Vem kontrollerar Centralasien?

Kazakstan är den ojämförligt största av de före detta sovjetiska centralasiatiska republikerna med gigantiska gas och oljetillgångar.  Det var på ett möte i Tadzjikiska huvudstaden Dushanbe arrangerat av Shanghai gruppen, SCO, som Kazakstan tog ställning för Ryssland i den kaukasiska konflikten.

På en presskonferens i Dushanbe hävdade dessutom den ryske presidenten Dmitrij Medvedev att övriga medlemmar i SCO uttryckte förståelse för den ryska hållningen, överraskande nog även Kina.
 
”Ledarna för SOE:s medlemsstater välkomnar undertecknandet i Moskva av de sex principerna för reglerandet av den Syd-ossetiska konflikten, och stödjer Rysslands aktiva roll i att bidra till fred och samarbete i regionen.”  SOE består av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Organisationen kan ses som en politisk-militär samarbetsorganisation för att hindra att USA och Nato får för stort inflytande i det strategiskt viktiga Centralasien.

USA:s expansion hejdas
USA utnyttjade händelserna efter 11 september 2001 genom att förutom att anfalla Afghanistan även installera eller ta över militära baser i före detta centralasiatiska Sovjet.  Officiellt fanns anläggningarna och baserna till för att stödja kriget i Afghanistan men både Ryssland och Kina oroade sig för att USA skulle använda militär- och flygbaserna i andra väderstreck än söderut mot Afghanistan.  Genom centralasiatisk expansion skulle USA skjuta en kil mellan Kina och Ryssland.
 
Först under senare år har USA:s expansion i Centralasien hejdats, men redan 1997 fanns en samarbetsorganisation mellan Ryssland, Kina och tre centralasiatiska republiker.

SCO stärks
I juli 2001 anslöts Uzbekistan och gruppen fick sitt officiella namn Shanghai samarbetsorganisation förkortat SCO.   I ljuset av Kinas ekonomiska tillväxt och att Ryssland återvunnit något av sin tidigare styrkeposition har USA:s inflytande i Centralasien i viss mån begränsats.  Från en lös samarbetsorganisation vid starten 1997, med ett fallande Ryssland och ekonomiskt sönderslagna centralasiatiska republiker, har bilden elva år senare förändrats.

Hjulen har återigen börjat snurra i Ryssland och de höga energipriserna har gynnat både Ryssland och de centralasiatiska republikerna. Denna utveckling tillsammans med Kinas ekonomiska tillväxt har omformat regionen till ett kraftfält.

Det Centralasien som utgjorde ett stort maktvakuum bara för ett tiotal år sedan, har med andra ord genomgått stora förändringar. Det tomrum och den brist på egna utvecklingsstrategier hos de stapplande postsovjetiska regeringarna som USA kunde utnyttja finns inte på samma sätt i regionen.  Både Kina och Ryssland kan nu erbjuda handels- och ekonomiska fördelar för länderna i Centralasien, något som de styrande eliterna i Centralasien finner mer lukrativt än att degradera sig till Natos frontstater mot Ryssland.

Kazakstan har varit kronjuvelen i Natos centralasiatiska framstöt så Nazarbajevs ord i Dushanbe var värt sin vikt i guld i de ryska strategernas öron.  USA:s regionala strategi för Centralasien har varit att dra in Kazakstan i sitt garn, en strategi som för tillfället gått i stå.
   
Även om Kina drar sig för att erkänna Sydossetien eller Abchazien på grund av sin hållning mot all separatism i Taiwan, Sinkiang och Tibet är Ryssland också mycket nöjt med den kinesiska hållningen som uttryckte förståelse för den ryska politiken.
Samtidigt uttryckte Vitryssland sitt stöd till Ryssland.
– Ryssland agerade lugnt, klokt och vackert. Fred har etablerats i regionen och den kommer att bestå, sade Vitrysslands president Lukasjenko den 19 augusti.  Det innebär att Ryssland nu fått stöd från tre viktiga grannstater vilket förbättrar landets strategiska position avsevärt.     

Kraftmätning
Den ryska borgarklassen var i början av 1990-talet svag och vacklande, den fick stöd från väst i den inomryska kraftmätningen. Jeltsin fick helhjärtat stöd i kampen mot sitt eget parlament 1993.

I gengäld kunde inte Ryssland göra något när Nato expanderade österut i land efter land.  De nya borgerliga skikten i öststaterna hade å sin sida ingen annan utvecklingsstrategi än att inlemmas i Nato och EU.

En del stater ville framställa sig som frontstater mot Ryssland för att på så vis få investeringar och stöd. En sådan linje håller när de politiska och militära spänningarna befinner sig på en given nivå.  Men ifall spänningarna tilltar och riskerar att övergå i väpnade handlingar, där det vi såg i Georgien endast var en krusning, så riskerar de provästliga randstaternas egna territtorier att förvandlas till slagfält.  Inför ett sådant scenario kommer entusiasmen över Natomedlemskap inte vara lika stor hos de lokala eliterna och definitivt inte hos folken.

Nato-motstånd
I svenska medier sägs att Ukraina inget annat vill än att gå med i Nato.  Fast då räknas inte ukrainska folket med. I väst hävdade dessutom medierna att allmänna opinionen skulle slå in på en rysslandsfientlig politik efter Rysslands militära ingripande mot Georgien och blandade då ihop den västorienterade eliten i västra Ukraina med ukrainska folkets önskningar. Ty något sådant skedde inte i Ukraina.

Enligt en opinionsundersökning utförd i Ukraina mellan 21-26 augusti av Nationella institutet för strategiska studier sade 42 procent av de tillfrågade att Ukraina inte skall välja sida i konflikten i Sydossetien och Abchazien. En femtedel stödde Georgien och nästan 20 procent ville ha ett ukrainskt stöd åt Ryssland. Endast fyra procent ville ge militärt stöd åt Georgien.

I Ukraina växer de stämningar som vill se landet som en brygga mellan öst och väst och inte som uppmarschområde mot Ryssland. Medan presidenten Viktor Yushchenko går inför en aktivistisk linje har premiärministern Julia Tymosjenko hållit en låg profil i samband med ossetienkonflikten med tanke på opinionsläget i landet.  Oppositionsledaren Viktor Yanukovich stödjer Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien    

Ryssland har anklagat Ukraina för att ha försett Georgien med nya vapen efter femdagarskonflikten och för att Ukraina håller på att bygga upp det sönderslagna militära kommunikationssystemet.  Många analytiker hävdar att den ryska oron inte främst gäller Georgiens påtänkta Natomedlemskap utan ett ukrainskt sådant som i ett slag skulle flytta fram USA:s positioner endast 30-40 mil från Moskva. Ingen rysk ledare skulle av inrikespolitiska skäl kunna acceptera ett ukrainskt Natomedlemskap. Samtidigt viker sig Tyskland och Frankrike inför amerikanska påtryckningar om påskyndandet av ukrainskt Natomedlemskap trots en stor folklig skepsis i Ukraina.

Men i nuläget har Ryssland stärkt sitt fäste vid Svarta havet. Genom det formella erkännandet av Abchazien och Sydossetien har Ryssland spräckt de amerikanska planerna på att göra Svarta havet till ett Natos innanhav.  Genom Kinas, Kazakstans och Vitrysslands ställningstaganden har det ryska manöverutrymmet ökat inför västvärldens påtryckningar.    

ERIK ANDERSON
Proletären nr 36, 2008