Var är motkrafterna?

Något som slog mig när jag återvände efter några år i Nicaragua var följande: det enda som de flesta svenskar visste om det centralamerikanska landet var att där fanns en av världens hårdaste abortlagar. Det var förvisso sant. Inför valet 2006 hade den mäktiga katolska kyrkan stora reklamkampanjer med ”abortar es matar” (abortera är att döda). Kyrkan hade opinionen med sig. Kyrkan fick i stort sett alla partier – inklusive de segrande sandinisterna – att lova skärpt lagstiftning.

Det var likadant att komma hem från Zimbabwe. Då visste svenskarna blott en sak om det sydafrikanska landet, nämligen att Robert Mugabe hade blivit spritt språngande galen och satt igång en jordreform som inte gagnade någon annan än honom själv och några av hans egna ministrar.

Den nicaraguanska abortlagstiftningen var förfärlig. I Zimbabwe fanns ännu mer att skriva hem om för den som ville skildra allt ur ett enda perspektiv; för den som ville ge svenskarna en totalt onyanserad bild av utvecklingen.

Det var exakt vad som hände. Inte ett ord i svenska medier om sandinisternas program mot hunger och för alfabetisering. Inte ett ord om den historiska bakgrunden till den zimbabwiska jordreform som trots allt gynnade hundratusentals familjer.

Vem hade intresse av att sprida en så ensidig bild av Zimbabwe och Nicaragua? Samma krafter som har spridit motsvarande bild av andra länder de senaste åren. Samma krafter som vill göra den svenska opinionen vänligt sinnad till sanktioner, anfallskrig och mord på en rad presidenter.

Men var fanns motkrafterna? Var fanns den vänster som målade upp en annan världsbild, den vänster som brukade ta ställning mot imperialistiska attacker mot olydiga stater i den fattiga världen?

En underskattad faktor är den bild som sprids av svenskar som verkar i de aktuella länderna.

I Nicaragua fanns en vänsterpartistisk ambassadör som fokuserade på den förfärliga abortlagstiftningen men aldrig sa ett ord om sandinisternas program mot hunger och för alfabetisering. Dessutom agerade hon – likt andra europeiska ambassadörer – med kolonial hotfullhet då hon sa att biståndet skulle frysas om inte Nicaragua skrev under sina avtal med Internationella Valutafonden (IMF).

Men alla volontärer då? Från Diakonia, Kooperation Utan Gränser, Forum Syd med flera svenska organisationer? De var ju vänstermänniskor hela bunten. Hur kunde de ge samma ensidigt negativa bild av sandinisterna?

Kanske för att de trodde att den var sann. Kanske för att de ville vara politiskt korrekta. Kanske för att de läste svenska tidningar. Kanske för att de var rädda om sina karriärer. Kanske för att de inte kände något stöd från organisationerna i Sverige. Kanske för att organisationerna i Sverige inte längre var några folkrörelser, utan bestod av välavlönade stockholmskanslister som hoppades på jobb på Sida eller UD. Kanske för att det inte fanns något tryck underifrån.

Kanske för att alltihop hade blivit en enda gröt där vänsterpartister kunde vara överens med Dagens Nyheters ledarsida om en utrikespolitik formad av USA och Nato.

Det här betyder inte att fiendens fiende – en Ortega, en Mugabe – per automatik ska bli vänsterns bästa vän. Bara att det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Den ena är att kritisera det som bör kritiseras. Den andra är att förstå om och när kritiken går överstyr, och vem som då sitter vid rodret.  

John Lapidus

Författare till böckerna Missionärerna och De modlösa som utspelar sig i Zimbabwe respektive Nicaragua