Det börjar med hyran. Med priserna i mataffären, bensinen som kostar mer än lönen tillåter och skolor där resurserna inte räcker till. Det börjar med känslan av att arbeta hårdare men ändå få mindre tillbaka. Sedan fylls gatorna.
Under året, men framförallt de senaste veckorna, har protester spridit sig över flera europeiska länder. I Frankrike har demonstrationer mot levnadsomkostnaderna utvidgats. Nu protesterar även gymnasieeleverna högljutt. Mot de undermåliga skolorna.
I Italien har missnöje med löner, energipriser och offentliga tjänster mobiliserat människor. I Portugal kräver demonstranter högre löner, lägre hyror och bättre pensioner, liksom i Spanien där man också protesterar mot bristen på bostäder och låga pensioner.
På alla dessa ställen har studenter, lärare, fackföreningar, arbetare och ungdomar gått ut på gatorna för att kräva bättre villkor. I media har fokus legat på våld och plundringar, men den stora majoriteten av demonstranterna är vanliga arbetare och ungdomar som kräver förändringar.
Kommer protesterna att åstadkomma någonting djupare, eller är det en tillfällig våg av missnöje vi ser? Kommer missnöjesvågen att leda till varaktig, självständig politisk organisering?
Protesternas långsiktiga betydelse beror bland annat på om de leder till några förbättringar. Den franska tidningen Le Monde uppgav i måndags att regeringen går med på vissa av studenternas krav, till exempel sägs det att klasserna i gymnasieskolan ska bli mindre, de slitna skolbyggnaderna ska renoveras och 500 nya lärare ska anställas.
Framtiden får väl utvisa om den franska regeringen står vid sitt ord. Den franska utbildningsministern försäkrar enligt Le Monde att det inte handlar om tomma löften.
I Italien däremot har den högernationalistiska och populistiska premiärministern Giorgia Meloni satt hårt mot hårt och skickat ut 500 soldater mot demonstranterna. I Portugal har facken, bland annat genom generalstrejker, lyckats blockera de allra värsta försämringarna av sina villkor. Bostadsprotesterna i Spanien har resulterat i att det utannonserats ett nyval.
När protester ger resultat för studenter, arbetare och folk i gemen ökar chansen att de organiserar sig. Lärdomen blir att kamp lönar sig. Hellre protestera och kämpa än tiga still med näven knuten i fickan.
När får vi se kraftfulla protester här i Sverige? Här växer klassklyftorna och de mest fattiga får det allt värre. Arbetslösheten är hög och många är trångbodda.
Självständig kamp, klass mot klass är vad som krävs!
Monica Stenberg
Pensionerad yrkeslärare
