Fullt ös i glitterrullen Elvis – men verkligheten var mer komplicerad

Filmen om Elvis har en särskild målgrupp i sikte: den förlorade biogenerationen, män och kvinnor över 55 som tröttnat på de högljudda, telefonpratande ungdomar som med prasslande godispåsar och brist på biokultur befolkar dagens biografer. Där har Luhrmann och produktionsbolaget Warner Brothers lyckats: i USA är 56 procent av dem som ser Elvis över 35 år och runt 30 procent över 55, sensationellt höga siffror.

Filmen drar följaktligen in pengar som också kommer andra än bara Warner Brothers till del: nämligen bolaget Elvis Presley Enterprises (EPE) som tidigare leddes av Elvis ex-hustru Priscilla Presley, fortfarande involverad i rockkungens affärer.

EPE leds idag av Priscillas gode vän Jack Soden, en affärsman från Kansas som basar över ett imperium med över 400 anställda, omfattande licens- och souvenirförsäljning och kontroll över Elvis hem och numera museum Graceland i Memphis. Graceland, där Elvis också ligger begravd, drar varje år 600 000 besökare och över två miljarder kronor till staden Memphis.

Priscilla Presley har varit synnerligen involverad i filmproduktionen och gjort generös reklam för filmen som inte är en spelfilm i ordets rätta betydelse. Det är en skruvad melodram där Elvis obehaglige manager Colonel Tom Parker berättar sin historia om Elvis, lysande spelad av Austin Butler. Parker, som tog 50 procent av Elvis inkomster, spelas av Tom Hanks som är omöjlig att känna igen bakom lagren av smink och mask.

Elvis manager var för övrigt varken överste, Tom eller Parker. Han var en i USA illegal invandrare från Nederländerna, Andreas Cornelis van Kuijk.

Baz Luhrmann vet hur man öser på på vita duken. Han har gjort det förut i Den store Gatsby, Romeo + Julia, Moulin Rouge och Australia. Han använder samma teknik i Elvis; enligt Kulturnyheternas kritiker Caroline Hainer är Luhrmanns devis ”kan man göra någonting ännu glittrigare, pråligare och kitschigare så ska man”. Luhrmann staplar praktfulla och extravaganta scener på varandra, en färgsprakande historia om en rå talang och en moraliskt ren ängel som inspirerad av de svartas musik lade världen för sina fötter.

Och som sedan sakta men säkert körs i botten av överste Parker. Men verkligheten var väldigt mycket mer komplicerad än bara en historia om en skurk och en godhjärtad hjälte med en gudabenådad röst.

Elvis Presley var förvisso en enkel grabb från landet, från Mississippi i den djupa, amerikanska södern. En musikintresserad lastbilschaufför på Crown Electric i Memphis, Tennessee, dit den fattiga lantarbetarfamiljen Presley hade flyttat från Tupelo i grannstaten Mississippi när Elvis var 13 år.

Han var en särling. Men var Elvis bästa vän med bluessångaren BB King som gav honom goda råd i allehanda frågor? Hängde han på nätterna på Juke Joints för enbart svarta med artister som Sister Rosetta Tharpe och Big Mama Thornton, som lär ha tjänat 500 dollar på originalversionen av Hound Dog medan Elvis och Parker tjänade miljoner?

Och försökte Elvis verkligen komma loss från Parkers grepp? Det finns inga uppgifter om det. Det finns det däremot om Elvis utlevande sexliv och om att Elvis var beroende av ett helt apotek av piller varje dag, långt ifrån de få piller han knaprar i sig i filmen. Piller som ledde till hans död i augusti 1977, då Elvis var bara 42 år gammal. Att framhäva vissa delar av Elvis liv och dölja andra passar in i Luhrmanns hjälte och skurk-tema.

Så: den som vill se en sann film om Elvis liv kan stanna hemma. Den som vill se Austin Butler gestalta Elvis i några av rockkungens bästa nummer, har två och en halv timmes högtidsstund framför sig.