Historia: Gangsters för Israel
När Israel skulle bildas visste den judiska statens grundare vart de skulle vända sig till för att få ekonomisk starthjälp: till USA. Där fanns en stark och inflytelserik judisk lobby och där fanns pengar och villiga givare hos miljonärer, studenter, skrothandlare, före detta soldater, universitetsstudenter, industrimän, ingenjörer och både protestanter och katoliker som sympatiserade med den judiska staten. Där fanns också en grupp som man inte gärna talade om, män som agerade hellre än talade, tuffa män som på gatorna slagit sig fram till höga positioner i samhället eller snarare i samhällets utkanter. Män som hade tillgång till ett närmast obegränsat flöde av kontanter. Den judiska maffian. Proletärens Janne Bengtsson berättar om den judiske gangsterbossen Meyer Lansky och maffians stöd till grundandet av staten Israel.
I filmen Lansky från 2021 förekommer en scen där ett sändebud på uppdrag av Golda Meir, blivande israelisk president och då en av staten Israels grundare, söker upp den judiske gangsterbossen Meyer Lansky för att begära hjälp. Lansky, som just kasserat in profiterna från både legal och illegal spelverksamhet, räcker över ett paket med sedlar, inslaget i brunt omslagspapper.
Scenen i filmen har verklighetsbakgrund. Det visar författaren Robert A. Rockaway i sin bok But He Was Good to His Mother: The Lives and Crimes of Jewish Gangsters (Men han var i alla fall snäll mot sin mamma; judiska gangsters liv och brott) utgiven av Förlaget Gefen i Jerusalem och New York 2000.
Robert A. Rockaway är professor emeritus vid universitetet i Tel Aviv, och far till filmens regissör Eytan Rockaway. I filmen spelas den unge Meyer Lansky av John Magaro och den åldrande maffiabossen Lansky av Harvey Keitel.
När Israel grundades 1948, fick den judiska staten starthjälp av mördare, utpressare och hallickar. Från Palestina och det som senare skulle bli Israel, leddes arbetet redan från 1945 av David Ben-Gurion, den judiska statens förste premiärminister. Han byggde upp ett hemligt nätverk som med hjälp av bidrag från judar i USA skulle köpa vapen för smuggling till de israeliska terrorligor som mördade både britter och palestinier.
Haganah, som senare skulle omvandlas till den reguljära israeliska armén, och terrororganisationerna Stern och Irgun som leddes av senare premiärministern Menachem Begin och som bland annat var ansvariga för attentatet mot King David Hotell i Jerusalem 1946 där 91 människor dog, och massakern i den palestinska byn Deir Yassin den 9 april 1948 då 254 män, kvinnor och barn mördades av judiska terrorister.
Ben-Gurions man i New York var Teddy Kollek som senare blev mångårig borgmästare i Jersusalem. Kollek organiserade verksamheten från en tvårumsvit på Hotell Fourteen på 60:e gatan i New York. Hotellet ägdes av ett judiskt sionistiskt par och i källaren låg den berömda nattklubben Copacabana - som kontrollerades av den italienske mafioson Frank Costello.
Där tog Kollek emot pengar som kom från den judiska lobbyn. Och där tog han också emot Meyer Lansky.
I boken The Pledge (Löftet) utgiven i New York 1970, berättar författaren och Newsweek-journalisten Leonard Slater historien om Dan Fliderblum, en ung elektronikingenjör från New York-förorten Yonkers. Fliderblum hade rekryterats för att upprätta ett nätverk av hemliga radiosändare i Palestina för att länka samman isolerade bosättningar och varna dem för brittiska trupper som sökte illegala vapen. Fliderblum befann sig på Hotel Fourteen 1947 när en grupp judiska gangsters från Brooklyn kom för att träffa Kollek.
”Maffiamännen erbjöd sig att hjälpa till på alla sätt de kunde. En av dem förklarade att ’om ni vill att vi ska döda någon så gör bara upp en lista så tar vi hand om det’. Kollek tackade artigt nej till erbjudandet.”
