Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ett krig om olja och inflytande

Talet om att angreppet på Libyen handlar om att skydda civilbefolkning är inte sant. Kriget kommer att tvärtom att kosta många libyer livet. Det handlar om att säkra kontrollen över oljan och stärka inflytandet över Nordafrika.


Den västerländska interventionen i Libyen kommer att bli blodig med många offer som följd. De som säger att det är en humanitär intervention måste fråga sig hur det gick i Afghanistan, eller hur det gick i Irak, efter att länderna invaderades av USA.

Hyckleriet är öronbedövande. Förra veckan sköts 52 demonstranter ihjäl av Jemens regim. Är der någon som talar om flygförbud över Jemen eller sanktioner mot USA och andra västmakter som finansierar och levererar vapen till Jemen?

Eller Bahrain där hundratals demonstranter beskjutits och som nu är ockuperat av Bryssels och Washingtons egen medeltida vakthund i regionen – den kungliga despotin i Saudiarabien.

Samma bombhöger, ledarskribenter och politiska etablissemang som öppet och i det tysta stödde Israels terrorbombningar mot Gazas folk med 1400 döda och 20000 förstörda byggnader, talar nu om att ”skydda” en arabisk civilbefolkning.

För drygt två månader sedan störtades Tunisiens Zine el-Abidine Ben Ali. En månad senare var det Egyptens Hosni Mubaraks tur. Oavsett vad som händer i dessa länder framöver innebar detta att Bryssel, Paris och Washington förlorade två av sina nickedockor i regionen.

Västmakter som Frankrike, Storbritannien, Italien och USA har samarbetat med och stött dessa diktatorer in i det sista. Frankrikes regering erbjöd till och med Ben Ali militär och polishjälp när upproret mot honom tog fart. Bara ett par månader senare bombar Frankrike Libyen för ”demokratins skull”.

Libyen, vars oljetillgångar uppgår till 3,5 procent av världens samlade oljareserver, har varit ett offer för imperialistiska intriger allt sedan oljan upptäcktes på 1950-talet.

Den pågående interventionen syftar till att lägga beslag på det svarta guldet och säkra en militär närvaro mittemellan Tunisien och Egypten. En provästlig marionettregering mitt emellan det folkrika Egypten och det rebelliska Tunisien skulle utgöra ett omedelbart hot mot all progressiv utveckling i hela Nordafrika. Önskar USA och andra västmakter att använda Libyen som en framtida militärbas?

USA har upprättat ett Afrikakommando under namnet Africom. Många afrikanska länder har avtal med Nato och USA. Men än så länge har inte något land på kontinenten gått med på att upplåta territorium för en Africom-bas. Tänker USA försöka använda Libyen för detta?

Det libyska folkets missnöje med Gaddaffiregimens diktatoriska styre var och är äkta. Medan Gaddafi förnöjde imperialisterna genom stora finansiella placeringar i Italien, Storbritannien och Frankrike fick invånarna i den östra delen av Libyen ut relativt lite av landets enorma rikedomar.

Men mitt i denna blandning av folkliga strömmingar, klanbaserade motsättningar, militära kraftmätningar och rena maktintriger opererar imperialistmakterna för att maximalt kunna utnyttja splittringen i libyska samhället och en gång för alla kunna få ett ordentligt fotfäste i landet.

Alla progressiva krafter gladdes åt parollen ”Nej till utländsk intervention – vi kan klara det själva” som hängde på domstolsbyggnaden i oppositionsfästet Benghazi. En markering mot att en utländsk intervention kommer att dra ned Libyen till en öppen ny kolonial status. Men den parollen blev inte gammal. Nationella övergångsrådet ändrade sig.

Detta råd i Benghazi, som nu höjs till skyarna, består till största delen av folk som satt i Gaddafis styre tills nyligen och som nu framställer sig som frihetskämpar mot en 42-årig diktatur! För att uttrycka sig rakt på sak: Det handlar om att delar av Gaddafis statsmakt har bytt sida.


Här gäller det att vara vaksam. Kommer Nationella rådet i Benghazi att reducera sig självt till samma status som marionetterna i Afghanistan och Irak?

Genom historien har upprorsrörelser av skiftande slag av och till uppvaktats av externa makter vilka vill verka för sina egna syften. Nepals maoistledda upprorsrörelse, som bekämpade den kungliga diktaturen, uppvaktades av pakistanska säkerhetstjänsten. Den erbjöds stöd då pakistanierna ville stärka rörelsens anti-indiska agenda.

