Så ska Kuba stärka revolutionen

I presidents Raul Castros tal till nationalförsamlingen den 1 augusti kunde han konstatera att Kubas BNP har vuxit med 2,9 procent under 2010, men att det fortfarande finns stora problem i jordbruket och industrin.
De förändringar som redan börjat genomföras har varit positiva, men det är bara början och det finns mycket kvar att göra, kunde Raul Castro konstatera.

I april i år antog PCC:s sjätte kongress riktlinjer för ekonomiska förändringar i Kuba. Kongressdebatten hade föregåtts av ett stort nationellt rådslag, där en mängd förslag och riktlinjer för en ekonomisk förändring diskuterades i nästan ett halvår bland Kubas många olika massorganisationer.

Både nationalförsamlingen och sjätte kongressens beslut ska betraktas som nya steg i de ekonomiska och sociala förändringar som sker i Kuba.

Det går inte att sticka under stol att Kuba sedan länge har problem framförallt med ekonomin och produktiviteten.

Det gör inte heller Kubas ledning, utan redan 2005 sa Fidel Castro i ett tal att ”ingen har lyckats förstöra vår revolution, men vi själva kan göra det”, då syftandes på den låga produktiviteten, korruption och svarthandel.

Så vad innebär förändringarna? I grunden handlar det om att öka produktiviteten, och öka den statliga sektorns intäkter, samtidigt som det skärs ner i utgifterna. Allt för att behålla den sociala välfärdens kvalité och utbredning, samtidigt som den materiella standaren höjs för kubanerna.

En rad åtgärder har eller kommer att genomföras för detta.

Kanske den mest omtalade är att minskningen av statligt anställd personal. 500000 anställda ska bort, och tanken är att de istället ska kunna bli sk cuenta propistas, ungefär egenanställda. Detta har funnits långt tidigare i Kuba, men blev under specialperioden tillåtet i fler branscher.

Antalet som var självanställda ökade långsamt, och det fanns mycket restriktioner kring anställningsformen.
Efter femte partikongressen 1997 utökades restriktionerna återigen.

Nu är antalet områden där det är tillåtet med egen verksamhet långt fler och restriktionerna färre. I Proletären nr 2 2011 kunde vi rapportera om hur detta redan färgar Havannas gatubild där försäljare bjuder ut sina varor, och nya restauranger växer fram.

I mångt och mycket handlar det om en legalisering av tidigare svarthandel, och att samhället genom beskattning nu kan få större inkomster för det.

Antalet cuenta propistas har på senaste tid ökat närmast explosionsartat. Sedan regeringen tillät det i ytterligare områden hade i början av juni 309728 personer startat upp den här typen av verksamheter.
En ytterligare stor förändring är att det nu är tillåtet att anställa andra i den egna verksamheten, vilket redan har börjat tillämpas. I slutet av april i år var det 38704 kubaner som blivit anställda i dessa småföretag.

De kubaner som är självanställda får ta del av den offentliga välfärden på samma sätt som andra, och samma tillgång till de sociala rättigheterna, så som föräldraledighet.

Det har införts ett system som kan liknas vid vår vinstbeskattning och arbetsgivaravgifter. Ambitionen är också att staten ska ge krediter till de som vill starta nya verksamheter.

Förhoppningen är alltså att dessa åtgärder ska minska statens utgifter, samtidigt som tjänstesektorn ökar och utbudet av varor och tjänster blir större.

Det förslag som väckt starkast reaktioner rör ransoneringskortet, som har garanterar varje kuban baslivsmedel i stort sett gratis. Det systemet har varit nödvändigt för att Kubas invånare ska kunna leva på sina låga löner, men ransoneringskortet har också skapat problem.

Ransoneringssystemet fungerar så att mängden livsmedel är lika för alla, oavsett vilka behov som finns. Som ett absurt exempel så fick alla kubaner cigarretter via ransoneringskorten tills gratistobaken togs bort i september 2010.

Ransoneringskortet har också gjort det möjligt för en del kubaner att helt enkelt inte arbeta – i ett läge när produktiviteten måste höjas.

Dessutom ger den lika ransoneringen upphov till svarthandel och korruption.

Det talas nu om en offensiv mot korruptionen på Kuba som har funnits på alla nivåer i landet. Det har inte heller stannat vid tomma ord, utan Raul Castro har utan pardon avskedat ministrar som inte skött sitt uppdrag. Det mest kända fallet var när utrikesminister Felip Perez Roque och inrikesminister Carlos Lage fick lämna sina uppdrag.

Den sista juli gick det att läsa i Granma att tio chefer inom Kubas flygbolag och läkemedelsindustri blivit dömda till fängelse för korruption. Fallet handlade om mutor från utländska företag.

En ytterligare förändring är att det ska bli lättare för kubaner att sälja och byta sin bostad och bil, vilket har varit i stort sett omöjligt tidigare. För att reglera detta införs en beskattning på vinsten vid försäljning.

Kubas kanske största problem är jordbruket. Kuba, som är ett jordbruksland, importerar ungefär 70 procent av landets livsmedel och matimporten kostar mer än 1 miljard dollar om året.

Det är naturligtvis en orimlig situation, och ett problem som måste lösas. För att komma tillrätta med den låga livsmedelsproduktionen har jordbruksmark som ligger i träda börjat arrenderas ut till privata brukare som sedan säljer livsmedel till staten.

Förändringen har inneburit en ökning av livsmedelsproduktionen, även om det fortfarande finns stora problem.

