Hoppa till huvudinnehåll
Av
red@proletaren.se

Vänstern i USA om presidentvalet

Hur skall en vänstermänniska i USA ställa sig till presidentvalet? Bojkotta hela tillställningen, rösta på det ”minst onda alternativet”, det vill säga demokraterna, eller förespråka egna kandidater? Alla tre alternativen framförs inom det som i vid mening kan kallas amerikansk vänster.


Först ett uppenbart faktum; den som i dagens historiska situation i USA på allvar siktar mot presidentämbetet måste ha den amerikanska härskande klassens godkännande. Kandidaten måste ha ekonomiskt och politiskt stöd från de mest inflytelserika skikten inom den allsmäktiga borgarklassen.

Det är astronomiska summor som spenderas i amerikanska valkampanjer. Pengar kommer från en rad företag, banker och stiftelser. De flesta finansiärer väljer att stödja en presidentkandidat mot den andre, medan andra donatorer ger summor till båda kandidaterna. I grund och botten representerar både demokraternas Barack Obama och republikanernas Mitt Romney det amerikanska imperiets intressen.

Frågan hur man skall agera i presidentvalet splittrar amerikanska antiimperialister och vänsterpartier.

Det traditionella kommunistpartiet CPUSA riktar huvudelden mot republikanerna. Partiet uppmanar till röstning mot Romney, som anklagas för en outtalad rasism i sina försök att vinna tillbaka de vita arbetarväljare som stödde Obama i valet 2008.

CPUSA lyfter fram Romneys kampanj mot socialhjälpen till fattiga. Den har en rasistisk underton, trots att de flesta som tar emot de små socialbidragen är vita.

Kommunistpartiet har inför valet knappt riktat någon kritik mot demokraterna.

Andra uttalat revolutionära partier och grupper förordar en bojkottlinje.

Party for Socialism and Liberation (PSL) har en tredje linje och ställer upp med egna kandidater i tretton delstater. PSL erkänner att dess kandidater är chanslösa, men säger att man vill ge socialistiskt tänkande människor ett alternativ att rösta på.

I dess tidning Liberation kritiseras linjen att rösta på det ”minst onda”. Partiet konstaterar att en sådan politik demoraliserar och passiviserar progressiva människor. Mantrat att välja det ”minst onda” har av förmenta vänstermänniskor upprepats under årtionden, där varje presidentval mellan den härskande klassens kandidater har betecknats som ett ”ödesval” som man absolut måste ta ställning till.

Men PSL konstaterar samtidigt att republikanerna och demokraterna är olika partier, som i ett antal sociala frågor åtminstone i retoriken står långt ifrån varandra. Partiernas väljarbas skiljer sig också åt, menar PSL.

Demokraternas fästen finns i nordöstra USA, i Mellanvästern runt Chicago samt i delstaterna på västkusten. De får stöd av yngre storstadsbor, yrkesverksamma, fackligt organiserade, svarta och latinamerikaner, de fattiga samt från en stor del vita arbetare.

Republikanska partiets väljarbas finns hos de vita, i bältena av relativt välmående villaförorter som omger de flesta storstäder och hos landsbygdsbefolkningen. Partiet har starkt stöd i ”Bibelbältet” i södra delarna av mellanvästern samt ”Solbältet”, det vill säga sydstaterna. Republikerna får också många röster i områden som befolkas av högerkristna och där många arbetar inom ”det militärindustriella komplexet”. Det gäller säväl den omfattande rustningsindustrin som det stora antalet armé-, flott- och flygbaser som är lokaliserade i den amerikanska södern.

Den republikanske genomsnittsväljaren har högre inkomst än den genomsnittlige demokratiske väljaren, men även republikanerna värvar röster från vit arbetarklass.

