Varför går Grekland Israels ärende?

Den israeliska tidningen Haaretz beskriver det som att allt började med de två premiärministrarnas oplanerade möte i Moskva i februari 2010. I juli samma år, en dryg månad efter attacken mot den första frihetsflottan, reste socialdemokraten Giorgos Papandreous på statsbesök till Israel och mötte högerledaren Benjamin Netanyahu.

Med tiden har banden mellan regeringarna och länderna blivit så starka att Grekland ställer upp för Israel och stoppar båtarna till Gaza.

Det är inte hela sanningen.

Blockaden av Gaza är inte och har aldrig varit enbart en israelisk angelägenhet. Utan direkt och indirekt stöd från mäktiga vänner, som USA, EU och Egypten, hade Israel aldrig kunnat förvandla Gaza till ett jättefängelse.

Visst har EU skarpt kritiserat blockaden och krävt att den genast ska hävas. Catherine Ashton, EU:s utrikespolitiska talesperson, förklarade efter sitt besök i Gaza förra våren att hon var chockad över vad hon sett. Hon slog fast att blockaden drabbar invånarna och sade att gränsövergångarna måste öppnas för humanitär hjälp, handel och människor.

Men ord är en sak, handling en annan.

Ett år efter den blodiga attacken mot den första frihetsflottan tar EU – det vore naivt att tro att den hårt pressade grekiska regeringen agerar på egen hand – krafttag för att hjälpa Israel att stoppa den andra upplagan av Frihetsflottan.

Som så många gånger förr försöker Israel att skrämmas med Hamas-spöket. Blockaden måste upprätthållas för att stoppa vapensmuggling till den ”islamistiska terroristorganisationen”, menar Israels regering.

Den under många år pågående skrämselkampanjen har inte bara bidragit till att svartmåla Hamas, utan också till att misstänkliggöra Gazas 1,5 miljon invånare.

Under Israels angrepp på Gaza i januari 2009 försökte en armétalesman urskulda bombningen av en skola med att det huvudsakligen var ”Hamasbarn” som dödats. Inget att bry sig om alltså.

Denna demonisering av en hel befolkning är lika lite som blockaden ett israeliskt påhitt, och den har pågått under lång tid.

När George W Bush lanserade kriget mot terrorismen i september 2001 riktades också blickarna mot de palestinska motståndsorganisationerna. Vad USA och Israel tyckte rådde ingen tvekan om. Snart började också EU föra upp palestinska grupper på sin lista över terroristorganisationer. Först på tur stod marxistiska PFLP och al-Aqsamartyrernas brigader, och i september 2003 togs beslutet att skriva in Hamas på terrorlistan.

Men palestinierna lät sig inte skrämmas. De som levt under en illegal ockupation i årtionden vet varifrån den verkliga terrorn kommer. De vet att motstånd mot en ockupationsmakt är fullt legitim befrielsekamp.

Parlamentsvalet i januari 2006 slutade med en storseger för Hamas. Efter ett decennium av misslyckad fredsprocess satte palestinierna sitt hopp till den konservativa, islamistiska rörelse som valt motstånd framför underkastelse. PFLP och andra sekulära, vänstersinnade motståndskrafter fick också röster, men betydligt färre.

Svaret från Israel och västvärlden kom snabbt. Fel parti vann, utropade de samstämmigt. Det var inte bara Israel som vägrade befatta sig med den nya folkvalda regeringen. Detsamma gjorde USA och EU, som också stoppade alla pengaöverföringar till palestinska organ som kunde ha något med Hamas att göra.

Det var som om hela befolkningen blivit terrorister, som om palestinierna inte längre behövde behandlas som människor. Och det trots att internationella valobservatörer hyllade valet som det mest demokratiska i Mellanöstern. Blockaden mot Gaza skärptes sommaren 2007 efter den interna palestinska splittringen mellan Hamas och det på Västbanken styrande Fatah.

I dag kvarstår Gaza och dess invånare i detta strupgrepp. FN-organet UNRWA:s verklighetsbeskrivning är alarmerande. Arbetslösheten har exploderat, antalet fattiga som söker nödhjälp har tredubblats, skolor och bostäder ligger fortsatt i ruiner efter det israeliska bombkriget 2009 och hälsosituationen blir allt mer akut.

Vilket UNRWA-chefen Christopher Gunness nyligen beskrev med följande ord: ”Det är kris överallt i Gaza. Israels blockad måste få ett slut.”

Att koppla samman Frihetsflottan/Ship to Gazas humanitära hjälp med vapenleveranser till den i Gaza styrande islamistiska rörelsen är absurt. Solidaritetsaktionen syftar till att bryta den blockad som både Internationella röda korset och FN-organet UNRWA stämplat som kriminell. Den syftar till att palestinierna åter ska behandlas som människor. Med rätt att leva ett värdigt liv.

Att bryta en illegal blockad kan inte vara brottsligt. Brottslingarna är Israel och dess uppbackare. De bidrar tillsammans till att blockaden av Gazas folk kan fortsätta, och de vägrar att erkänna palestiniernas rätt att själva välja sina politiska företrädare.

Men vi måste också komma ihåg att USA och EU-länderna genom sitt nära samarbete med Israel är medskyldiga till grundproblemet.

I 44 år har Israel ockuperat Västbanken och Gaza.
I 63 år har Israel förnekat de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Vi har ett tips till den grekiska regeringen, om den vill göra en insats för fred och säkerhet. Skicka ut de marina styrkorna för att stoppa vapenleveranserna till Israel. De kommer i fartyg på Medelhavet från USA, Frankrike, Tyskland och många andra länder.

Det vore en hedervärd insats, till skillnad från det skamliga agerandet mot Frihetsflottan.