Misstro mot kapitalets kandidater i USA

Efter förra veckans primärval i delstaten Wisconsin är det fortfarande relativt öppet vem som ska bli respektive partis kandidat i höstens presidentval. För Republikanerna vann den ärkekonservative senatorn Ted Cruz över högerpopulisten Donald Trump, som dock fortfarande har en betryggande ledning över de republikanska kandidater som är kvar.

För Demokraterna vann vänsterpopulisten Bernie Sanders över förhandsfavoriten Hillary Clinton. Därmed håller Bernie Sanders fortfarande liv i sin kampanj riktad mot finanseliten, en kampanj som samlat många unga i USA.

Men uppförsbacken är fortfarande rejäl och han måste vinna i princip varje primärval för att ha en chans på Demokraternas konvent i juli, när delegaterna slutgiltigt ska välja partiets kandidat.

Primärvalet i USA har präglats av turbulens, både i Demokraterna och Republikanerna. Motsättningarna växer i hela den amerikanska samhällspyramiden.

Mäktiga kapitalister har satsat enorma summor pengar på valkampanjen. Totalt beräknas kampanjerna kosta 50 miljarder kronor, mer än dubbelt så mycket som förra valet. Ändå har de haft stora svårigheter att styra utgången och flera av kapitalets favoritkandidater har redan fallit bort.

I denna och förra presidentvalskampanjen har företag haft större möjligheter än tidigare att donera pengar till de olika presidentkandidaterna.

Tidigare fick varje bidragsgivare ge högst 2700 dollar till de officiella kampanjorganisationerna, så kallade Pacs. Men efter att en republikansk lobbyorganisation drivit frågan till högsta domstolen 2010 öppnades möjligheten upp för företag att kringgå reglerna genom formellt sett fristående ”Super-Pacs”.

En Super-Pac kan samla in obegränsat med pengar från sina donatorer. Olika kapitalister donerar pengar till olika Super-Pacs som i sin tur kampanjar för, eller emot, olika kandidater.

Ironiskt nog verkar det ändrade systemet ha gjort det svårare för kapitalisterna att sålla fram den kandidat som representerar dem bäst, åtminstone på den republikanska sidan. Tidigare övergavs kandidater som halkade efter relativt snabbt, nu har många fått miljontals dollar i stöd in i det sista. Vilket lett till att många kapitalister satsat pengar på fel häst.

I början av primärvalskampanjen hoppades många republikanskt sinnade kapitalister på Jeb Bush, bror till den tidigare presidenten George W Bush. Right to Rise, en Super-Pac stödd av flera mäktiga finans- och oljekapitalister, samlade in nästan 120 miljoner dollar till Jeb Bush, utöver hans egen insamling på 34 miljoner dollar. Men bara tre delstater in i premiärvalet gav han upp när framgångarna uteblev.

Andra kapitalister valde, särskilt efter Jeb Bushs avhopp, att satsa på Floridasenatorn Marco Rubio som samlat in 60 miljoner dollar från olika Super-Pacs. Han ansågs ha störst chans mot den troliga kandidaten från Demokraternas sida, Hillary Clinton. Men i mitten av mars hoppade även Marco Rubio av kampanjen efter att han misslyckats med att ta hem segern i sin egen delstat.

Bland de republikanska kampanjfinansiärerna växte missnöjet. Strax efter att Jeb Bush kastat in handduken rapporterade CNN att Right to Rise, som samlat in 120 miljoner dollar till Jeb Bush, kritiserats av många finansiärer för att de lagt allt för mycket pengar på att misskreditera Marco Rubio.

Right to Rise hade helt missat att de republikanska väljarna ville ha en ”outsider” som kunde kanalisera ilskan mot etablissemanget, menade de missnöjda republikanska kampanjfinansiärerna.

Den som istället lyckats kanalisera missnöjet på republikanernas sida heter Donald Trump och ansågs för mindre än ett år sedan i princip ha noll chanser att bli president. Nu leder Donald Trump stort över de två återstående kandidaterna, Ted Cruz och John Kasich.

Den ende kapitalist som ger något nämnvärt stöd till Donald Trumps kampanj är Donald Trump själv. Det rör sig visserligen inte om några småsummor, han har hittills lånat ut runt 35 miljoner dollar till sin egen kampanj. Men Trumps ”oberoende” har gett honom ett försprång gentemot de andra i en valkampanj som genomsyras av missnöje mot etablissemanget och den rika finanseliten.

