter Donalds Trumps besök i Saudiarabien och Israel i maj. Presidenten pekade då ut Iran med vänner som terrorismens källa och därmed USA:s huvudfiende.

Konflikten kring Qatar illustrerar på samma gång hur komplicerad och motsägelsefull situationen i Mellanöstern är efter decennier av imperialistisk inblandning. USA är militärt allierad med både Qatar och de stater som vill knäcka landet. Och de länder som tydligast ryckt ut till Qatars försvar – Iran och Turkiet – är indirekt i krig med varandra då de stödjer olika sidor i konflikten i Syrien.

Det är också på syrisk mark som det nu pågår en kraftmätning som kan få stor betydelse för Syriens och regionens framtid.

Under en längre tid har den syriska armén med stöd av Ryssland, Iran och libanesiska Hizbollah erövrat mer och mer territorium. De väpnade grupperna har förlorat mark i Aleppo och andra regioner, och de har försvagats genom interna motsättningar. Saudistödda och Qatarstödda extremistgrupper i Syrien har utkämpat blodiga strider till följd av konflikten mellan de två staterna.

Med undantag av Idlibprovinsen i nordväst, som behärskas av al-Qaidaextremister, är i stort sett alla stora städer och befolkningscentra i västra Syrien under regeringens kontroll.

De Natoländer och Gulfstater som i åratal utbildat och beväpnat dessa grupper är bekymrade. Och problemet framstår som ännu större när Islamiska staten (IS) håller på att brytas sönder i Irak och Syrien och maktvakuumet efter terrororganisationen måste fyllas.

I Irak samarbetar USA med den irakiska regeringen, som kan ta kontroll över städer och byar efter att IS är borta. I Syrien är det däremot en stridsfråga vem som ska lägga under sig IS-områdena i det glest befolkade östra Syrien.

Enligt internationell rätt är svaret givet. Det är Syriens legitima och av FN erkända regering som äger rätten att kontrollera syriskt territorium och ingen annan.

USA och den koalition som supermakten leder accepterar inte det. Det är tvärtom tydligt att koalitionen försöker förhindra att Syriens regering återtar kontrollen när IS drivits bort. Vilket är vad den aktuella striden om staden Raqqa handlar om.

I februari 2016 publicerade Proletären en artikel med rubriken ”Vem tar Raqqa först?”. Vi konstaterade att det stundande nederlaget för de väpnade grupperna i Aleppoprovinsen fått de uppbackande
Natoländerna och Gulfstaterna att rikta blickarna mot IS så kallade huvudstad Raqqa i nordöstra Syrien. Det som då inte stod klart var vilka markstyrkor USA skulle satsa på i kapplöpningen till Raqqa.

Idag, sexton månader senare, är striden mot IS i Raqqa inne i sitt slutskede. Syriska regeringstrupper befinner sig i provinsen med samma namn och närmar sig staden från sydväst. Armén har befriat många byar från IS-terroristerna.

Men den kraft USA valde att satsa på, Syriska demokratiska styrkor (SDF), har med amerikansk militär hjälp redan hunnit fram till staden.

SDF består till största delen av det syriskkurdiska partiet PYD:s styrkor. PYD har nära band till det turkkurdiska PKK, som stämplats som en terroristorganisation av USA och EU. Trots turkiskt motstånd har USA sedan augusti 2016 en amerikansk styrka på plats i SDF-kontrollerat område i norra Syrien. I våras beslutade Trumpadministrationen också att bistå SDF med vapen.

Att minst 700 amerikanska soldater befinner sig i Syrien är lika folkrättsvidrigt som att USA och dess koalition i tre års tid bombat syriskt territorium utan den syriska regeringens tillåtelse. Precis som det är folkrättsvidrigt att andra stater underblåst kriget med vapen till grupper i Syrien.

Det finns många bottnar i det som händer. Att visa upp ett ”befriat” Raqqa vore en propagandavinst för Trump som tydligt slagit fast att USA ska besegra IS. Raqqa är samtidigt en strategiskt viktig stad med olje- och gaskällor i närområdet.

Den styrande administrationen i Norra Syrien, det som kurderna tidigare kallade Rojava, hävdar att kriget mot IS är en befrielsekamp som förs på deras villkor och kan leda till demokrati och fred i hela Syrien. Europarepresentanten Sinem Muhammed säger till Proletären att det är folket som gynnas mest och att SDF inte alls blir utnyttjade av imperialismen.

All historisk erfarenhet säger att det vi ser i nordöstra Syrien är något annat. USA har aldrig agerat för att hjälpa förtryckta folk eller bygga demokrati, även om sådana skäl ofta anförs vid illegala invasionskrig och försök till regimskifte.

