Ledarkrönika

Ficktjuvens visa

Fotograf: Think Pink/Montage: Proletären
Den fria företagsamheten nästlar sig in på allt fler områden. I jakten på profit har den så kallade ”marknaden” tagit över även det som tidigare drevs i offentlig regi.

En av plåtslagaren och visdiktaren Ruben Nilsons mest vanvördiga alster är Ficktjuvens visa.

Refrängen lyder: ”För si de där me den
fria företagsamheten e de allra knepigaste på här planeten.
Hej å tjo faderalla, pengarna är kalla! Alla har sin fulla rätt
att sno åt sej de’ rom kan, Å en ann e så go som en ann.”

Att handlare och andra företagare snodde åt sig vad de kunde, och tyckte sig ha rätt till det, var väl känt på Ruben Nilssons tid. Han levde mellan 1893 och 1971. Idag har företeelsen aktualiserats än mer. Den fria företagsamheten nästlar sig in på allt fler områden. I jakten på profit har den så kallade ”marknaden” tagit över även det som tidigare drevs i offentlig regi.

En hel del av de tyngande skatter vi betalar för att samhället ska ha fungerande barnomsorg, skolor, vård, omsorg och infrastruktur, hamnar i stället i kassakistan hos diverse mindre nogräknade, vinstdrivande företag. Dagligen läser vi i media om alla oegentligheter som dessa ”driftiga entreprenörer” begår i sin iver att berika sig på samhällets bekostnad.

Nyligen föll domen mot ”Sopdrottningen”, Bella Nilsson, alias Fariba Vancor, eller vad hon kan tänkas kalla sig idag (att byta namn gång på gång verkar vara en av hennes strategier). Pengarna är kalla. Hon och hennes kumpaner tyckte sig ha sin fulla rätt att ta saftigt betalt för att enligt konstens regler sortera och ta om hand diverse farligt avfall, för att sedan bara dumpa det eller gräva ner det lite var som helst.

Ett av Sveriges värsta miljöbrott har det kallats. Hon är visserligen dömd till fängelse, men när notan för sanering ska betalas har de miljoner hon tjänat använts till ett liv i sus och dus och kanske placerats hos någon bulvan. Vad vet jag. Notan för att ta reda på eländet hamnar hos skattebetalarna. Sopdrottningen lär också överklaga domen eftersom hon tycker sig vara i sin fulla rätt att göra som hon gjorde.

Det här är ett exempel. Det finns hur många fall som helst där ”marknaden” tagit över samhällsviktiga verksamheter och ägarna berikat sig på skattemedel.

Sent omsider börjar politiker att tala om att begränsa vinsterna i den privatiserade välfärden. Det tycks bli väldigt urvattnade förslag. Aldrig hör man en makthavare kräva att välfärden måste befrias från marknaden. Möjligen pratar man om mera kontroller. För att betala den kontrollapparaten kommer än mer skattepengar att försvinna och inte användas till de verksamheter de var tänkta att bekosta.


Monica Stenberg,
Pensionerad yrkeslärare

Dela artikeln