Men PSL menar ändå att amerikanska vänstermänniskor måste lyfta blicken och häva sig ur det taktiska ställningstagandet för demokraterna, som man menar är ett imperialistiskt parti som för krig, attackerar medborgerliga fri- och rättigheter samt passiviserar vänstermänniskor. Inför valet 2008 lovade Obama till exempel förbättrade anställningslagar, vilket var löften som sveks ganska omgående, menar partiet i polemik mot dem som trots allt vill rösta på demokraterna som det mindre onda alternativet.

Ett annat parti på vänsterkanten heter Freedom Road Socialist Organisation, FRSO. Det har sitt högkvarter i amerikanska mellanvästern. Partiet försöker finna en lösning på det dilemma som finns hos varje ärligt tänkande amerikansk vänstermänniska: Skall man rösta på demokraterna trots att partiet driver den amerikanska imperialismens krig och intressen – eller ska man inte rösta och i så fall hjälpa fram de öppet krigshetsande republikanerna?

Trots allt så var många av dem som 2008 röstade fram Obama mot krig, och förväntade sig att Obama skulle stå för något annat än republikanen McCain som ansågs fortsätta Bushs politik.

FRSO uppmanade 2008 sina sympatisörer att ”rösta mot McCain”, men utan att ge öppet stöd åt demokraterna. Hur lösa dilemmat inför kommande presidentval?

”Vi vet att många aktivister i fackföreningarna, afroamerikaner, latinamerikaner och andra diskriminerade och delar av antikrigsrörelsen och kämpar för immigranternas rättigheter kommer att fortsätta att rösta på den mindre onda av de två onda”, skriver FRSO på sin hemsida. Men man anser nu att tiden är inne att avslöja att de två stora partierna egentligen är ett gemensamt överklassparti och att det inte råder någon egentlig demokrati i USA.

”Vi tror att det är viktigt att progressiva människor går till valurnorna för att rösta mot de attacker mot demokratiska rättigheter som kommer från republikanerna. När det kommer till kritan är det bättre att rösta mot Romney, i synnerhet i ’swing-states’.”

Det sistnämnda är alltså de delstater där det ser ut att bli ett jämt lopp.

Partiet hävdar att det trots allt råder en viss skillnad mellan republikanskt och demokratiskt styrda delstater, och pekar på skillnaden mellan den republikanske guvernören i Scott Walker i Wisconsin och demokratiske guvernören Rick Scott i Florida. Den förstnämnde är djupt fackföreningsfientlig medan den andra inte är lika öppet hatisk mot de arbetandes fackliga organisering.
 
Men FRSO menar att man i delstater där republikanerna är små och demokraterna stora, som exempelvis i Kalifornien, måste man öppna för en annan parlamentarisk taktik, utan att riskera hjälpa republikanerna till makten.

Man skulle kunna stödja ett tredje parti som ett steg i att bryta det ekorrhjul och dilemma för vänstermänniskor som kommer vart fjärde år när det är presidentval.

En sådan taktik kan användas i just en stat som Kalifornien, liksom i delstaterna i nordöstra USA.

Det amerikanska presidentvalsystemet är utformat så att väljarna inte väljer president direkt utan man röstar för partiernas elektorer, som i sin tur väljer president. Får exempelvis demokraterna 51 procent i en delstat så tillfaller alla elektorsrösterna i delstaten demokraterna. Medan de andra parternas röster ”brinner inne”, och vice versa. Därav tankegången att stödja ett tredje alternativ i delstater där demokraterna ändå är största parti, då det kan göras utan att riskera en republikansk valseger.

Det är viktigt att framhålla att de båda sistnämnda partierna på vänsterkanten, som har olika förhållningssätt i presidentvalen, ändå betonar att historien inte ändras via valurnan utan via den folkliga kampen, och i denna får det inte finnas några illusioner om Demokratiska partiet.

Det förändringar som skedde i amerikanska samhället på 1960-talet, där exempelvis den öppet formella rasismen togs bort skedde genom upplopp och medborgarrättsrörelse och inte genom valurnan.
Oavsett om Obama eller Romney vinner 6 november kommer USA i det stora hela att vara detsamma som nu.