Sydafrika - överraskningarnas land

Under en semesterresa i början av juli anlände jag till Kapstaden en fuktig och kall kväll. För vår sommar är deras vinter och tvärtom. Nu var jag förberedd och hade tagit med några varma tröjor. De behövdes! För husen i Sydafrika saknar isolering. När det är 10 grader och fuktigt då fryser du som du aldrig gjort i Sverige ens på vintern!

I området där jag bodde finns många fina hus med välskötta trädgårdar och förstås med pool. Men kriminaliteten präglar allt. Husen har höga murar med taggtråd eller elstängsel överst. Alla har dessutom galler för både fönster och dörrar.
Kriminaliteten var hög även före apartheidregimens fall men den har ökat än mer sedan dess. Och givetvis säkerhetsindustrin.  Nu kan man ju tänka sig att det borde vara bra om kriminaliteten sjunker men sakta i backarna lite. Säkerhetsindustrins omsättning ingår som all annan affärsverksamhet i det som nationalekonomer brukar mäta, nämligen BNP. Ju högre BNP desto bättre enligt traditionell nationalekonomi. Så en hög kriminalitet är positiv för Sydafrikas BNP!
”Hello baas”

En dag avbryts jag av en röst som säger ”Hello baas!”. En svart man sträcker fram handen och ber om pengar. ”Baas, I have no work and two children. Please baas.” Det är inte första gången jag under min resa möts av folk som tigger men vanligare är att agera ”guide” på en parkeringsplats. Svarta män visar en ledig plats, visar hur du skall backa in och ut och visar var bilen står när du kommer tillbaks. ”Guiden” hoppas förstås sedan på ersättning.

Apartheidsystemet med den öppna rasismen har försvunnit. Du ser svarta och färgade affärsmän, bankanställda. På gatorna umgås folk fredligt med varandra. Men den skriande fattigdomen du möter på detta sätt är ett ”svart” fenomen. För att undersöka vad som hänt i de svarta förorterna (townships) åkte jag dit med en guide som också bor där.
Camissa township hette området som från början var avsett enbart för svarta manliga arbetare.

Huset hade tre rum med en gemensam kök- och tvättplats. I vart och av rummen finns tre olika träbritsar avsett för en man. I detta rum bor idag sju personer! I en brits sover ett par med sina två barn. På natten tar de ned en madrass på golvet till barnen. En brits delades av två män och den tredje hyrdes av en ensam man. Det var verkligen träbritsar och inga sängar. För de brädlapparna de var byggda av såg mest ut som gammalt rivningsvirke. Hyran per brits var 20 rand (17 kr) i månaden.

”Det är så här många bor fortfarande” säger guiden och jag kan se på honom att han är både upprörd och generad.
”En del bor kvar här för att ha en plats i kön när området byggs om. Men sanningen är den att om alla husen skulle rivas och byggas nytt skulle inte alla som bor här ha råd med hyran i de nya husen. Så hur det går vet ingen”, säger han och slår samtidigt ut med händerna i en uppgiven gest.

Dåliga levnadsvillkor
Mycket få nya hus har byggts i dessa townships. Några bebos av familjer från den svarta medelklassen som själva äger sina hus. Men de som staden har byggt var inte många och man såg tydligt att det saknas en plan för hur området ska utvecklas.

Bredvid husen finns stora områden av plåtskjul som mest bebos av immigranter och folk från landsbygden. Visserligen har staden dragit ut el till dessa områden och där finns bajamajor uppställda. Men vilket liv för miljoner människor. Och barnen. Hur ska det gå för dem? Hur ska de utbilda sig? Hur ska de göra läxor, läsa, förkovra sig?
Men problemet är inte bara sydafrikanskt. Uppskattningsvis tre miljoner zimbabwier finns i Sydafrika. Vidare finns minst en miljon immigranter från andra länder.

Med sådana levnadsvillkor för majoriteten förstår man hur de låga lönerna kan bibehållas och hur utbrett det är med hemhjälp, trädgårdsservice och liknande. Att anställa en hemhjälp på heltid kostar kring 2000 rand (ca 1700 kr). Då ska man komma ihåg att matpriserna i rand verkade vara ungefär 80-85 procent av de svenska.

Det blev också uppenbart hur den höga kriminaliteten hänger samman med fattigdomen. Eftersom den mesta kriminaliteten utförs av svarta män medför detta också att rasistiska stämningar sprids bland de vita.
I centrum slås man av hur präglat Kapstaden är av kolonialismen. Centrum liknar mycket ett Västeuropa i miniatyr. Banker, parkeringshus, affärer likt vilken europeisk storstad som helst. Slave lodge, huset där slavarna förvarades under det holländska styret finns dock kvar. Här finns utställningar och information om slavsamhället i Södra Afrika. När de holländska skeppen rundade Godahoppsudden och skulle vidare till Asien behövde de ett ställe att proviantera på och skaffa färskt vatten. De lokala svarta stammarna bedrev boskapsskötsel och färskt vatten rann från bergen (Table mountain) ner till kusten.

Eftersom de holländska kolonialisterna inte hade tänkt sig att själva utföra hårt kroppsarbete behövdes slavar och att erövra slavar på plats skulle göra det omöjligt att proviantera och handla med de lokala stammarna. Därför importerades slavar från Västafrika, Östafrika samt Asien. Speciellt vanligt var det att straffa upprorsledare i Asien genom att skicka dem till Södra Afrika.

