En expanderande krigsallians

Fram till Berlinmurens fall 1989 tillkom fyra nya medlemmar i Nato. Efter det fanns stora förhoppningar om att militärblocken skulle upplösas, vilket också skedde med Warszawapakten. Samtidigt inledde Nato en aggressiv utvidgning och har ökat från 16 till 28 medlemmar i dag.

Dessutom har Nato knutit upp 22 länder i Partnerskap för fred (PfF) och med ett ”praktiskt säkerhetssamarbete” ytterligare 13 länder i Afrika och Mellanöstern.

Redan när USA 1991, med stöd av Nato-länder i Europa, anföll irakiska styrkor i Kuwait (Operation Ökenstorm) stod det klart vad som väntade.

”Idag kan vi iaktta hur den nya världen kommer att se ut. Detta är den nya världsordningen”, förklarade USA:s president George Bush den äldre efter krigsslutet.

Med den doktrinen fanns och finns det inget utrymme för vare sig fred eller nedrustning i världen. Från år 1990 omorganiserades Nato från en formell försvarsorganisation till en krigsallians med angreppskrig som medel för sina politiska syften globalt.

Natos krig i Jugoslaven, Libyen och Afghanistan är en följd av den nya världsordningen. För att förstärka slagkraften har en snabbinsatsstyrka upprustats, Nato Response Force med 13 000 stridsberedda soldater och en förstärkningsstyrka, Response Forces Pool med 16 000 soldater, som vid behov ska kunna komplettera vid insatser.

NRF har bland annat tillgång stridsflyg och krigsfartyg och ska med kort varsel kunna sättas in över hela världen mot länder som vågar sticka upp mot imperialismens diktat. Även EU har ett liknande stridsgruppskoncept med samma mål. Sverige deltar i båda snabbinsatsstyrkorna.

När krig inte står på dagordningen upprätthålls stridsförmågan i NRF och EU:s snabbinsatsstyrkor med regelbundna krigsövningar runt om i EU och övriga världen, bland annat i Sverige.

Sedan 1994 har Sverige haft ett nära samarbete med Nato genom att vara medlem i PfF. Enligt den officiella förklaringen till bildandet av PfF var att möjliggöra ett ”fredsfrämjande samarbete mellan Nato och icke-medlemsländer”.

I PfF ingår även länder som Ryssland och Vitryssland, en rest av tidigare försök att helt införliva dessa länder i västs allians. Men främst används PfF av Nato för att värva nya medlemsstater.

Vid sidan av att stödja Nato i krig har tolv länder i Östeuropa gått med i Nato via medlemskapet i PfF sedan 1999, bland annat Tjeckien, Ungern och Polen. Andra länder som snart står på tur att väljas in som medlemmar i Nato är Ukraina, Georgien, Azerbaijan, Armenien och Moldavien.

Längre fram är det tänkt att även Sverige, Finland och Österrike och åtta andra länder ska bli medlemmar i Nato. På så vis ökar Nato successivt sin möjlighet att stävja alla uppror mot den nya världsordning som stakades ut för drygt två decennier sedan.

I dag är alla länder i Europa på ett eller annat vis inkorporerade och underordnade Nato. Det är en expanderande krigsallians som är ett hot mot alla fredsälskande folk världen runt.

Nato i krig: Balkan/Jugoslavien 1994

1994 sköt Natostyrkor ned bosnienserbiska flygplan i centrala Bosnien och Hercegovina. Uppdraget var att upprätthålla flygförbudszonen som hade inletts såsom ett ”fredsbevarande” FN-uppdrag ett år tidigare. Men Natos roll på Balkan stannade inte vid det åtagandet.

1999 genomförde Nato ett elva veckor långt luftangrepp mot dåvarande Jugoslavien efter att de jugoslaviska ledarna vägrat att underteckna det sk Rambouillet-avtalet.

Angreppet inleddes utan en formell krigsförklaring och attacken godkändes aldrig av FN. Kriget upphörde efter att den jugoslaviske ledaren Slobodan Milošević accepterade ett avtal som mycket liknade Rambouillet, men utan kraven på ockupation av hela Jugoslavien.

Därefter övertog den Natoledda ”internationell fredsstyrkan” KFOR för att ”upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo”.

Nato körde över FN och bombade civila mål och fördrev en miljon människor. Allt för att stoppa ett påstått folkmord. Och för att landet råkade ligga mitt i en region som USA och Europa hade stort intressen av.

Nato i krig: Afghanistan 2001

Efter terrorattackerna mot USA 11 september 2001 hävdade dåvarande Natochefen George Robertson att attackerna omfattades av Natos artikel fem, det vill säga att en attack mot ett av Natoländerna är en attack mot alla.

USA valde att på egen hand föra kriget mot talibanregimen i Afghanistan. Efter talibanregimens nederlag fick Nato ”ett mandat från FN att skicka in stabiliseringsstyrkor till Afghanistan”, vilket utvecklades till det största krig som Nato hittills deltagit i.

År 2003 beslutade Nato att utvidga det verksamma området för Isaf från Kabul till hela Afghanistan och som mest befann sig runt 130 000 soldater från 50 olika länder i landet.

Isaf-styrkan är ingen fredsbevarande FN-trupp. Isaf är dock sanktionerat av FN:s säkerhetsråd och därmed i praktiken lett av USA. Även Sverige har deltagit i kriget med som mest 900 soldater.

Nato i krig: Libyen 2011

Natos bombningar av Libyen inleddes i mars 2011 direkt efter att FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1973, framdriven av USA, Frankrike och Storbritannien.

Situationen i landet var inget hot mot internationell fred och därför hade inte säkerhetsrådet någon befogenhet att besluta om väpnat ingripande. Säkerhetsrådet står inte över FN-stadgan. Därför var anfallet mot Libyen ett brott mot folkrätten.

Angreppets egentliga syfte var att etablera en mer västlojal ledning och säkra kontrollen över några av Afrikas största oljekällor.

Natos bombningar samordnades med libyska ”rebeller” med sitt starkaste fäste i staden Benghazi i öster. Men det var inga förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter som Natoländerna och Sverige understödde med sina flygbombningar, vapenleveranser och annan hjälp.

Efter Natos bombningar har Libyen förvandlats till ett land i kaos där lokala krigsherrar konkurrerar med varandra och med regeringen.