Islossning mellan USA och Iran?
USA och Iran kan komma överens inom tre till sex månader förklarade nyligen USA:s utrikesminister John Kerry. Detta efter att Irans nya president Hassan Rohani inlett vad som i media beskrivits som en charmoffensiv.
Alla är dock inte lika glada i de nya tongångarna. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hävdade i tisdags i FN att läget var oförändrat och att Iran är närmare kärnvapen än någonsin.
De som hävdar att Iran är nära kärnvapen berättar som regel inte om hur länge sådana anklagelser förts fram. Man sträcker sig på sin höjd något år bakåt och förklarar att Netanyahu sa samma sak i FN förra året. Att Netanyahu sagt att Iran var nära kärnvapen redan 1992, och regelbundet upprepat påståendet sedan dess berättar man inte. Inte heller att liknande påståenden förts fram sedan mitten av åttiotalet.
Att man ropat vargen kommer i trettio år utan att vargen dykt upp behöver inte betyda att det inte finns någon fara. Men det vore intressant att veta varför domedagsprofeterna haft fel så länge.
Både opinionsbildare och nyhetsförmedlare misslyckas ofta med att återge vad de bästa källorna egentligen säger om Irans kärnkraftsprogram. I ett ögonblick av klarhet sammanfattade TT det så här:
”Israels spionorgan Mossad har samma uppfattning som kollegerna i USA om Irans atomambitioner, skriver New York Times. Tidningen har tidigare rapporterat att USA:s underrättelseanalytiker inte har hittat bevis på att Iran bygger kärnvapen.” (2012-03-18).
Inte heller IAEA anser att Iran har ett kärnvapenprogram. Den amerikanska kongressens utredningstjänst har sammanfattat alla IAEA:s rapporter så här 2012: ”IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen”.
Men i media drar opinionsbildare gärna andra slutsatser av IAEA:s rapporter än vad organisationen själv gör.
Då det inte finns några fysiska spår av ett iranskt kärnvapenprogram fokuserar de som larmar om Iran ofta i stället på landets kapacitet och intentioner. Det är faktorer som är betydligt mer subjektiva och därför i princip omöjliga att motbevisa.
Debatt och nyhetsförmedling om Iran bygger ofta på tolkningar av tolkningar. En nyhetsbyrå skriver om en rapport, eller ett tal. Man summerar och översätter enstaka meningar. En större tidning skriver om artikeln och mindre tidningar skriver om de störres artiklar.
Det hela påminner om viskningsleken, förutom att varje deltagare är tvungen att försöka att göra materialet spännande och säljande. Den som jämför hur olika internationella nyhetskällor presenterade Irans förre president egentligen sagt vid olika tillfällen kan inte undgå att se att skillnaderna ofta är stora.
Det som skrivs om Iran handlar oftare om hur vi tolkar Irans intentioner än verifierbara fakta. Och de som spekulerar i vad Iran kan tänkas göra i framtiden bryr sig i regel inte heller om att dra några slutsatser av historien.
Under kriget mot Saddam Hussein attackerades Iran med kemiska vapen. Mullorna hade själva ärvt kemiska vapen från Shahen men vägrade använda dem. De sa att det var ett oislamskt vapen. Är det troligt att ett land som vägrar använda en typ av massförstörelsevapen man har under ett krig skulle vilja skaffa en annan typ av massförstörelsevapen i fredstid och sedan använda dem?
Iran har också anklagats för att ha genomfört eller planerat en rad terrorattentat utomlands. Detta tyder på att landet är farligt och opålitligt menar många. Men bevisen är ofta mycket skrala.
USA hävdade till exempel att Iran och Hizbollah var ansvariga för attacken mot Khobar i Saudiarabien 1996 där nitton amerikanska soldater dödades och nästan 500 personer skadades. Sedan dess har dock både William Perry, som var USA:s försvarsminister vid bombningen, och Saudiarabiens inrikesminister, prins Nayef, sagt att Iran inte var inblandad. Men då hade Iran pekats ut i pressen under många år.
För några månader sedan tog utredningen av bombattentatet mot ett judiskt centrum i Buenois Aires 1994 en ny vändning. I åratal har Iran pekats ut som ansvarig för detta attentat där 85 människor dödades och hundratals skadades.
En argentinsk åklagare har nu börjat utreda Carlos Vladimir Corach, en judisk fd minister i Carlos Menems regering på 1990-talet. Corach som var ansvarig för byggandet av förintelsemuseet i Buenos Aires har betalt 400000 dollar till en man som tros ha byggt bomben som användes i attentatet.
Det är för tidigt att dra några slutsatser om Corach skuld i det här skedet men det faktum att åklagaren är intresserad av honom tyder på att bevisen mot Iran inte kan vara så starka. Men det tycks bara vara The Times of Israel som rapporterat om detta.
Att Iran är beredd att göra kompromisser för att slippa västvärldens sanktioner är begripligt. Däremot är det osäkert om USA verkligen menar vad man säger. USA har visserligen också goda skäl att normalisera sina relationer med Iran men har valt att inte svara tidigare när Iran sträckt ut handen.
2004 försökte Iran visa sin goda vilja genom att avbryta sin upparbetning av uran. Men när Iran efter två års förhandlingar fortfarande inte fått något i utbyte återupptog man kärnenergiprogrammet.
2011 fick Brasilien och Turkiet Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands. Men då så sa USA nej till sitt eget förslag.
Oavsett tidigare diplomatiska fiaskon är det möjligt att USA och västvärlden menar allvar den här gången. Men då återstår ändå frågan om det verkligen är möjligt för president Obama att ändra politik.
Det är närmast omöjligt tänka sig att Iran skulle gå med på USA:s krav utan att kraftiga lättnader av de ekonomiska sanktionerna.
Idag har USA till exempel lyckats isolera de iranska bankerna från resten av världen. Banker som gör affärer med Iran får inte göra affärer med USA. Detta försvårar Irans export av olja och har nästan omöjliggjort import av mediciner.
Problemet är att de flesta amerikanska sanktioner mot Iran är fattade av kongressen. Presidenten kan inte på egen hand upphävda beslut som kongressen redan tagit. Det är alltså oklart vem som egentligen bestämmer över USA:s Iranpolitik.