Sätt fart på Sverige

Överge överskottsmålet och sätt fart på Sverige, kräver fem fackliga ordföranden på DN Debatt (19/1). Istället för att samla pengar på hög kräver Målarna, Byggnads, Fastighets, Seko och Elektrikerna att det byggs bostäder, renoveras i miljonprogrammets bostadsbestånd och satsas på
infrastrukturen.

Det är rätt och riktigt. Överskottsmålet är en idiotisk konstruktion som säger att staten alltid ska lägga undan pengar oavsett hur mycket det redan finns i kassakistan eller vilka behov som finns i samhället. I praktiken betyder det att våra skattepengar slösas på börsspekulation istället för att investeras i samhället. Det är nämligen på börserna en stor del av den offentliga sektorns växande finansiella förmögenhet placeras.

I ett Sverige med massarbetslöshet samtidigt som det finns enorma behov av nybyggnation och upprusning av bostäder och inte minst behov av fler händer i välfärden är det rent kriminellt att politikerna vägrar att agera. Denna kriminalitet kallar riksdagspartierna för ansvarsfullhet. Det är bara ett sätt att försöka dölja en medveten politisk vilja bakom påstått ekonomiskt tvång.

Något sådant tvång finns inte. Den offentliga sektorns finansiella förmögenhet uppgår till nästan tusen miljarder och den svenska statsskulden är jämförelsevis låg. Dessutom finns en ständigt växande rikedom i samhällstoppen att via skattsedeln se till att använda på bättre sätt. Det finns med andra ord inga ekonomiska argument för att försvara den politiska passiviteten. Tvärtom finns alla ekonomiska argument för att satsa för att sätta fart på Sverige. Att fortsätta rulla tummarna är höjden av ansvarslöshet. I varje fall om ansvar betyder att ta ansvar för människors behov.

Men det är ju inte denna sorts ansvar som menas. Med ansvar menar de folkvalda att ta ansvar för storföretagens konkurrenskraft. En orsak till åtstramningspolitiken – utöver omfördelningen från gemensamt till privat – är att Sverige medvetet ska hållas tillbaka. Lönerna ska hållas nere och kronan ska förbli billig så att exportindustrin ska vara konkurrenskraftig.

Ju fattigare Sverige blir som land desto rikare blir storkapitalet i allmänhet och familjen Wallenberg, som kontrollerar en tredjedel av det svenska näringslivet, i synnerhet.

Åtstramningspolitiken gynnar framförallt storindustrin och hamnar till delar i motsättning till andra delar av borgarklassen där en krympande svensk ekonomi och minskad inhemsk marknad blir allt mer problematisk. Åtstramningspolitiken har privatiserat skuldsättningen. Om vi till statsskulden plussar på de privata skulderna så landar Sveriges skuldsättning på nästan 300 procent av BNP. Därmed blir vi näst värst i världen, bara Japan slår oss med en skuldsättning på hissnande 411 procent av BNP.

Folkets skuldsättning har visserligen varit en kassako för finanshajarna, inte minst de fyra storbankerna tjänar storkovan på att människor belånar sig upp över öronen. Men glädjen är kortvarig. En konsumtion byggd på skuldsättning kan inte vara för evigt, förr eller senare spricker bubblan, en insikt som slagit ner även i det borgerliga lägret. Därför höjs kritiska röster mot den fundamentalistiska åtstramningspolitiken även från detta håll.

Att utmana snåljåpspolitiken i Rosenbad, som de fem fackliga ordförandena gör, är bra. Ännu bättre är att de pekar på var det ska investeras. Varje kritik mot mot åtstramningspolitiken måste följas av frågorna: Var ska pengarna satsas och vem tjänar på det?

En tänkbar utväg för kapitalisterna – att få staten att pumpa in pengar i ekonomin utan att störa exportindustrins intressen – är genom militär rustning. Följdriktigt är enda gången borgaralliansens partier inte ropar om ansvarslöshet när det talas om statliga investeringar just när det gäller satsningar på militarismen. Då pratas det aldrig om att varje satsning ska finansieras krona för krona.

Kapitalistiska behov av statliga pengar blandat med ökade spänningar i världspolitiken, inte minst beroende på västvärldens allt mer aggressiva hållning mot Ryssland utgör en farlig och explosiv cocktail. Arbetarkravet mot detta är satsningar på att rädda liv istället för att ta liv, satsa på välfärden istället för krigsmakten och bygg bostäder istället för vapen.

Det är hög tid att skrota utgiftstak och överskottsmål. Åtstramningspolitiken har nått vägs ände. Det är dags för en arbetarpolitik som tar ansvar för jobb och välfärd. Vägen dit går genom satsningar på gemensam välfärd och offentliga investeringar i bostäder och infrastruktur. Att fackliga företrädare höjer rösten för detta är bra. Det får bara inte sluta med debattinlägg på DN Debatt. Kraften för att förverkliga en sådan politik nås inte genom detta forum.