Varför ska vi ha ett samhälle där vissa människor jobbar sig sjuka, medan andra inte får arbeta alls? Dela på jobben och inför sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, säger kommunisterna.

Men sossarna och Kommunal sviker arbetarna när de slopar kravet på kortare arbetstid. Ett svek inte minst mot alla lågavlönade kvinnor med tunga jobb.

I våras slopade både Kommunal och socialdemokratiska kvinnoförbundet kravet på sex timmars arbetsdag. Kommunals ledning hänvisade till en enkät där medlemmarna hellre ville ha högre lön än kortare arbetstid.

Resultatet av undersökningen är inte förvånande. Kommunals medlemmar är skamligt underbetalda. Men samtidigt är många hänvisade till ofrivilliga deltidsanställningar, en arbetstidsförkortning skulle därför i praktiken ge heltid och höjd lön för ett stort antal kommunalare.

Oärligt av Kommunal
Det är också djupt oärligt av Kommunals ledning att ställa kraven kortare arbetstid och högre lön mot varandra. Så gott som alla i undersökningen ville självklart ha högre lön, men 76 procent tyckte också att kortare arbetstid var viktigt.

Sextimmarsdagen är inte bara ett fackligt krav, utan också ett politiskt klasskrav. Kommunisterna vill ha en lagstadgad förkortning av arbetstiden, lika för alla. Detta är inte en fråga som ska bestämmas avtalsvägen. Innan åttatimmarsdagen genomfördes samlades hela arbetarrörelsen i kampen för kortare arbetstid, en kamp som tog 40 år att vinna. Därför är det konstigt att s-kvinnornas ordförande, Nalin Pekgul, hänvisar till ”arbetsmarknadens parter” och Kommunal när hon motiverar förbundets beslut att överge sextimmarsdagen.

Kapitalet kan betala
Sextimmarsdagen är en politisk klassfråga eftersom den kräver att vi tar en del av kapitalets vinster och aktieutdelningar, och istället investerar pengarna i mer fritid och bättre hälsa för alla arbetare.

Kortare arbetstid är också ett jämställdhetskrav eftersom kvinnor fortfarande dubbelarbetar i större utsträckning än män och oftare har osäkra deltidsanställningar.

Jämfört med 1981 lägger kapitalet idag beslag på 270 miljarder mer per år i form av vinster. Att genomföra sextimmarsdagen beräknas kosta 90 miljarder. Det räcker alltså att vi tar tillbaka en tredjedel av det som kapitalisterna har roffat åt sig för att finansiera en kortare arbetstid. Men detta kräver att frågan ställs klass mot klass.

JENNY TEDJEZA
Proletären 33, 2006