Bredvid slavhuset anlade holländarna en kyrkogård och en kyrka. Slavägarna gick regelbundet till kyrkan och hade inga problem med att behandla andra människor som slavar och bekänna sig till den kristna läran. Nu tror jag inte att den kristna läran var ett hinder utan snarare en förutsättning för att slavägarna skulle känna att allt var i sin ordning. Just personer med starka övertygelser har genom historien visat sig lättare kunna utföra övergrepp utan att känna några samvetskval.

Diskriminerande lagar
En speciell sak är dock att eftersom det var svårt att få holländska kvinnor att emigrera till Sydafrika ledde detta till att flera holländare gifte sig med frigivna slavar eller med kvinnor från de lokala stammarna. På detta sätt blev Kapstaden en smältdegel genom århundradena. Från Asien kom asiater och islam samt hinduismen. Från Europa främst holländare, engelsmän samt kristendomen.

Från Afrika många olika folkslag och deras religioner och språk. Genom ingifte, barn utanför äktenskapet blandades folkgrupperna upp. När därför apartheidsystemet infördes är det något av ett ödets ironi att det nog inte fanns många ”renrasiga” varken vita eller svarta. Dessutom är det så att språket afrikaans, som var apartheidanhängarnas språk, är ett blandspråk utvecklat i Kapstaden utifrån kommunikation mellan holländare, slavar och lokala svarta stammar.

Under apartheidregimens styre infördes olika lagar för att diskriminera svarta och färgade. En sådan lag var Group Areas Act från 1950. Enligt denna kunde regeringen när som helst deklarera ett område som vitt och därmed förbjudet för andra än vita att bo i. Det mest kända området var District Six i Kapstadens centrum. År 1966 deklarerades området som ”vitt” och cirka 60000 invånare skulle därför köras iväg.

District Six var en levande stadsdel med alla möjliga folkslag. Många arbetade i hamnen och med närhet till centrum och bergen fanns det möjligheter till internationella kontakter, nöjesliv samt friluftsliv. Självklart utlöste beslutet både desperation och vrede och en vilja till motstånd. Men förgäves. Sakta tömdes hus efter hus. Ut till olika förorter skickades folket. Grannsämjan försvann, långa buss- eller tågresor till arbetet blev följden. Småföretagare fick svårt att starta om i nya områden. Mycken social tragik blev följden. Det enda som sparades var några kyrkor och ett fåtal hus. 1982 var området tomt.

Organisationerna i området förde dock ut sitt budskap att de vita som flyttade in här skulle få betala dyrt för ett sådant beslut den dag när apartheidregimen föll. Om det var detta hot som hindrade inflyttning vet jag inte men idag när man besöker området är det i stort sett fortfarande obebyggt och staden har ännu inte beslutat sig för hur området ska bebyggas.

Punktering
En dag fick jag punktering på ett däck. Efter att ha tagit fram reservdäcket kommer en man vid namn Chris fram och frågar om jag behöver hjälp. Eftersom jag knappast var klädd för däcksbyte tackade jag ja och strax var däcket bytt. Jag tackade för hjälpen och han förklarade vägen till en däckfirma i närheten.

Efter att däcket blev lagat dök Chris upp och undrade hur det gick. Jo det gick bra sa jag men döm om min förvåning när han erbjuder sig att sätta tillbaks däcket åt mig. Självklart är jag nyfiken på hans upplevelser om livet under apartheid, Chris var nämligen så kallad färgad enligt apartheidsystemet. Dvs varken svart, vit eller indier, utan uppblandad av olika
folkslag.

”Jag ska berätta en sak för dig och det var att det här systemet gjorde oss hatiska. Hade jag träffat en vit man ensam någonstans hade jag dödat honom direkt!” När han sa det såg jag hur blicken förändrades och jag kunde se beslutsamheten i hans kroppsspråk och att han menade vad han sa.

”Du förstår jag ville bara ta hämnd för vad de gjorde mot oss. En dag till exempel gick min far och jag till en badstrand för vita. Efter ett tag kom polisen och satte oss i häkte resten av dagen. Vi hade inga rättigheter, vi var rättslösa. Idag är jag glad att jag inte fick chansen att hämnas men jag hade inte tvekat en sekund om jag fått chansen!” Jag tystnade och kände att det inte var mycket att säga utan lät hans ord sjunka in. När vi skildes tackade jag för hjälpen och hans avskedsord löd ”God bless you!”

Oförglömliga elefanter
Ett besök i en nationalpark är förstås ett måste när man besöker Sydafrika. Den mest kända är Krügerparken men jag besökte Addo Elephant park. Lejonen lyckades jag inte få en glimt av men en oförglömlig upplevelse var elefanterna. Vid ett vattenhål stod jag på en liten kulle. Femton meter ner står det tre elefanttjurar och bråkar om vem som ska komma först till vattnet. Under lång tid går de fram och tillbaks och en av tjurarna lyckas inte komma åt vattnet överhuvudtaget. Samtidigt får man inte helt tappa koncentrationen på omgivningen och skylten att man går ut på egen risk hjälper till att man ska behålla uppmärksamheten. Jag hade ju inte åkt till Sydafrika för att bli lunchmat!

HUGO JÖRGENSEN
Proletären nr 36, 2008