Som en äkta inhemsk upprorsrörelse avböjde Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) erbjudandet. De visste att ytterligare utländsk inblandning skulle komplicera situationen i Nepal än mer och reducera landet till ett slagfält mellan indiska och pakistanska intressen. För ger man djävulen ett lillfinger förlorar man hela handen.

Genom den utländska interventionen ökar möjligheterna att bli av med Gaddafi. Men Benghaziregimen sätter sig under en imperialistisk dominans och riskerar därmed att imperialismen tar hela handen.

De nationella och demokratiska krafterna i rörelsen mot Gaddafi, som verkligen vill ha ett oberoende Libyen, riskerar att helt utmanövreras under de förändrade maktförhållanden som den utländska interventionen medför. Inte bara i kraftmätningen mot Gaddafiregimen utan även inom oppositionen.

Den FN-resolution som formellt banade vägen för anfallet mot den suveräna staten säger uttryckligen att en markbaserad ockupation inte tillåts. Men militära operationer har sin egen logik. För att verkligen genomföra ett regimskifte, eller åtminstone få bort Gaddafifamiljen, räcker det inte att endast flygbomba. Benghazisidans styrkor är fortfarande militärt, politiskt och organisatoriskt svaga. Även om de får taktiskt flygunderstöd för att slå ut Gaddafiregimens pansar i den öppna terrängen riskerar striderna om städerna i västra delen av lande, inklusive huvudstaden Tripoli, att bli en alltför svår nöt att knäcka. Då återstår utländsk marktrupp.

Det är i sammanhanget värt att notera att USA:s tiotusentals soldater i Irak och Afghanistan inte kallas ”ockupationsstyrkor”. I syfte att dupera den allmänna opinionen benämns de som ”fredsbevarande”.

Frankrike och Storbritannien, de två länder som varit synnerligen aktiva när det gäller att anfalla Libyen, var också de länder som odlade mest kontakter med Gaddafi. Nu ser västvärlden Gaddafi som förbrukad, men regeringarna vill behålla de lukrativa oljekontrakten och ha fortsatta libyska investeringar i sina länder. Därför kastar man sig in i det libyska inbördeskriget för att tillvarata och stärka sina positioner.

Dessa två avdankade kolonialmakterna vill återta initiativet i ett läge där i synnerhet Frankrike fått se sitt inflytande i Mellanöstern och Afrika övertas av USA-imperialismen. Därför motsätter sig Frankrike att operationen skall ledas av ett Nato dominerat av USA. Sarkozy anser istället att angreppet skall skötas av Frankrike, Storbritannien och USA som enskilda länder.

Hittills har även Turkiet motsatt sig ett Nato-angrepp, då landet i viss mån omorienterat sin utrikespolitik och inte vill framstå som en lydig lakej åt västmakterna.

Som en ödets ironi har det mitt under krigsruset i väst varit yrkesmilitärer som höjt ett varningens finger. De är utifrån yrkesmässiga erfarenheter införstådda med Irak- och Afghanistan-krigets svårigheter.

Men det krigsaktivistiska klimatet i de tre skandinaviska länderna finns exempelvis inte i Tyskland. Förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater gick bättre än väntat i ett viktigt delstatsval i helgen. Förutom att löftet att avveckla delar av tysk kärnkraft var en av orsakerna till väljarstödet att Tyskland tillsammans med BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, red anm) lade ned sina röster i FN:s säkerhetsråd när Libyen-resolution kom upp. Tyskland har sina intressen i Östeuropa att bevaka och har inget att tjäna på ett krigsäventyr i Libyen.

Det säger åtskilligt om dagens svenska miljöpartister och vänsterpartister att de placerat sig till höger om tyska kristdemokrater. De förstnämnda har kastat alla principer om FN-stadga och nationers självständighet överbord.

I dagens svåra situation för det libyska folket är alla ärligt menade fredsinitiativ viktiga för att lösa den interna konflikten i Libyen. De må komma från Afrikanska Unionen eller från Brasiliens Lula da Silva. Fortsatta stridigheter i Libyen kommer att accentuera den utländska interventionen och sluta i att all nationell självständighet för Libyen upphör. Både i Tripoli och Benghazi.

Imperialismen vill sätta sig på Libyens olja och territorium. Det handlar inte om demokrati och frihet för folken utan om imperialismens strävan över makt och kontroll i en upprorisk region.