En annan av Ben-Gurions medhjälpare var Yehuda Arazi, under kriget underjordisk Haganah-agent i Rumänien, Ungern och Italien. På Ben-Gurions order reste Arazi till USA för att köpa avancerade vapen till den blivande armén: flygplan, artilleripjäser, stridsvagnar, luftvärnskanoner och annan tung utrustning.
Vapnen smugglades till Israel via Panama, vars president agerade på order av sin gode vän Sam Kay, en judisk gangster från Miami; Kay kontrollerade spel trafficking och fackföreningar i Florida.
Vid den här tiden hade USA ett förbud mot export av vapen till Israel och Mellanöstern. Arazi utnyttjade kontakter bland de maffiamän som kontrollerade hamnarna i New York - på västkusten hade radikala hamnarbetare under ledning av den legendariske kommunistiske hamnarbetarledaren Harry Bridges gjort rent hus med maffian - för att få vapnen ombord på fartyg med destination Palestina. Hamnarbetarfacket kontrollerades av Albert Anastasia och Joe Adonis som hjälpte de israeliska agenterna att få vapnen ombord på panamanflaggade fartyg; en av de maffiamän som organiserade hela operationen var Meyer Lansky.
Meyer Lansky, föddes i Grodno i Polen som Majer Suchowliński, den 4 juli 1902. Han kom till USA med sina föräldrar vid nio års ålder, och familjen bosatte sig i de fattiga judiska och italienska kvarteren på Lower Eastside på Manhattan i New York.
Vid 15 års ålder var Meyer Lansky redan en förhärdad brottsling. Hans bästa vän var Ben ”Bugsy” Siegel, och i tonåren lärde han känna också sicilianaren Charles ”Lucky” Luciano, senare en av USA:s mest notoriska maffialedare.
Meyer Lansky var 27 år gammal när han 1929 grundade Murder, Inc. (Murder, Incorporated, ungefär AB Mord). Organisationen leddes av Lansky tillsammans med Louis ”Lepke” Buchalter och senare av Albert ”The Mad Hatter” Anastasia. AB Mord leddes från en godisbutik i hörnet av Saratoga och Livonia Ave i Brooklyn och medlemmarna rekryterades bland fattiga arbetare i de judiska och italienska kvarteren på Lower Eastside och i Brooklyn.
Organisationen mördade på uppdrag av Kommissionen, den grupp av italienska, irländska och judiska brottslingar som ledde maffiaverksamheten i New York: mord, trafficking, prostitution, beskyddarverksamhet, spel och kontroll över fackföreningarna. Hur många mord organisationen utförde mellan 1929 och 1941 har aldrig klarlagts, men det kan ha varit så många som 1000. Bland de mest aktiva mördarna fanns flera judiska gangsters: Harry Strauss var den mest produktiva mördaren med över 100 liv på samvetet, Jacob Shapiro, Louis Buchalter, Martin ”Buggsy” Goldstein och Abe ”Kid Twist” Reles var andra. Bland italienarna märktes Tommy ”Three-Fingered Brown” Lucchese, Joe Adonis och Albert Anastasia som gick under öknamnet ”Lord High Executioner”, ”Hans Höghet Förstebödeln”.
Lansky, som var noggrann med pengarna, organiserade verksamheten så att mördarna fick veckolön på mellan 1000 och 5 000 dollar, enorma pengar på den tiden, och förmåner till familjerna.
Murder, Inc. hämtade sin inspiration i The Bugs and Meyer Mob, grundad av Meyer Lansky och barndomsvännen ”Bugsy” Siegel när de båda var bara tonåringar. Tio år senare ledde de ett mäktigt kriminellt syndikat.
Det var en organisation vars medlemmar inte tvekade när Israel kallade på hjälp. Ben ”Bugsy” Siegel skickades redan tidigt bort från New York för att bygga upp spelverksamheten i en maffiastyrd liten ökenstad i delstaten Nevada: Las Vegas. Siegel byggde upp Las Vegas och anses vara grundaren av spelindustrin i USA. Hotell Flamingo, där Elvis Presley var huvudattraktion under många år, byggdes av ”Bugsy” Siegel tillsammans med maffiavännen Harry Greenberg.
