Den påstådda ”antisemitismkrisen” inom vänstern har skapat feberyra i svenska medier. Det är alldeles bedrövligt.
Svenska medier har jobbat hårt för att distrahera svenskar från att se vår medskyldighet till folkmord i Palestina, förklarat olagligt enligt ICJ:s domslut från juli 2024. Istället skiftas fokus till “antisemitism”. Denna antisemitism handlar dock ofta, när man tar en titt på exemplen som anges, om kritik mot israeliska statens brott, inte om hat mot judar. Eller så har exemplen minimalt med Palestinarörelsen att göra.
Detta gäller även den “liberala vänstern” och dess kritiker: “Antisemitism finns överallt“, enligt Magdalena Andersson, och är “en trend” inom vänstern, enligt Dagens Nyheter.
Vänsterpartiet har tydligen inte blundat tillräckligt för organiserade israeliska våldtäkter mot palestinier, israeliska massakrer mot hemlösa barn och kvinnor, och ockupation. Därför har tidningar och journalister gjort karriär på att hitta “antisemitism” just i V för att distrahera från de brott vi finansierar och tysta kritik och debatt. Det har fungerat magnifikt.
Till exempel har Expressen och deras Inas Hamdan publicerat flera “gräv” på offentliga inlägg av V-kandidater som hyllar Hizbollahs och Hamas rätt till självförsvar mot Israel – där endast enstaka undantag handlar om faktisk antisemitism. “Det talas ofta om att detta skulle röra sig om terrorromantik”, skrev Expressens kolumnister, men “termen [är] alldeles för mild”.
Eftersom en ledande doktrin bland eliter i väst är att ingen har rätt till självförsvar mot västerländsk attack och ockupation är det inte förvånande att detta varit en succé. Något liknande sker säkert i Ryssland där “journalister” som aldrig säger ett knyst om brotten i Ukraina letar frenetiskt efter kättare i dissidentpartier som öppet försvarar nazistiska Azovfångar, hävdar att Ryssland inte har rätt till självförsvar mot Ukraina, anklagat Ryssland för att döda barn, eller gjort sig skyldiga till annan “russofobi”.
Förresten är inget av det jag skriver kring antisemitism särskilt kontroversiellt. Jag går nämligen inte ens så långt som svenska liberala mainstreamtidningar gör med deras egen logik om främlingsfientlighet.
För att citera DN om russofobin, till exempel, i en text rubricerad “Attackerna mot civila är den verkliga terrorn”: “russofobin [måste] numera ses som totalt utdaterat som skällsord … Det finns bara ett sätt att råda bot på ‘russofobin’. Det är att Ryssland demokratiseras och visar att det kan leva i fred med sina grannar och fullt ut respektera deras självbestämmande”.
Byt bara ut några enstaka ord till “Israel” och “antisemitism”.
Vi bör också fråga oss ifall det, till exempel, är moraliskt att skriva om ukrainska arméns brott? Var det rätt för tyskar och italienare att skriva om partisanernas brott mot civila under tyskockuperade territorier? Är det rätt att skriva om offrets synder – och dessutom hitta på synder utöver de som är sanna – när vi vet att detta kommer att användas av förövarna för att urskulda och möjliggöra fortsatta brott?
Jag har aldrig sett någon i massmedia ställa denna fråga om Palestinarörelsen och Gaza. Det beror inte på att den är djupsinnig eller svår att begripa, utan snarare på att den svenska kulturen är fullständigt dränkt i feghet och servilitet.
Notera det avgörande här. Den svenska “antisemitismkrisen” skiftar effektivt fokus från svenska miljarder i vapen och finansiellt stöd till Israel, till de maktlösa enstaka individerna som kritiserar angriparen, så att brotten kan fortsätta. Och det är precis hela poängen.
Det talas sällan om den “kris” av antipalestinsk islamofobi, folkmordsapologetik eller om alla de som öppet stöttar krigsbrott, trots att det går att hitta i så gott som alla tidningar och partier. Förresten är konsekvenserna av antipalestinsk islamofobi alldeles konkreta och verkliga: kanske så många som 200.000 döda palestinier och fysisk förintelse av en nation. Samtidigt som elitinvesterare i Sverige och andra västländer kan tjäna en massa pengar på detta, i strid mot ICJ-domslutet.
Ingen får sparken eller tvingas avgå när svenska tidningar skriver “Därför är Israels krig också vårt”, att “palestiniernas elände … är väsentligen självförvållat”, eller att alla unisont säger att “Israel har rätt att försvara sig” mot dem de ockuperat, attackerat och etniskt rensat i decennier – något som svenska medier kallar “fredsprocessen”.
Sverige kryllar alltså, för att vara tydlig, av terrorromantiker och apologeter för massakrer: de som från höga poster och mäktiga kanaler tvärs genom det politiska spektrumet dagligen urskuldar eller förtiger de israeliska brott Sverige sponsrar.
Den kris som dominerar västvärlden är antipalestinsk hysteri och illegalt deltagande i folkmord och ockupation. Ett faktum som inte kan begripas i utbildade cirklar eftersom nivån av rasism och patriotisk fanatism och servilitet är alldeles för hög.