Strunt samma om Donald Trump själv är rik, han är åtminstone inte köpt, resonerar många republikanska väljare. För en del är han tvärtom själva sinnebilden av den amerikanska drömmen om en kapitalist som gått sin egen väg till lycka och rikedom, långt bortom den utbredda korrupta ”kompiskapitalismen”, ett uttryck många republikaner använder om kapitalister som håller varandra om ryggen.

Det är ytterst få finanskapitalister, förutom han själv då, som stödjer Donald Trump. En konkret anledning är att han är motståndare till frihandelsavtalen NAFTA och TTP, som han menar gynnar andra stormakter snarare än USA. Trots att han säger sig vara för frihandel företräder han snarare en sorts protektionistisk linje vilket gynnar mindre företag snarare än storföretagen. Detta, kombinerat med en rasistisk retorik och högerpopulism placerar Donald Trump i samma kategori som många av de högerextrema partierna som växt fram i Europa, inklusive Sverigedemokraterna.

Med en valkampanj han finansierat helt själv och med många, ofta motsägelsefulla, utspel och infall framstår han som allt för oförutsägbar, opålitlig och oseriös. Därför får han inget stöd bland de stora kapitalisterna.

Om Donald Trump inte är ett alternativ återstår bara Ted Cruz och John Kasich, varav den sistnämnde kandidaten inte har någon möjlighet att få flest delegater.

Ted Cruz har visserligen stort stöd av flera rika oljekapitalister från den amerikanska södern, samt enstaka finanskapitalister, men anses av många vara allt för extrem, rent av extremare än Donald Trump. Han står nära Tea Party-rörelsen och blandar en djupt kristen-reaktionär familjesyn, han är bland annat abortmotståndare, med en ultraliberal ekonomisk syn, där han förespråkar platt skatt.

Som en av de mest konservativa kandidaterna genom tiderna, med stöd knappt ens bland andra republikanska senatorer, anses Ted Cruz ha mycket små möjligheter att vinna mot den förmodade demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton, vilket de som vill ha en republikansk presidentkandidat hela tiden måste förhålla sig till.

En del republikanska kampanjfinansiärer hoppas nu istället på dött lopp bland republikanerna, alltså att ingen kandidat får egen majoritet bland de bundna delegaterna. Det öppnar för möjligheten för de icke-bundna delegaterna (superdelegater) på det republikanska konventet att enas kring en annan kandidat än den som har flest röster.

Om ”fel” kandidat vinner spekuleras det i att enskilda miljardärer som New Yorks borgmästare Michael Bloomberg kan ge sig in i leken med en oberoende kandidatur för att erbjuda ett tredje alternativ i presidentvalet.

De kapitalister som lutar åt Demokraterna är betydligt mer enade. I princip alla sluter upp kring Hillary Clinton, som anses stå för stabilitet och status quo, det vill säga en fortsättning på den politik som framförallt gynnat finanskapitalet.

Clinton står också för fortsatta krig och fortsatt inblandning i Mellanöstern. Det är något som många, men inte alla, amerikanska företag och kapitalister lockas av. Däremot har Hillary Clinton inte lika stort stöd bland de oljekapitalister som drabbats av Demokraternas något mer reglerade energipolitik.

Hillary Clinton är den kandidat efter Jeb Bush som fått mest pengar från Super-Pacs, runt 63 miljoner dollar, främst från olika finanskapitalister och underhållningsindustrin. Inräknat sina officiella kampanjmedel förfogar Clinton över 220 miljoner dollar, mest av alla kandidater.

Även på Demokraternas sida är det turbulent. En äldre herre vid namn Bernie Sanders har rört om rejält i etablissemanget.

Bernie Sanders kallar sig socialist och har gått till val på att kritisera Wall Street-eliten och de växande klassklyftorna. Han vinner också anhängare, fler än vad många har räknat med. Genom sin kampanj har han samlat in 140 miljoner dollar utan några bidrag från kapitalisternas Super-Pacs.

Få tror att Bernie Sanders kommer att ha en chans mot Hillary Clinton. Men Bernie Sanders har, precis som Donald Trump, ändå lyckats skrämma en del av de mäktiga kapitalisterna som är vana vid att deras pengar är avgörande för valutgången.