Krigets andra offer är demokratin

Att George W Bush och hans anhang ser kriget mot terrorismen som en närmast gudagiven mission är välbekant. Världen skall frälsas till liberal demokrati, vilket som av en händelse är detsamma som USA:s världsliga allmakt. I den frälsningsgärningen är inga offer för stora, inte ens demokratin själv.

Därav den orättsordning som ger USA självpåtagen rätt att kidnappa, fängsla och tortera påstådda terrorister, bortom allt vad lag och rätt heter. Säg Guatanamo, det räcker.

Det värsta med detta är att orättsordningen inte begränsas till USA. Det demokratiska offret drar som en löpeld över den värld som mer frenetiskt än någonsin kallar sig demokratisk – till USA:s öppet allierade, givetvis, till länder som Storbritannien. Men också till EU och via EU till Sverige. För så är det. Sverige är en del av USA:s krig, genom truppinsatsen i det av USA ockuperade Afghanistan, genom polisiärt och administrativt stöd till ockupationen av Irak och inte minst genom omfattande vapenexport till den kriminella ockupationsmakten USA.

Sverige i krig
Detta bör man ha i åtanke. Sveriges regering och riksdag har fört Sverige i krig. Det påstås visserligen att truppinsatsen i Afghanistan sker med FN-sanktion och att den därvid bara har sk fredsbefrämjande uppgifter. Men det är en nödlögn. Sant är att USA efter angreppskriget mot Afghanistan, som genomfördes utan FN-mandat, pressat FN:s säkerhetsråd att godkänna den internationella Isaf-styrkan, i vilken de svenska trupperna ingår. Men FN har aldrig sanktionerat ockupationen av Afghanistan och Isaf är ingen FN-styrka. De svenska trupperna står istället under Nato-befäl och USA betraktar Isaf som en integrerad del av sina ockupationstrupper i landet.

Det är rentav så att USA betraktar Isaf som en integrerad del av sina ockupationstrupper i Mellanöstern som helhet. Vilket i höstas renderade följande kommentar i liberala Dagens Nyheter: ”Eftersom den svenska insatsen i Afghanistan frigör amerikanska styrkor så ger Sverige ett indirekt stöd för USA:s krig i Irak.” (DN 26/11 2005).

För en gångs skull har DN rätt. Den svenska truppinsatsen i Afghanistan avlastar USA. För att USA skall kunna koncentrera sig på det alltmer fiaskoartade kriget i Irak. Och kanske på de kärnvapenbombningar av Iran som de extremistiska krafterna i Washington talar sig alltmer varma för.

Betänk detta! Svenska folkets breda majoritet är mot kriget i Irak och mot Nato, det visar otaliga och entydiga opinionsundersökningar. Men Sveriges regering och riksdag har fört Sverige i krig. Under Nato-befäl. För att avlasta ett USA som ser hela världen som en krigsskådeplats.

Med demokrati har detta inget att göra. Det är rentav raka motsatsen till demokrati. Folkviljan körs över när det politiska etablissemanget låter sig spännas framför USA:s vagn, påselat av storföretag som luktar goda krigsprofiter i den svenska välviljan.

Krigsinsatsen i Afghanistan är ett exempel på hur Sverige blivit en del av kriget mot terrorismen. I smyg och under falska förespeglingar. Utan att folket fått säga sitt.

Men det finns dessvärre fler och ännu mer flagranta exempel på hur demokrati och rättssäkerhet undergrävs när Sverige gör tjänst i George W Bushs moderna korståg. Några exempel.

Utvisning till tortyr
Den 21 december 2001 anländer en grupp maskerade CIA-agenter till Bromma flygplats. Till gruppen överlämnar Säpo två egyptiska medborgare, Ahmed Agiza och Mohammed al Zery, som sökt politisk asyl i Sverige. Agiza och al Zery bakbinds, drogas och förses med fotboja. Därefter flygs de av CIA till hemlandet Egypten, där tortyr regelmässigt används mot politiska fångar.

