Kommentar: Afrikanska fredstrevare – väst skickar stridsflyg

Medan nyheterna i Sverige de senaste dagarna har handlat om att skicka ännu mer vapen till Ukraina, och att på olika sätt tillbakavisa uppgifterna om att den ryska privatarmén Wagner nu kontrollerar staden Bachmut, finns det andra, mer konstruktiva, initiativ att rapportera om på andra håll.

Den senaste veckan har också tydligt visat på de vitt skilda synsätt som finns på kriget i Ukraina, beroende på vilken del av världen vi tittar mot.

I Sverige och andra västländer talas mycket om den berömda motoffensiv som Ukraina sägs inleda inom kort, och den stora nyheten i helgen har varit att USA går med på att förse Ukraina med det amerikanska stridsplanet F-16. Eller åtminstone att utbilda piloter på planet, vilket rimligtvis är ett steg mot att Ukraina ska få tillgång till de Lockheed Martin-tillverkade planen inom kort.

Samtidigt har det varit desto tystare om att Wagnergruppens ledare Jevgenij Prigozjin i lördags gick ut med att Wagner nu kontrollerar den sönderskjutna staden. När inte svenska medier själva anstränger sig för att spela ner vad som händer på marken.

I Sveriges radio avfärdade korrespondenten Lubna El-Shanti – som började sin journalistiska bana som informatör åt Försvarsmakten – uppgifterna om Bachmut som rykten, innan hon i lördags beskrev läget som komplicerat, men att det skulle vara ukrainska styrkor som avancerat i staden. 

Den ideologiskt drivna El-Shanti lyckades också föra in myten om det så kallade Holodomor – det vill säga att svältkatastrofen i Ukraina (och stora delar av Sovjetunionen) på tidigt 1930-tal skulle varit medvetet planerad från Moskva – i ett inslag som handlade om att det Turkietförhandlade spannmålsavtalet mellan Ryssland och Ukraina förlängs. 

Samtidigt var hon uppenbart obekväm när hon fick frågor om de fredstrevare som kommer från andra länder. I krigspropagandans Sverige är det inte självklart varför regeringen i Kiev ens lyssnar till det kinesiska sändebudet Li Hui, som dessutom varit ambassadör i Moskva – som om det skulle göra honom mindre lämplig.

Kina är inte heller det enda land som vill mäkla fred på sistone. På den afrikanska kontinenten planerar Sydafrika tillsammans med fem andra länder att besöka såväl Moskva som Kiev på ett ”fredsuppdrag”. Det uppgav landets president Cyril Ramaphosa förra tisdagen.

Ramaphosa skrev också i sitt nyhetsbrev förra veckan att det förekommit ”extraordinär press på landet att ge upp sin icke-allierade postition och välja sida i vad som i praktiken är en strid mellan Ryssland och väst”.

Men Sydafrika, som är en del av BRICS-samarbetet med Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, kommer inte rucka på sin position, skriver Ramaphosa, som också ska ha fått grönt ljus från både Rysslands president Vladimir Putin och Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj att presentera sin fredsplan.

”Realiteten är att konflikten mellan Ryssland och Ukraina – och de underliggande spänningarna – inte kommer att lösas med militära medel. Den måste lösas politiskt”, skriver Ramaphosa och fortsätter:

”Vi accepterar inte att vår icke-allierade position favoriserar Ryssland över andra länder. Inte heller accepterar vi att den ska skada vår relation med andra länder.”

De andra länderna i det afrikanska fredsinitiativet är Zambia, Senegal, Egypten, Uganda och Republiken Kongo, vilket säger något om hur västvärldens självskrivna dominans i världen är ifrågasatt. I något av en motsats till den afrikanska sextetten finns G7-länderna, som består av USA, Storbritannien, Italien, Kanada, Frankrike, Tyskland och Japan.

I veckan som gått möttes G7-ländernas ledare tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Ukrainas president Zelenskyj. Platsen var Hiroshima i Japan, där USA släppte den ena av de enda två atombomber som världen skådat – båda verk av den enda kärnvapenmakt som någonsin använt det mest fruktansvärda vapen världen känner.