Raul Castro har varit mycket tydlig med att ingen kuban kommer lämnas åt sitt öde, men att det offentliga stödet måste ges till de som behöver det.

– Ingen i ledningen skulle komma på tanken att i ett slag avskaffa ransoneringssystemet utan att först skapa förutsättningar för detta, genom andra förändringar för att öka produktiviteten i arbetet, uppnå en stabil produktionsnivå och ett utbud av basvaror och tjänster till priser som är överkomliga för alla, sa Raul Castro i ett linjetal till kongressen.

Lösningen på detta problem är tätt sammankopplat med tanken om avskaffandet av det dubbla valutasystemet, som skapar stora problem i landet, samtidigt som ekonomin är beroende av den konvertibla peson.

En förutsättning för avskaffandet av den konvertibla peson är en kraftig höjning av lönerna, och för att det ska lyckas är man tillbaka till problemet med arbetsproduktiviteten inom den samhälleliga produktionen.

Problemet med produktionen handlar inte bara om enskilda arbetares produktivitet, utan även en byråkratisk planering som varit alltför centralt styrd, utan kunskap om regionala behov och initiativ.

Nu föreslås det att regionala ledningar och enskilda företag ska får större beslutanderätt, men att en central planering av produktionen bibehålls.

På sjätte kongressen diskuterade PCC också självkritiskt sitt eget arbete, där Raul Castro kritiserade den fortsatta sammanblandningen av stat och parti.

– Det måste sägas tydligt att beslut tagna av kongressen och andra ledande organ inom Partiet inte automatiskt blir lagar. Besluten är vägledningar av politiskt och moralisk natur, och det är regeringens uppgift att besluta om och hur de ska genomföras, sa Raul Castro.

Han sa vidare att man måste gå ifrån den outtalade regeln att för att inneha en ledande position i samhället måste personen vara medlem i PCC eller i ungdomsförbundet UJC.

Raul Castro skrädde inte orden när han tog upp problemen med för få kvinnor och färgade i ledande positioner.

– Det är verkligen pinsamt att vi inte har löst detta problem i mer än ett halvt århundrande. Detta skall väga tungt på vårt samvete.

Kongressen lyssnade på Raul Castros ord och valde en centralkommitté med ökad kvinnligt, nu 42 procent, och afrokubanskt inslag, nu 23 procent.

Det föreslogs också att personer på toppositioner i parti och stat måste avgå efter tio år.

Egentligen är det inte konstigt att Kuba drabbas av problem. Landet är en liten socialistisk ö som är avskuren från sin mest naturliga marknad, och utan en utvecklad industri eller rika naturtillgångar.

Det anmärkningsvärda är att socialismen överlevt så länge efter Sovjets fall (se faktaruta), vilket visar på det stora stöd som funnits och finns bland Kubas befolkning.

Dock har det krävt sitt pris, och den unga generationen som är född in i specialperioden, har förutom några år i mitten av 2000-talet, bara upplevt hur det blivit materiellt sämre.

De har inte upplevt hur revolutionen har dragit upp dem ur misär, gett dem utbildning, bostäder och ett värdigt liv. De minns inte det blomstrande 1970 och 80-talet.

Nu är läget så att även de som var med då, och de som minns, börjar bli trötta på den materiella bristen.

Socialismen kan aldrig byggas på materiell nöd, utan måste leverera ett bättre liv till sina medborgare. Något måste göras, det har alla varit överens om i Kuba.

Naturligt har det funnits en rädsla att gå ifrån socialismens principer, men det som påbörjats nu är en nödvändighet, annars riskeras hela socialismens överlevnad i Kuba.

Det innebär inte att socialismen som system och idé har misslyckats. Det är en felaktig syn på samhällssystem som inte misslyckas, eller lyckas.

Det handlar istället om en kamp mellan kapitalismen och socialismen, där socialismen på Kuba har fört en enastående kamp med små stridsmedel men med en stark moral. Nu har det dock inte gått längre, utan man tvingas retirera för att i framtiden kunna gå framåt när de allierade är fler och fienderna svagare.

Det är i ljuset av detta förändringarna i Kuba ska ses. Det är inte desperata åtgärder gjorda i alla hast, utan nödvändiga åtgärder som diskuterats fram under år för att säkerställa den socialistiska välfärdens överlevnad.

Det handlar också om att komma tillrätta med problem som inte direkt har med USA:s blockad att göra, så som den alltför byråkratiska styrningen av ekonomin, de kommunistiska inslagen i ekonomin som ransoneringskortet innebär, och den låga produktiviteten.

Det är problem som inte uppkommit nu, men delvis dolts av den ekonomiska högkonjunkturen under första delen av 2000-talet och de positiva effekterna som samarbetet med framförallt Venezuela har gett.

Det är nödvändigt att återgå till fördelningsprincipen som borde gälla under socialismen: ”Från var och en utifrån sin förmåga och till var och en efter sin arbetsinsats”, som Raul Castro påpekade i sitt tal till sjätte kongressen.

Vad alla dessa förändringar kommer att leda Kuba går inte att avgöra i nuläget. Förhoppningsvis kommer det att öka det materiella välståndet i landet, samtidigt som välfärden behålls intakt, men risken är stor att det också innebär ökade klyftor.

I diskussionen kring de ekonomiska riktlinjerna har det sagts att inte kommer tillåtas en koncentration av egendomen, men vad det innebär i praktiken är ännu oklart.

Vad framväxten av en privat tjänste- och jordbrukssektor sätter igång för processer, och hur Kubas ledning tacklar dessa, kan bara framtiden utvisa.