Beslutet om utlämning fattas av regeringen på inrådan av dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Utan någon som helst juridisk prövning och trots att svensk lag förbjuder avvisning till länder som tillämpar tortyr.
I Egypten utsätts Agiza och al Zery enligt Amnesty International och Human Right Watch för den grymmaste tortyr. Vilket var givet och planenligt. I kriget mot terrorismen anser sig USA har rätt att använda tortyr och fångar flygs därför regelmässigt till länder som tillämpar och är experter på dylika metoder.

Men den svenska regeringen frånsvär sig allt ansvar. Enligt kabinettssekreterare Hans Dahlgren på UD försäkrade det ökända tortyrlandet Egypten att man i just dessa fall inte skulle bruka tortyr, vilket var nog för Sveriges regering. På blotta anklagelsen från USA och utan någon som helst prövning av asylskälen, så överlämnas Agiza och al Zery till CIA och därmed till Egyptens tortyrkammare.

FN:s tortyrkommitté (CAT) har skarpt kritiserat Sverige för utlämningen av Agiza och al Zery, liksom för att den svenska regeringen försökt vilseleda kommittén i detta ärende. Men dessvärre är Agiza och al Zery bara två i en lång rad av liknande fall. Faktum är att Sverige är det land som CAT kritiserat flest gånger för att utvisa människor till länder där de riskerar att utsättas för tortyr.

Alltså. När USA kallar i det sk kriget mot terrorismen överger Sveriges regering respekten för grundläggande mänskliga rättigheter, som rätten att få sin sak rättsligt prövad och skyddet mot tortyr. Göran Persson & Co tillåter i praktiken USA att kidnappa två personer som sökt skydd i Sverige för omedelbar transport till tortyr.

Mänskliga rättigheter gäller inte i kriget mot terrorismen. Inte i USA. Och inte i Sverige.

Dömd utan rättegång
Direkt efter 11 september 2001 sattes tre svenska medborgare av somaliskt ursprung upp på USA:s ökända terrorlista, utan bevis anklagade för att ha förmedlat pengar till terrorister (när de i verkligheten endast förmedlat pengar från landsmän i exil till deras familjer i hemlandet). USA-diktatet accepterades av EU och Sveriges regering, vilket innebar att de tre somaliesvenskarna fick alla sina ekonomiska tillgångar frusna.

Snart fem år senare finns Ahmed Yusuf ännu kvar på USA:s lista och därmed på EU:s och Sveriges. Ahmed Yusuf är utan rättegång och utan möjlighet att försvara sig, dömd till ett liv i ekonomisk misär, något som Sveriges högsta juridiska instans tycker är helt i sin ordning. Hösten 2005 slog nämligen EU-domstolen i Luxemburg fast att kriget mot terrorismen står över mänskliga rättigheter och grundläggande rättsprinciper, detta i en granskning av Yusufs fall.

Till saken hör att svenska Säpo getts möjlighet att granska de bevis som USA påstår sig ha mot Yusuf, bevis som Yusuf själv inte får ta del av. Varvid Säpo tvingas konstatera att de sk bevisen inte har minsta chans att accepteras av svensk domstol. Yusuf är alltså oskyldig. Enligt den rättsprincip som säger att man oskyldig till dess att motsatsen är bevisad. Men dömd ändå. Utomlagligen straffad. Vilket accepteras av Sveriges hösta juridiska instans och av Sveriges regering.

Detta handlar om en person, dessutom om en person med utländskt klingande efternamn. Men detta är likväl en demokratisk skandal av gigantiska mått. Ända sedan de första landskapslagarna infördes i Sverige på 1300-talet har det varit förbjudet att straffa någon utan korrekt rättsförfarande. Var och en skall ha oavvislig rätt att får sin sak prövad inför domstol.

Men i medlöperiets tidevarv offras denna rättsprincip. Först Ahmed Yusuf. Och efter honom?

Fri men inte friad
I december 2001 kidnappade USA svensken Mehdi Ghezali i Pakistan och förde honom till koncentrationslägret på Guantanamo. Där satt han i två och ett halvt år utan att några formella anklagelser framfördes mot honom och givetvis utan att han fick sin sak prövad.