I artikeln Gangsters for Zion 2018 beskriver Robert Rockaway ett samtal mellan Haganah-agenten Reuven Dafni, som bland annat stridit med de jugoslaviska partisanerna, och Las Vegas gangsterboss ”Bugsy” Siegel. De båda träffades på en restaurang i Los Angeles. Siegel undrade vad som stod på.
”Jag berättade min historia för honom, hur Haganah samlade in pengar för att köpa vapen att slåss med. När jag var klar frågade Siegel: ’Berättar du för mig att judarna slåss?’ Ja, svarade jag. Sedan lutade sig Siegel fram över bordet så långt att hans näsa rörde min. ’Du menar att de slåss, som i att de dödar?’ Ja, svarade jag. Siegel lutade sig bakåt, tittade på mig ett ögonblick och sa: "Okej, jag är med dig.”
Från och med då fick Dafni varje vecka gå till en restaurang, en ny varje gång, och hämta en resväska med dollarsedlar, kanske 50 000 dollar (runt 10 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde).
Den 20 juni 1947 tog tillförseln av pengar från ”Bugsy” Siegel slut. Då mördades den judiske maffiabossen på order av Kommissionen. Reuven Dafni berättade för Rockaway hur han reagerade när han fick höra om mordet:
– Tack och lov hade jag fått kontanter och inte en check.
En annan Haganah-agent, Murray Greenfield, skickades till en adress i Baltimore. Han gick därifrån med 90 000 dollar i kontanter i en papperskasse. Adressen gick till Baltimores maffiaboss. Mickey Cohen, irländsk maffiaboss på västkusten, berättade i sina memoarer att han köpte vapen till terrororganisationen Irgun för uppemot 120 000 dollar och maffians hitman Jimmy “The Weasel” Fratianno var en av dem som hjälpte till att få vapnen skeppade till Israel.
Sedan de kubanska revolutionärerna 1959 gjort slut på Lanskys lukrativa imperium på Kuba där han ägde hotell, casinon och villor, åtalades Lansky flera gånger i USA och för flera brott. Men han dömdes aldrig.
1970 ville han utnyttja klausulen i den israeliska grundlagen som sade att alla judar kunde bli medborgare i staten Israel; han flydde till Herzliya Pituah i Israel för att komma undan ett nytt åtal, för skatteflykt. Men Israel vägrade ta emot honom. Golda Meir, som en gång bett honom om hjälp, svek sin välgörare.
Hon förhandlade då om amerikanska vapen, och FBI såg inte med blida ögon på Meyer Lanskys önskan att få lämna USA. 1972 deporterade Israel Lansky tillbaka till USA.
Meyer Lansky drog sig tillbaka till Miami. 1981 insjuknade han, som den storrökare han var, i lungcancer.
Han avled den 15 januari 1983. Han blev 80 år. Och enligt samstämmiga uppgifter var han utfattig.
With a little help from my friends…
De israeliska agenternas samröre med maffian var ibland rent komiskt. I artikeln Gangsters for Zion, beskriver Robert A. Rockaway hur Haganah-agenten Reuven Dafni kontaktade Florida-
bossen Sam Kay via Kays advokat.
”Advokaten ringde gangsterns kontor och Dafni blev inbjuden upp på övervåningen. När jag kom in stod jag inför hans sekreterare. Hon var som ur en Hollywood-film: blond med en lågt skuren urringning där brösten halvt hängde ut. Hon tuggade tuggummi och filade naglarna. Hon tittade inte ens på mig utan sade bara ’Gå in, han väntar dig’.
När jag gick in såg jag bara någons fötter på skrivbordet, en tidning och cigarrök som kröp upp bakom pappret. Efter att ha stått tyst några minuter harklade jag mig ett par gånger. Tidningen sänktes och Sam sade ’Sätt dig ner och berätta för mig vad du vill’. Det gjorde jag. ’Okej’, sade han, ’jag hjälper till’.
Han var väldigt god vän med Panamas president. Så från och med då var alla våra fartyg som fraktade vapen till Israel registrerade i Panama och seglade under panamansk flagg. Det här var en väldigt, väldigt, stor hjälp för oss.”