Men den detaljen, vem som egentligen bombade Hiroshima, var frånvarande i ledarnas tal, både när von der Leyen pratade om ”fredens stad” och när Zelenskyj jämförde förstörelsen av Hiroshima med den i Bachmut, eller Artiomovsk som staden heter på ryska.

Även på ukrainska hette Bachmut för övrigt fram till 2016 Artemivsk, efter bolsjevikledaren Fjodor ”Artem” Sergejev. Men i samband med den så kallade avkommuniseringen under president Petro Porosjenko byttes namnet, liksom på hundratals andra städer och gator som i det pågående kulturkriget döpts om efter nazikollaboratörer som Stepan Bandera istället för att ha kvar sina gamla sovjetiska namn.

I Hiroshima kom G7-ländernas ledare överens om nya och skärpta sanktioner mot Ryssland – men som påpekades även i SR:s Studio ett är det bara en minoritet av alla länder i världen som ställer upp på USA:s och EU:s sanktionslinje. Istället har bland annat Brasiliens nygamle president Lula da Silva också pratat om nödvändigheten av fredssamtal istället för att elda på kriget med vapen och sanktioner. 

Både Indien och Brasilien var också inbjudna till G7-mötet, men Lula ska ha avböjt ett möte med överraskningsgästen Zelenskyj. Däremot träffade Zelenskyj Indiens premiärminister Narendra Modi för första gången sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari förra året. 

I SR-studion erkände även en sann USA-vän som Jan Hallenberg svårigheterna för USA att övertyga stora länder som Brasilien, Indien och Kina om att sluta köpa olja och gas från Ryssland. Medan ekonomireportern Kristian Åström påpekade att en av poängerna med oljeembargot från december förra året var att den ryska oljan inte skulle försvinna från marknaden och pressa upp oljepriset.

När USA nu vill införa så kallade sekundära sanktioner mot länder som handlar med rysk olja utan att bry sig om USA:s sanktioner – likt de som drabbar företag och länder som handlar med Kuba trots USA:s blockad mot landet – är Hallenberg skeptisk till utsikterna.

– De kan införa sekundära sanktioner. Men USA har, vad är det, 10.900 sanktioner redan runtom i världen? Det finns ju gränser för hur mycket USA kan använda sanktionsvapnet, sa Hallenberg som är forskningsledare på Utrikespolitiska institutet.

Alternativet skulle vara att komma överens mellan EU och USA om att sänka pristaket på rysk olja, menar han.

– Det är väldigt svårt, och oljepriset är otroligt känsligt i amerikansk inrikespolitik. Om oljepriset skulle gå upp kraftigt på grund av åtgärder runt Ukraina skulle det vara oerhört olyckligt för president Biden inför presidentvalet nästa år.

Hallenberg lyfte också att den ständigt resande Zelenskyj inte bara besökt G7 utan även Arabförbundets möte i staden Jeddah i Saudiarabien i fredags.

Men snarare än att det skulle vara ytterligare en chans för Zelenskyj att få stöd mot Ryssland, vilket Hallenberg menade på, var mötet en bekräftelse på USA:s minskade inflytande i regionen. 

Inte bara Zelenskyj utan även Syriens president Bashar al-Assad var närvarande, efter att den syriska regeringen varit suspenderad i tolv år. Att Assad är tillbaka i värmen är ett bakslag för USA, liksom att USA:s allierade Saudiarabien blivit sams med ärkefienden Iran – med Kina som medlare.

Washingtons eget svar är mer vapen och mer bensin på elden. Inför mötet i Hiroshima gjorde USA:s president Joe Biden en helomvändning om ännu en av USA:s tidigare röda linjer i Ukraina.

Från att ha avfärdat att Ukraina skulle få tillgång till amerikanska stridsflygplan av typen F-16 välkomnar nu Biden ett träningsprogram av piloter som Danmark, Storbritannien, Nederländerna och Belgien öppnat för – länder som också öppnat för att förse Ukraina med flygplan.

Att Danmark är ett av länderna som tydligast går in för att utöka kriget i Ukraina med flygvapen visar också på hur de nordiska länderna – med Finland som ny medlem och med Sverige på väg in i Nato – är bland de mest krigsaktivistiska bakom USA och EU. De fredsinitiativ som finns kommer istället från Kina, Latinamerika och Afrika.