Bitter självkritik hos IMF

Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken är tillsammans de främsta murbräckorna för nyliberal ekonomisk politik världen över. Institutionerna styrs i praktiken av USA och har den avreglerade amerikanska samhällsmodellen som föredöme.

Men nu måste till och med djävulen själv bita i det sura äpplet. I flera interna skrivelser tvingas IMF till bitter självkritik. Organisationen behärskas av en enögd kultur. Den rekommenderar stater en felaktig politik. Båda faktorerna bäddade för det globala finansiella sammanbrottet 2008.

IMF:s eget utvärderingskontor har granskat organisationens arbete under åren 2004-2007. Trots att flera varningslampor blinkade intensivt blev både ledning och experter tagna på sängen när krisen väl bröt ut. I en färsk rapport stolpar utvärderingskontoret upp flera orsaker:

Personalen på IMF sägs vara inlåsta i ”grupptänkande”. Den dominerande synen är att marknaden klarar av att lösa alla problem. Åren innan krisen bröt ut var de få som ens trodde att den var möjlig i ”de mest avancerade länderna”. Med de senare avses först och främst USA och Storbritannien.

Valutafondens experter får kritik av sina egna kollegor för att vara bundna av oanvändbara makroekonomiska modeller. De förmår bara ta till sig information som bekräftar deras på förhand fastställda åsikter. Däremot tenderar de bortse från fakta som talar dem emot.

Rapporten ger intryck av en organisation präglad av inskränkt revirpinkande. Arbetet på olika underavdelningar bedrivs inom ”silos” utan samarbete och kontakt med varandra. IMF saknar därmed förmågan att se till helheten. Ingen vill lyssna på självständiga och utomstående experter.

Hela IMF dras med grava inre styrproblem. Politisk självcensur hindrar personalen från att uttrycka åsikter som avviker från deras chefer. Erfarna medarbetare hävdar att detta kan ”ruinera deras karriär” och att det finns starka negativa incitament till att ”säga sanningen till makten”.

Men det finns även sprickor i den nyliberala fasaden. I ett internt arbetsdokument skrivet av två experter på IMF:s forskningsavdelning får den ekonomiska politiken i USA svidande kritik. Den viktigaste orsaken till den ekonomiska krisen står att finna i de ökade inkomstklyftorna.

Arbetsdokumentet slår fast att både den stora depressionen 1929 och den stora recessionen 2007 föregicks av en längre period av ökade inkomstklyftor. För att kompensera sig för stagnerande och sjunkande löner lånade de amerikanska löntagarna allt större summor på banken.

Den fem procent rikaste andelen av befolkningen ökade sin andel av de samlade inkomsterna från 24 procent 1920 till 34 procent 1928 och från 22 procent 1983 till 34 procent 2007. Samtidigt fördubblades hushållens skulder både mellan 1920 och 1932 samt mellan 1983 och 2007.

Mellan 1967 och 2005 ökade de amerikanska höginkomsttagarna sin reallön med 70 procent. Medelinkomsttagarna tappade under samma period 5 procent i reallön, de med lägst inkomster hela 25 procent. Under samma tid svällde kreditmarknaden, särskilt efter 2003.

De ökade inkomstklyftorna leder ekonomin in i en instabil situation. De allra rikaste lånar ut sitt överskott på pengar till medel- och låginkomsttagarna. På ytan ser det ut som att de senare kan upprätthålla sin köpkraft. Men bara för en tid. Till slut skapar den ökade skuldsättningen en kris.

Arbetsrapportens författare understryker noga att de enbart företräder sig själva och inte Valutafonden. Fattas bara. Deras slutsatser går tvärs emot alla vedertagna IMF-recept. För att undvika framtida kriser vill de satsa på fördelningspolitik och långtgående inkomstutjämning!

Källor: IMF Performance in the Run-Up to the Financial and Economical Crisis (January 2011)
Inequality, Leverage and Crises av Michael Kumhof and Romain Rancière (November 2010)