Somalia: Svälten och klanernas förbannelse

Över tolv miljoner människor på Afrikas horn hotas av akut undernäring. Värst är hungern i Somalia där över tre miljoner är i behov av omedelbar hjälp för att klara livsuppehället. FN har förklarat att svält råder i fem distrikt i landets södra delar.

Situationen är alarmerande och kommer med all sannolikhet att förvärras under närmsta veckorna och månaderna. Desperata människor flyr till grannländerna. Tidigare svältkatastrofer talar för att läget inte kommer att förbättras förrän efter årsskiftet.

Den direkta utlösande orsaken till hunger- och svältkatastrofen är den värsta torkan på sextio år. Förra årets höstregn uteblev. Vårens regnperiod var sparsam. Följden har blivit att brunnarna sinar och jorden bränns sönder. Det blir ingen skörd. Boskapen förtvinar och dör.

En bidragande anledning till den extrema torkan är tilltagande klimatförändringar. Till dessa kan läggas rekordhöga internationella matpriser som framkallat protester världen över. Men inget av detta kan förklara varför katastrofen slagit så skoningslöst mot just Somalia.

Somalias förbannelse utgör det otidsenliga klansystemet som hindrar all progressiv utveckling av samhället. Stridande klanmiliser och krigsherrar har fört landet till ett 20 år långt inbördeskrig. Någon egentlig statsmakt och regering existerar inte.

Inbördeskrig kan förefalla paradoxalt eftersom Somalia är ett förhållandevis etniskt homogent samhälle. De språkliga skillnaderna är inte större än att de flesta kan förstå varandra. Olika varianter av somaliska dominerar. De allra flesta bekänner sig till islam.

Men Somalia behärskas sedan urminnes tider av en handfull större klanfamiljer. Varje klanfamilj kan i sin tur delas upp i mindre stor- och underklaner. En vanlig somalier kan räkna upp anfäder 20 till 30 generationer tillbaka i tiden. Blodsbanden betyder allt.

Klanordningen var i sin ursprungliga form både demokratisk och jämlik. Men den var anpassad till en tid då människorna levde som boskapsnomader och inte var bundna till någon speciell boplats. Ledarna möttes för att fredligt lösa konflikter om betesmarker och vattenhål.

Idag livnär sig uppemot två tredjedelar av befolkningen på boskapsskötsel. Det kan förklara varför klanväsendet fortfarande är så starkt. Ungefär en fjärdedel är bofasta bönder. Bland de senare är klanordningen uppluckrad och svagare.

Det har inte saknats ansatser att utveckla och modernisera Somalia. Efter självständigheten 1960 förbjöds inledningsvis klanväsendet. Dock utan framgång. I valen 1969 deltog inte färre än 64 olika klanbaserade partier.
Året därefter tog generalmajor Mohamed Said Barre och en vänsterinriktad militärjunta makten. De banker och företag som fanns nationaliserades. Ett skriftspråk infördes och ett landsomfattande program för skriv- och läskunnighet drog igång.

Barreregimen gjorde ett förnyat försök att förbjuda klanväsendet. En jordreform genomfördes 1975. All mark skulle registreras och arrenderas av staten. Ambitionen var att satsa på statligt ägda storjordbruk. Allt detta försvagade och inkräktade på klanernas starka inflytande.

Men jordreformen kom uppifrån. Den var samtidigt ofördelaktig för de traditionella småjordbrukarna. Deras ägandeförhållanden var växelvisa och överlappande. Det krävdes kunskap och kostade pengar att åka till stan och registrera sitt jordinnehav.

Vänsterregeringen gjorde också bort sig i utrikespolitiken. Efter ett misslyckat krig med grannlandet Etiopien bytte regimen fot i kalla kriget. Somalia närmade sig USA och västvärlden. Ekonomin gick ner och korruptionen bredde ut sig.

1991 kollapsade Barreregimen och ett blodigt inbördeskrig bröt ut. Klanledarna trädde åter in på scenen. Men nu som krigsherrar. Striden utvecklades till ett slagsmål om den tidigare offentliga egendomen. Jord och företag styckades godtyckligt upp med vapenmakt.

I spåren av klanmilisernas härjningar utbröt hungersnöd och 300.000 människor svalt ihjäl. 1992 ingrep USA och FN med motiveringen att få slut på striderna. Men interventionen körde fast och efter något år tvingades de utländska trupperna att lämna Somalia.

Efter det har inbördeskriget fortsatt med sin egen politiska ekonomi. Vapen- och knarkhandel florerar tillsammans med piratverksamhet längs kusterna. Ett 20-tal klanmiliser kämpar om jord- och betesmarker samt kontrollen över landets hamnar och Mogadishus flygplats.

I början av 2000-talet gjordes flera försök att ena de stridande klanintressena utomlands. 2004 kom de överens om att bilda ett övergångsparlament som i sin tur valde en president och en regering bestående av flera krigsherrar.

