S-ledningen öppnar för krig mot Syrien
Frågan om en svensk insats i ett krig mot Syrien kan tyckas verklighetsfrämmande. Men faktum är att en militär invasion, i strid med folkrätten, är något som Socialdemokraternas ledning förespråkar.
En fråga som diskuteras på Socialdemokraternas kongress är utrikes- och säkerhetspolitiken. Partistyrelsens utlåtande är på samma gång skrämmande och avslöjande. Det inleds med ett försvar av FN och folkrätten för att snabbt glida över i möjligheten att åsidosätta både världsorganisationen och internationell lag.
”För alla fredsbevarande operationer som Sverige deltar i ska det finnas ett tydligt folkrättsligt mandat. Ett mandat givet av FN:s säkerhetsråd ska alltid eftersträvas… Men vid extrema nödsituationer, som utgör hot mot internationell fred och säkerhet men inte medför åtgärder från FN:s säkerhetsråd, kan inte världen stå passiv”, skriver partistyrelsen i avsnittet Internationella insatser.
Detta väcker frågor. Vilka är de extrema nödsituationerna? Vem eller vilka ska tolka när sådana uppstått? Vilka krafter, utöver Sverige, utgör den ”värld” som ska agera när FN inte gör det?
S-ledningens presenterar sin syn i utlåtandet, om än i förskönande omskrivningar.
”Åtgärder kan endast vidtas på kollektiv grund inom ramen för en regional organisation… det måste finnas en möjlighet att agera för världssamfundet exempelvis då etnisk rensning eller folkmord hotar. När FN på grund av vetorätten står maktlöst, som är fallet med Syrien idag då FN inte kan ingripa trots att dödssiffrorna, våldet och förtrycket stiger dag för dag medan omvärlden tittar på, det är i sådana fall FN:s legitimitet verkligen riskerar att undermineras.”
Vad är det egentligen Stefan Löfven, Urban Ahlin och övriga sosseledare säger? Låt oss titta på argumenten i tur och ordning.
• För det första finns det idag bara en ”regional organisation” med verklig kraft att agera. Den heter Nato. Socialdemokraternas positiva syn på den USA-ledda militäralliansen och på Sveriges samarbete med den bekräftas i avsnittet Den militära alliansfriheten. Där står det att Nato är ”en central aktör för europeisk säkerhets och internationell krishantering” och ”har resurser att leda vissa komplicerade insatser”.
• För det andra köper S-ledningen fullt ut imperialismens försök att klä angreppskrig i fredsdräkt. Hur var det senast en ”regional organisation” (Nato) skulle ”förhindra folkmord”? Jo, i efterhand vet vi att anklagelserna om Muammar Gaddafis planer på att massakrera det libyska folket var uppdiktade för att motivera Natos invasion. Vi vet också att det var den ”humanitära interventionen” som resulterade i tiotusentals döda samt etnisk förföljelse av Libyens svarta invånare.
• För det tredje menar partistyrelsen att omvärlden (Nato) borde åsidosätta det maktlösa FN och ingripa militärt i Syrien, inte bara av humanitära skäl, utan också för att FN inte ska förlora legitimitet. Det sistnämnda blir absurt. Hur kan man stärka FN genom att fullständigt köra över organisationen och internationell rätt?
Vad ska man då säga om Rysslands och Kinas veton i Säkerhetsrådet? Har Socialdemokraternas partistyrelse rätt i att dessa länder hindrat en FN-insats för att få ett slut på det fruktansvärda våldet i Syrien?
Nej, det är snarare så att Ryssland och Kina i Syrienkonflikten visat sig vara betydligt större fredsvänner än de svenska socialdemokraterna. Genom att vägra sätta FN-stämpel på en utländsk militär invasion har de två länderna hindrat en krigs-upptrappning. De har hindrat Syrien från att bli ett nytt Libyen eller Irak.
Dessutom verkar Socialdemokraternas ledning glömma att FN har agerat, med aktivt stöd från Ryssland och Kina, för att få till stånd en vapenvila och förhandlingar. Men varje försök att få ett slut på den syriska tragedin har skjutits i sank av de förhandlingsvägrande väpnade grupperna på syrisk mark. Vilka kan fortsätta kriget eftersom de beväpnas och stöds av ledande Natoländer samt Gulfens kungadiktaturer.
Det är dessa krafter som saboterar FN:s möjligheter att bidra till fred i Syrien och borde kritiseras.
Svensk trupp i ett Natokrig mot Syrien? Ja, det är faktiskt vad sosseledningen argumenterar för. Vad säger fredsvännerna inom socialdemokratin? Kan de acceptera att S driver en utrikespolitik som är mer krigsaktivistisk än Carl Bildts?