VINTEROLYMPISKA ÖGONBLOCK: Den sanna storyn bakom Cool Runnings

Filmen Cool Runnings har inte mycket gemensamt med verkligheten. Den är en produkt av den propagandamaskin som ska framställa USA i vacker dager - i en tidigare artikel (19 augusti 2021) har Proletären berättat också om hur spionorganisationen CIA ligger bakom flera flaggviftande amerikanska filmer.

Cool Runnings är fabricerad av ett US-amerikanskt propagandamaskineri som under hela det kalla kriget och efteråt har spenderat miljarder dollar på att framhäva den amerikanska livsstilens överlägsenhet. I Cool Runnings med godhjärtade amerikaner och elaka östtyskar.

Med hjälp av hemligstämplade dokument och en mängd tidigare outforskat arkivmaterial konstaterar amerikanske forskaren Toby C. Rider i sin avhandling The Olympic Games and the Secret Cold War: The U.S. Government and the Propaganda Campaign Against Communist Sport 1950-1960 (2011) att ”den amerikanska regeringen utnyttjade de olympiska spelen som en plattform för att föra en propagandakampanj mot kommunistisk idrott under de första åren av det kalla kriget”.

Den kampanjen fortsatte långt efter 1960 och även efter att Sovjetunionen upplösts. Rider menar att till skillnad från Sovjet, som ville visa sin överlägsenhet på löparbanan, i boxningsringen eller i skidspåren, valde det amerikanska propagandamaskineriet en annan metod:

”Svaret var inte en replikering av det statligt styrda sovjetiska sportsystemet, utan kom genom hemliga psykologiska krigföringsoperationer och öppen propaganda som distribuerades till den ’fria världen’ […] [De] använde de olympiska värdstäderna som mötesplatser för en rad propagandadrev för att marknadsföra det amerikanska ekonomiska och politiska systemet”, skriver Rider som menar att ”USA-regeringen mobiliserade kulturen för att genomföra det kalla kriget”.

Cool Runnings står sig väl i den verksamhetens fortsättning. Filmen hade premiär 1993 och distribuerades av Disney-koncernen. Den skildrar hur ett lag med oerfarna och lite pikant bortkomna men samtidigt oändligt ärliga och spontant härliga bob-nykomlingar från Jamaica tar hjälp av en godhjärtad amerikan och sedan också Calgary med storm, och hur de mobbas av mer etablerade bobnationer, särskilt av åkarna från Östtyskland.

Verkligheten var en annan: bakom den jamaicanska bobsatsningen låg två amerikanska affärsmän, George Fitch och William Maloney. De såg ett lådbilsrace i Kingston, tyckte det påminde om bob-åkning och gick med sin idé till Jamaicas Olympiska Kommitté (JOC).

Trots att filmen sägs bygga på verkliga händelser existerar i verkligheten ingen av filmens härligt spontana jamaicanska våghalsar, villiga att satsa sina liv för att få åka bob i OS: den unge sprintern Derice Bannock, lådbilsmästaren Sanka Coffie, den välbeställde Junior Bevil och ytterligare en sprinter i Yul Brenner.

De båda affärsmännen och JOC hade kontakter i armén och hittade sina deltagare officerskåren där: Dudley Stokes, Michael White och Devon Harris. Senare tillkom Chris Stokes, student vid ett amerikanskt universitet. Armén betalade tränare från USA och Österrike och laget tränade mestadels i de österrikiska alperna. Den amerikanske tränaren Howard Siler (filmens hjärtegode amerikan Irv Blitzer, spelad av John Candy) hade en relativt undanskymd roll i lagets förberedelser för OS. Mannen bakom laget var i verkligheten österrikaren Sepp Haidacher, ”den jamaicanska bobsportens gudfader”. Haidacher (1941-2019) satte samman laget vid sin bob-skola i österrikiska Igls.

Dudley Stokes berättade senare hur han kom in i laget:

– De (Fitch och Maloney) hittade ingen som var intresserad av bob-sporten. Jag blev bobåkare för att jag fick en order om att bli det. En överste kom till mig och eftersom jag var kapten, så lydde jag order. Jag gjorde det jag blev tillsagd att göra.

Laget byggdes upp av en överdriven publicering i amerikansk media. Och filmen fortsatte på propagandavägen. För sajten WSP Network berättade Devon Harris att han hade talat med Disneys manusförfattare om sina upplevelser i Calgary.

– Jag tror att efter att vi snackat med varandra, så tyckte de väl att det där bara var en massa skräp och alla anteckningar från vårt samtal. Och så blev det som det blev, sade Harris.

I en nyckelscen i filmen mobbas de jamaicanska bob-åkarna med nedsättande tillmälen av åkare från DDR, då en stormakt inom sporten. Den australiska filmsajten Scenestr skriver att ”för barn som växte upp i början av 90-talet gjorde den östtyske bobåkaren Josef Grool – den arrogante skithögen som sa åt det jamaicanska laget att åka hem – mer skada för Tysklands rykte än Adolf Hitler”.

Men Grool existerade inte i verkligheten. Och det östtyska boblaget hade inga som helst problem med sina jamaicanska medtävlare. Tvärtom, de lånade till och med ut en reservbob som jamaicanerna använde i kvalet.

– De där motsättningarna existerade inte. De var bara konstruerade för filmen, sade Harris.

Och där passade de in helt perfekt. 

DET BLIR MER VINTERSPORT I NÄSTA NUMMER AV PROLETÄREN!