Koloniala krig med nytt namn

Den svenska krigsmakten försöker locka unga män och kvinnor att söka utlandstjänst för att göra ”en insats för freden”. Det handlar om,
sägs det, att bidra till lugn och säkerhet för civilbefolkningen och
återuppbyggnad i krigshärjade områden. Visst låter det behjärtansvärt,
men det räcker med att titta på Afghanistan för att inse att de svenska
soldaternas roll är en annan än ”fredsfrämjande”.



Om de pågående krigen, och argumenten för att legitimera dessa, har
Jean Bricmont skrivit en läsvärd och viktig bok. Bricmont är en belgisk
professor i teoretisk fysik, som gett sig in i den politiska debatten.



”Barbariska seder”

Hans utgångspunkt är Natos bombkrig mot Jugoslavien 1999 och de
följande anfallen på Afghanistan och Irak. Den humanitära
interventionen, som påstås ske för att hindra folkmord, sprida
demokrati eller bekämpa terrorismen, har blivit accepterad inom delar
av den europeiska miljö-, vänster- och människorättsrörelsen. Ja, från
vissa håll framförs till och med argumentet att västvärlden oftare
borde ha ingripit med våld, som exempelvis under folkmordet i Rwanda
1994.



Det är för att avslöja denna ”vår tids koloniala ideologi” och för att bidra till att bygga upp en ny vänster, som kan se igenom propagandan, som Jean Bricmont skrivit sin bok.



Med exempel från historien visar han bland annat hur européernas dåtida
upptäckter av ”barbariska seder” i Afrika användes på samma sätt som
dagens kvinnoförtryck i muslimska länder. Men kolonialväldena hade lika
lite med mänskliga rättigheter och befrielse av folken att göra, som
vår tids ockupationer av Afghanistan och Irak.



Med vilken rätt?

Bricmont citerar Mohamed Mahathir, Malaysias förre premiärminister, som
i ett tal 2005 skarpt kritiserar försvaret av ”humanitära
interventioner”:



”Att döda hundratusen personer därför att man anser att andras
mänskliga rättigheter kränks, verkar vara en självmotsägelse. Inte
desto mindre har fanatismen hos vissa försvarare av mänskliga
rättigheter åstadkommit att fler människor berövats sina rättigheter,
och flera berövats sina liv, än det antal som räddats…

Männniskor vars händer dryper av oskyldiga människors blod – irakiers
blod, afghaners blod, panamaners blod, nicaraguaners blod, chilenares
blod – människor som inte erkänner internationell rätt och har
ägnat sig åt militära attacker…Är detta människor som har rätt att
kritisera de mänskliga rättigheterna i vård land…Även om många hemska
saker utförs i Islams och andra religioners namn, så begås värre saker
i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn.”



I samband med de senaste krigen har delar av krigsmotståndet fört fram
paroller som ”Varken Milosevic eller Nato” eller ”Varken Saddam eller
Bush”. Och nu när USA ökat hoten mot Iran har vi i demonstrationstågen
kunnat se ”Nej till den islamiska regimen” följt av ”Nej till krig mot
Iran”. Också mitt under brinnande krig har dessa ”varken
eller-människor”, som Bricmont kallar dem, tagit lika mycket avstånd
från angriparen och den angripne.



Han varnar för att detta tänkande leder till en acceptans av den
”humanitära interventionen” när den väl är ett faktum, eftersom
åtminstone den ena fienden besegrats. Irak är ett tydligt exempel.
Många av de en gång så ihärdiga krigsmotståndarna anser idag att USA
måste stanna för att ”förhindra inbördeskrig” och ”bygga upp
demokratin”.



För det första är har det aldrig varit den invaderande supermaktens
syfte. För det andra vill inte Bushdaministrationen ha demokrati i
Irak, eftersom majoriteten irakier aldrig skulle välja att underkasta
sig USA:s olje- och maktintressen. För det tredje är det en absurd
tanke att skapa demokrati med anfallskrig och ockupation.



Efter att USA lämnat

Det finns bland ärligt menande antikrigsaktivister de som ser det som
sin skyldighet att formulera en lösning för Irak efter att USA lämnat.
Bricmont menar att sådana diskussioner är en återspegling av tilltron
den västerländska allsmäktigheten. Bättre då att säga att vi inte har
någon lösning, och att det bästa vi kan göra är att inte blanda oss i
irakiernas eller andra folks interna angelägenheter.



Bricmont ser i dagsläget en uppslutning kring FN-stadgan och folkrätten
som det enda alternativet till en stats (USA:s) världsdiktatur.
Fredligt samarbete, icke inblandning i andra länders angelägenheter,
respekt för den nationella självständigheten samt lösning av konflikter
genom FN:s förmedling.



Det är inte alla som gillar Bricmonts skriverier. I P1:s ”OBS kultur
och idédebatt” gick Kenneth Hermele, ekonom med vänsterstämpel, till
rasande angrepp på ”Humanitär imperialism”. Inte nog med att Bricmont
påstås ha åsikten att mänskliga rättigheter inte är något att bry sig
om. Hans USA-kritik avfärdas som gammalkommunistisk, trots att det för
var en som läser boken är tydligt att Bricmont varken är kommunist
eller en okritisk hyllare av Sovjetunionen.



Medan Hermele ifrågasätter varför denna ”grumliga soppa” överhuvudtaget
ges ut på svenska, menar undertecknad att Bricmonts bok är en viktig
motröst i debatten. Visst är den bitvis spretig och sveper väl ytligt
över vissa ämnen, men den ger användbara argument mot de allt-mer
krigshyllande åsikter vi dagligen matas med.



Nya humanitära insatser?

När detta skrivs ligger ett fyrtiotal krigsfartyg från Nato för ankar
ett par kilometer från Proletärens centralredaktion. I Göteborg drar
krigsalliansens generaler, tillsammans med den svenska
militärledningen, upp de sista planerna för övningen i Östersjön. Dess
syfte är att förbereda Nato med vänner för framtida militära insatser
runt om i världen. Bricmonts bok lär vara fortsatt aktuell.



PATRIK PAULOV

Proletären 20, 2007