Rekord i hunger
Idag finns över en miljard hungrande människor i den kapitalistiska krisens spår. För att bryta sig ur nyliberalismens klor krävs en självständig politik för nationellt oberoende.
År 2009 passerade antalet hungriga människor på jorden en miljard. Det är ett dystert rekord som omfattar en sjättedel av mänskligheten. Hungern drabbar framför allt människor i de fattiga länderna. Det konstaterar FN:s mat- och jordbruksorgan, FAO.
– En farlig mix av den globala ekonomiska nedgången i kombination med envetet höga priser i ett flertal länder har drivit runt 100 miljoner fler människor än förra året in i hunger, kronisk undernäring och fattigdom, skriver dess generaldirektör Jacques Diouf i ett pressmeddelande.
Den kapitalistiska krisens epicentrum återfinns i de utvecklade industriländerna med USA, EU och Japan i spetsen. Det vittnar om en allvarlig systemkris. Men den finansiella kollapsen 2008 har snabbt spridit sig över hela världen. Nu blir dess sociala effekter allt tydligare.
FAO påtalar att många hushåll i de fattiga länderna har fått minskade inkomster då släktingar i de rika länderna blivit arbetslösa eller tvingats flytta hem. Åren innan den globala krisen präglades av stigande matpriser. Många hushåll har därför redan tömt sina reserver.
FAO slår också fast att de fattiga länderna blivit alltmer integrerade i världsekonomin och att detta gjort dem mer sårbara för finansiella störningar och ekonomiska kriser. Detta är just den nyliberala politik som Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken rekommenderat.
Den internationella paraplyorganisationen Oxfam har undersökt hur såväl fattiga människor som stater försökt att klara och anpassa sig till den djupa ekonomiska krisen. Den generella slutsatsen är att de länder som kämpat för en självständig politik har klarat sig bättre.
Förvånansvärt många fattiga överlever krisen tack vare solidariteten inom familjen, släkten eller olika religiösa och lokala gemenskaper. Folk hjälper varandra med mat och husrum. Men detta fungerar på kort sikt. I ett större perspektiv krävs politiska förändringar.
Det finns några saker som ett litet fattigt land bör undvika. Stater som är beroende av en eller två varor och enskilda marknader löper större risk än andra att hamna i fritt fall. Detsamma gäller länder som öppnat sig för den globala finansmarknaden.
Oxfam håller fram Brasilien som ett positivt motexempel. Här har staten behållit en viss kontroll över banksystemet. Det har gjort det möjligt att styra över krediter till mindre inhemska företag. Detta har lindrat krisens verkningar.
Nyliberaler gillar att klaga på skatter. Men ett väl fungerande nationellt skattesystem är till fattiga länders fördel. Det minskar risken för problem med statskassan om utrikeshandeln kollapsar eller de utländska investeringarna uteblir. Goda statsfinanser gör det möjligt att bemöta krisen med olika stimulansåtgärder.
En allmän arbetslöshetsförsäkring ligger i arbetarklassens intresse. Men den har också en stabiliserande effekt på samhällsekonomin. Arbetslagstiftning behövs för att skydda arbetarna mot skrupulösa företag som försöker att utnyttja krisen för att stärka sin egen ställning.
Oxfam understryker hur viktigt det är att fattiga länder satsar på att ge sina medborgare fri utbildning, sjuk- och hälsovård och andra sociala förmåner. Det ger lägre sjuktal och färre barn som skolkar från skolan. Det blir totalt sett billigare för samhället.
Men Oxfam poängterar också att de rika länderna har ett fortsatt ansvar. Många utvecklingsländer har tvingats öka sin skuldsättning för att klara de svåra tiderna. Oxfam räknar med att de dragit på sig ett extra budgetunderskott på sammanlagt 65 miljarder dollar.
Under 2010 har flera av dem därför tvingats till sociala nedskärningar för att få sina ekonomier i balans. Trots löften om hjälp har de rika länderna hittills bara bidragit med 8,2 miljarder dollar. Mot detta kan ställas USA:s militärutgifter på 661 miljarder dollar 2009.
Den globala ekonomiska krisen är en kris för det kapitalistiska systemet men också för den nyliberala politiken. Avregleringar, nedskärningar och privatiseringar har underlättat för de fria marknadskrafterna men också gjort det svårare för fattiga länder att bemöta och hantera kriser.
En självständig ekonomisk politik är ett viktigt steg mot nationellt oberoende och på sikt ett annat samhällssystem.
Källa: The Global Economic Crisis and Developing Countires. Oxfam (May 2010)