Att USA framställer sig som Syrienkurdernas bästa vän handlar om att det för stunden gynnar dess intressen. Men det som gäller idag behöver inte gälla imorgon, om de kurdiska ambitionerna hamnar i motsättning till USA:s ekonomiska och maktpolitiska strävanden.

Det USA gör i Syrien liknar en klassisk imperialistisk taktik. Att härska genom att söndra, att stödja etniska och religiösa minoriteter för att splittra länder och vinna inflytande, med möjlighet att när som helst kunna byta allierade utifrån vad som bäst gynnar de egna intressena.

Det är uppenbart att det för USA är betydligt viktigare att deras ”vänner” intar Raqqa än att terroristerna besegras. Det bekräftades av att USA den 18 juni sköt ned ett syriskt plan som understödde den syriska arméns offensiv mot IS väster om Raqqa. Att det syriska planet inte angrep kurdiska SDF utan IS-terrorister bekräftas av den i väst ofta citerade oppositionskällan, Syriska människorättsobservatoriet.

Det finns också uppgifter om att IS-krigare tillåts fly söder ut från Raqqa i riktning mot Deir Ezzor. Den regeringskontrollerade staden har i flera år varit belägrad av IS.

Kraftmätningen pågår i fler områden. USA har i samarbete med bland andra norska och brittiska trupper etablerat flera militärbaser i sydöstra Syrien nära gränsen mot Jordanien. Syftet är att utbilda och beväpna en ny rebellstyrka som från söder ska kunna gå norrut och ta över när IS drivs på flykt.

Det här rapporteras öppet av internationella nyhetsbyråer. Den plan som träder fram är att SDF i norr och de väpnade grupperna i söder ska mötas och se till att hela östra Syrien förblir ett icke regeringskontrollerat område efter att IS är borta.

USA har under de senaste månaderna vid flera tillfällen flygbombat syriska regeringsstyrkor för att stoppa deras frammarsch nära USA-baserna på syrisk mark. Absurt nog hävdar USA, som gör sig skyldig till en illegal invasion, att den beskjutit regeringssidan i självförsvar.

Kampen om den långa gränsen i östra Syrien är av strategisk betydelse. Den syriska regeringen vill ta kontrollen över området och gränsövergångarna mot Irak för att möjliggöra handel och transporter av varor och vapen. Det skulle förbättra levnadsförhållandena för det syriska folket och stärka den syriska armén.

Att ha öppna landvägar från Libanon i väster till Iran i öster skulle samtidigt gynna alla länder längs denna transportled. Inte minst har Iran stort intresse av det i och med Trumpadministrationens ökade hot och sanktioner.

Detta är orsaken till att Syrien med sina allierade gått på offensiven för att slå in en kil mellan SDF och IS i norr och rebellerna i söder. Den 9 juni nådde syriska regeringsstyrkor för första gången sedan 2015 den irakiska gränsen och upprättade en postering norr om en av USA:s baser i sydöstra Syrien. Senare nådde irakiska styrkor gränsområdet i samförstånd med syrierna.

Därmed blockerades för stunden imperialismens planer.

Vad som kommer ut av den pågående kraftmätningen i östra Syrien vill vi inte spekulera i. Om det är något som präglat de gångna sex åren så är det snabba vändningar i kriget och omprioriteringar från staterna bakom upproret för regimskifte.

Vem vet vad den oberäknelige Trump gör härnäst i Syrien, eller i vilken mån USA menar allvar med att försöka få till stånd ett regimskifte i Iran, som utrikesministern Rex Tillerson uttryckte det den 13 juni inför representanthusets utrikespolitiska kommitté. Det om något skulle kunna destabilisera hela regionen.

Vem vet vilka motåtgärder som president Vladimir Putin och utrikesminister Sergej Lavrov tar till för att stoppa USA:s attacker mot syriska militära mål och för att nå den politiska fredsuppgörelse som man i åratal arbetat för. Eller vad ryssarna tänker göra för att hindra att fler av Rysslands vänner i regionen utsätts för destruktiva regimskifteskrig.

Vem vet i vilken form och med vilken kraft IS kommer att leva vidare efter att dess kalifat slagits sönder och hur terrorismen kommer att användas som ursäkt för nya militära erövringar.

Till det måste sägas att kriget inte på något sätt är över i den västra delen av Syrien. Framgångarna till trots så kan den syriska regeringen i längden knappast låta Idlibprovinsen kvarstå som ett fäste för al-Qaidaextremister och deras terror mot det syriska folket.