För detta rättsövergrepp kan Sveriges regering inte hållas ansvarig. Men väl för att man agerade så mjukryggat visavi de utomlagliga kidnapparna. Den som inte kraftfullt protesterar mot ett uppenbart brott gör sig själv till medbrottsling.

I juli 2004 frigavs Mehdi Ghezali, plötsligt och utan motivering. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds försäkrade att Sverige inte givit några som helst löften eller garantier visavi USA i samband med frigivandet. Mehdi Ghezali skulle betraktas som en fri man. Men det var lögn. För i hemlighet lovade Freivalds att hålla ögonen på Ghezali och att till USA rapportera om hans göranden och låtanden. Varför Säpo fick i uppdrag att hålla honom under ständig övervakning.

Fri men inte friad. Odömd med ändå straffad. Det är Mehdi Ghezalis öde i det Sverige som lydigt inordnat sig i kriget mot terrorismen. Ghezali har sluppit undan fångvaktarna på Guantanamo. Men de har ersatts av svenska Säpo-agenter. Vad han anklagas för vet ingen. Men det behöver heller ingen veta när kriget går före rätten. I USA såväl som i Sverige.

Brottslig solidaritet
Hösten 2005 dömde Svea hovrätt de båda svenskirakierna Ali Berzengi och Ferman Jabbar Abdulla till långa fängelsestraff. För påstådda terroristbrott.

Huruvida domen är juridiskt oriktig går inte att kontrollera. Den nya terroristlagstiftningen är så godtycklig, att människor kan dömas utan att deras skuld är bortom varje tvivel bevisad. Med stöd av hemliga bevis. För brott som inte var brott för bara några år sedan och som inte är brott enligt ännu gällande folkrätt.

Berzengi och Abdulla dömdes för att ha samlat in och skickat pengar till organisationen Ansar al-Islam. Vilket är brottsligt enligt gällande svensk EU-lag. Men hovrätten kunde inte binda dem till några som helst terroristhandlingar. Ändå dömdes de till mångåriga fängelsestraff och därefter till livstids utvisning.

Alltså. Att ha kontakt med organisationer som USA och EU stämplat som terroristiska är numera brottsligt. Varvid Ansar al-Islam bara är en och ganska udda organisation i en lång rad av organisationer, de flesta av utpräglad befrielserörelsekaraktär. Den nya terroristlagstiftningen förbjuder solidaritet med befrielsekamp. På beställning av USA.

I Aftonbladet (22/9 2005) skrev Jan Myrdal: ”Om de nuvarande lagarna hade varit i kraft för fyrtio år sedan skulle Olof Palme ha riskerat att dömas till fängelse i en halvhemlig rättegång för sin kamp mot Sydafrikas rasistregim och för sitt stöd till det vietnamesiska folket i dess kamp mot Förenta staternas ockupationsstyrkor.”

Just så är det. Kriget mot terrorismen har gjort solidariteten brottslig. I USA såväl som i Sverige.

Försvara demokratin!
Ovanstående exempel kan synas som små och udda. Så här långt är det bara muslimer som drabbats. Har kanske EU-domstolen rätt i att kriget mot terrorismens måste gå före åtminstone muslimers mänskliga rättigheter?

Den som resonerar så gräver demokratins och rättsäkerhetens grav. De mänskliga rättigheterna måste gälla för alla, för att vara mänskliga rättigheter; lagen måste gälla lika för alla, för att vara rättssäker.

Det är detta som är det obehagligt illavarslande i de demokratiska offer som görs i tribut till det s.k. kriget mot terrorismen. Grundläggande demokratiska principer och rättsprinciper får ge vika för det sk krigets prioritet. Idag drabbar det framförallt muslimer. Men det som idag drabbar muslimer kan imorgon drabba alla som motsätter sig våldets världsmakt.

Ju mer liberalerna talar om demokrati, desto djupare gräver de dess grav. Det är vi andra som måste stå upp får demokratin. För att demokratin för oss är kampen för den lika rätten.

ANDERS CARLSSON
Proletären 16, 2006

• Denna artikel ingår i veckans tema: "Hotet mot demokratin".