Det nya parlamentet fick 275 ledamöter. Till de fyra största klanerna reserverades 61 platser var. Övriga fick dela på resterande 31 platser. Delegaterna utsågs av respektive klanledningar. Allmänna val utlovades senast till år 2009 men har ännu inte kommit till stånd.

Övergångsstyret har aldrig haft något egentligt folkligt mandat och har endast temporärt varit etablerat inom landets gränser. Inne i Somalia utmanades det redan från början av den islamiska rörelsen vars inflytande successivt växte.
Islamisterna består av flera grupperingar. Gemensamt för dem alla är att de tar sin utgångspunkt i mer eller mindre strikta tolkningar av islams sharialagar. Religionen, snarare än klantillhörigheten, sätts i centrum för samhället.

Historiskt kan islamisterna falla tillbaka på en motståndsrörelse av islamiska jordbrukskooperativ. Dessa var betydelsefulla i kampen mot kolonialmakten. Kooperativen samlade förrymda slavar och bönder som av olika skäl stod utanför klansystemet.

Under 2006 tog de Islamiska domstolarnas förbund kontroll över huvudstaden Mogadishu. De byggde på lokala domstolar vilka lyckades begränsa brottsligheten och skapa ett minimum av lag och ordning. Narkotikahandeln minskade. Detta hotade de rivaliserande krigsherrarna.

Men med hjälp av etiopiska stridskrafter, amerikanska flygangrepp, lokala klanmiliser och trupper från den Afrikanska unionen fördrevs de Islamiska domstolarna från Mogadishu. Efter ett halvår vågade det klanbaserade övergångsstyret till slut flytta in i huvudstaden.

Striderna mellan den islamiska rörelsen och klanregimen har fortsatt därefter. En mer moderat falang av islamisterna gjorde upp med övergångsstyret på villkor att de etiopiska styrkorna lämnade Somalia. Övergångsparlamentet utökades med ytterligare 275 platser.

Den starkaste av de islamiska grupperingarna är al-Shabab milisen. Den har sitt fäste i de södra och centrala delarna av landet där jordbruket är den dominerande näringen. Här bor många småbrukande bönder som kommit till korta i slagsmålet om jord och egendomar.

Al-Shabab har förhållit sig skeptisk till olika internationella hjälporganisationer, inklusive FN. Dessa understödjer i allmänhet klanparlamentet och dess regering. Men al-Shabab menar också att den utländska mathjälpen slår undan benen för den lokala produktionen.

– Folk gav upp jordbruket för att få hjälp av FN, säger viceguvenör Abdullah Muallam Mohamed från al-Shabab. Men vi vill uppmuntra dem till att bli självförsörjande. Därför bad vi FN att köpa maten från bönderna. Men de vägrade. Därför stoppade vi deras operationer för vårt folks eget bästa. Resultatet blev inte vad FN förväntade sig. (al-Jazira 24/3 2010).

Under en period var politiken framgångsrik. Priserna på lokala grödor steg och bönderna började odla. Skörden 2010 var den högsta på flera år och över en halv miljon människor som tidigare varit beroende av utländsk mathjälp klarade sig utan.

– Vi tar pengar från de rika och ger till de fattiga, fortsätter Suldan Mohamed från al-Shabab. Vi behöver inte hjälporganisationerna till att ge oss någonting. Dessa används som ett propagandavapen. (al-Jazira 18/6 2011).

USA terrorstämplade al-Shabab 2008. Samma år mördades organisationens ledare av amerikanska missiler. USA har tidigare förbjudit hjälporganisationer att arbeta i Somalia om det visar sig att deras verksamhet kan vara till stöd för al-Shabab.

Årets torka och svältkatastrof har fått al-Shabab att ändra politik. I början av juli hälsades även icke-muslimska organisationer välkomna och en första hjälpsändning mottogs i al-Shabab-kontrollerat område 13 juli i år. Men beskeden från gerillan har varit motstridiga.

USA ser svälten som ett gyllene tillfälle att krossa al-Shabab. De flesta västerländska journalister och politiker rättar lydigt in sig i ledet. General Carter Ham är ledare för USA:s Afrikakommando. Så här sa han nyligen till sina egna trupper:
– Även om ni inte tycker att det humanitära behoven är övertygande nog… för mig finns det en säkerhetsvinkling på detta som ger oss en möjlighet […] att verkligen ta chansen att underminera det som al-Shabab försöker att göra i Somalia. (CNN 5/8 2011)

I dagsläget är det bara en massiv hjälp från världssamfundet som kan rädda miljontals människor från en säker död. Därför är varje enskild människas bidrag, stort som litet, ett viktigt uttryck för solidaritet.

I ett längre perspektiv är kamp mot den USA-stödda övergångsregimen och det otidsenliga klanväsendet nödvändigt. Vi kan tycka vad vi vill om sharialagar men i dagens Somalia är det just islamisterna och al-Shabab som står för en sådan kamp.