Nepals kung avsatt
Nepals avsatte kung Gyanendra sägs nu ha accepterat förra veckans parlamentsbeslut att förklara Nepal för republik och ”verka för fredlig utveckling”. Den 240-åriga dynastin är därmed slut.
I sin desperata kamp för att behålla makten förklarade sig kungen enväldig 2005. Kuppen ledde dock till ett bakslag och att monarkin tre år senare avskaffades.
Kungen måste lämna palatset senast den 12 juni.
I söndags besöktes Narayanhity-palatset, som det kungliga residenset kallas, av bland andra inrikesministern, försvarsministern samt polis- och arméofficerare. Syftet var att diskutera säkerheten kring byggnaderna.
Det kungliga palatset kommer att bli nationellt museum och öppnas för allmänheten. Det tusentalet anställda på slottet, hovfotografer, betjänter, ceremonimästare, vakter, städpersonal, trädgårdsmästare, chaufförer, protokollär personal etc, kommer antingen att pensioneras eller integreras i regeringsadministrationen.
Större problem väntar
Men avsättandet och utsparkandet av den förhatlige kungen var bara en liten del av den utmaning som de framgångsrika maoisterna står inför. Efter stor tvekan har kongresspartiet och det reformistiskt orienterade Nepals kommunistiska parti – Förenade marxist-leninister (UML) gått med på att det är maoisterna, som blev största parti i valet, som ska få i uppdrag att bilda regering.
Maoistledaren Prachanda hotade med omfattande gatuprotester ifall maoisterna inte får bilda regering och om de inte får president- och premiärministerposterna i en sådan regering. Samtidigt kräver Kongresspartiet och UML att regeringsmakten delas och att premiärminister- och presidentposterna skall gå till andra partier än maoisterna.
– De andra partierna i parlamentet, i synnerhet Kongresspartiet och UML, vill ha en av sina egna som president. De vill hålla oss i schack och blockera vårt parti från att ta regeringsmakten och få positionen som statsöverhuvud sade Prachandra till den amerikanska tidskriften Monthly Review dagen innan Nepal förklarades vara republik.
Från början önskade maoisterna ett presidentämbete med utvidgade befogenheter, men de har backat något från detta krav.
– Kamrat Prachanda vill bli både president och premiärminister fram tills dess det kan hållas allmänna presidentval, sade maoisternas informationsminister till Bimarsh weekly.
Ny armé
De andra partierna vill att maoisterna skall upplösa Folkets befrielsearmé och låta dess styrkor integreras i den tidigare kungliga armén. Maoisterna nekar och vill att det byggs upp en helt ny armé, där de olika arméenheterna kan integreras från grunden.
– Det är klart att nu har proletariatet och vårt revolutionära parti initiativet och de andra tillhör förlorarsidan.
Maoisterna, som är redo att erövra makten på egen hand ifall det visar sig vara omöjligt att formera en regeringskoalition, framför nu begreppet ”ekonomisk revolution” i Nepal.
De har en önskan att bygga upp ekonomin och turismen för att Nepal senare skall kunna ta steget till ett socialistiskt system.
Maoisterna tillhör två internationella grupperingar av maoistiska organisationer, vilka båda hävdar att Kina slutade att gå den socialistiska vägen efter det att de ”fyras gäng” störtades 1976.
Men nu knyts både statliga och partimässiga kontakter mellan Nepal och Kina och mellan maoisterna och Kinas kommunistiska parti utifrån ömsesidiga intressen. Kina har ända sedan Maos dagar haft en linje att ha goda relationer och rentav stötta det nepalesiska kungahuset som en motvikt mot indisk assimilering av Nepal.
Men i slutet av kung Gyanendras period, när massrörelsen mot den kungliga diktaturen växte, blev en sådan politik omöjlig, kontraproduktiv och rent överspelad av den interna händelseutvecklingen i Nepal.
Tacksamhet mot Kina
Maoisterna är, trots Kinas alltför rigida stöd till kungahuset, tacksamma för att Kina valt att inte kalla maoisterna för ”terrorister”, bortsett från något enstaka uttalande. Dessutom deklarerade den kinesiske ambassadören i Katmandu, under ett kritiskt skede i massprotesterna mot Gyanendra, tydligt och klart att Kina inte kommer att tillåta någon militär intervention i Nepal, vilket krafter i både Indien och USA var ute efter.
– Jag har försökt att hålla seriösa diskussioner med Kinas kommunistiska parti och de kinesiska myndigheterna om hur de kan hjälpa landet, hur mycket de kan bidra med och hur mycket de kan uppmana sina medborgare att investera här, säger maoisternas informationsminister.
ERIK ANDERSON
Proletären 23, 2008