Efter fem månader accepterade Hamnarbetarförbundet ett likalydande avtal som Transport redan tecknat i hamnen innan sommaren. Kraven på ökad förutsägbarhet för timanställda och starkare skydd för förtroendevalda har lämnats olösta. Istället uppmanade en förvisso oenig förbundsledning sina medlemmar att acceptera avtalet och gå vidare av “taktiska och strategiska skäl”.
Det går inte att kalla avtalet för ett svek. Den demokratiska processen hos det fristående Hamnarbetarförbundet sticker ut i svenska sammanhang eftersom medlemmarna ges direkt inflytande och får rösta om avtalen. Något som andra arbetare i landet bara kan drömma om.
Omröstningen som genomfördes visade ett entydigt resultat, 80 procent av hamnarbetarna röstade för ett avtal, 17 procent röstade nej.
Detta innebär att det sedan förra veckan råder fredsplikt i landets hamnar tills hamn- och stuveriavtalet går ut våren 2027.
Förlusten innebär att det finns tid för utvärdering och framåtblickande. Inte bara för Hamnarbetarförbundet, utan för alla radikala arbetare och fackliga aktivister som följer hamnarbetarnas kamp. Och som i hamnarbetarnas kamp söker kraft när de stångas mot den egna konformistiska och trötta fackföreningsbyråkratin.
Hamnarbetarförbundet har ingen lätt situation. Som alla andra arbetare har de tvingats till reträtt, men udden av de antifackliga angreppen har varit riktade mot dem. Det är ingen slump, utan en medveten antifacklig strategi.
Så började APM Terminals i Göteborgs hamn driva fram en konflikt med Hamnarbetarna för snart tio år sedan. Lokala avtal revs upp och förbundets förtroendevalda fick inte längre förhandla och företräda sina medlemmar, som då utgjorde en stor majoritet av de anställda.
2018 beslutade arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar att stoppa Hamnarbetarförbundets över hundra skyddsombud. Över en natt utraderas skyddsarbetet i flera av landets hamnar. Ännu ett exempel på ren antifacklig provokation.
Hamnarbetarnas kamp för grundläggande fackliga rättigheter kunde sedan användas av arbetsköparna för att få den socialdemokratiska regeringen att inskränka strejkrätten.
Den nu sex år gamla antistrejklagen är i praktiken en överenskommelse mellan Svenskt Näringsliv och LO. Lagen förbjuder i princip alla strejker som inte syftar till att teckna kollektivavtal, och därmed till fredsplikt. Samtidigt som lagen också gör gällande att det endast är det första ingångna avtalet som en arbetsköpare behöver följa. Ett rent beställningsjobb där LO accepterar den antifackliga lagstiftningen i utbyte mot ett fackligt monopol.
Sedan 2019 har Hamnarbetarförbundet också ett sådant “andrahandsavtal”. Som ger dem rätt att förhandla och företräda sina medlemmar. Men där avtalstexter som reglerar löner och anställningsvillkor aldrig kommer kunna ersätta det avtal som Transport redan har.
Kollektivavtalet och fredsplikten har inte stoppat Sveriges Hamnar från att fortsätta sina försök att hindra fackligt arbete. När hamnarbetarna i december 2024 valde att rösta för att genomföra en sex dagar lång blockad av israeliskt krigsmateriel tog arbetsköparna tillfället i akt att gå på offensiven – genom att säga upp Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson med hänvisning till anklagelser om brott mot säkerhetsskyddslagen.
Arbetsköparna har vägrat säga vad de anser Erik Helgeson har gjort. De kan inte ens peka ut vilken paragraf i lagen som Helgeson påstås ha brutit mot.
Trots att det inte finns någon brottsmisstanke överhuvudtaget nekas Helgeson tillträde till sin arbetsplats och förvägras därmed också rätten att företräda sina medlemmar. Han angrips och förtalas på grund av sitt fackliga arbete.
Enligt tidningen Arbetsvärlden har Arbetsdomstolens (AD) ordförande Sören Öman upprepade gånger bett Sveriges Hamnars chefsjurist att konkretisera anklagelserna utan att lyckas. Men det är i slutändan irrelevant. Det spelar ingen roll vilka argument (eller icke-argument) som presenteras. En dom i Erik Helgesons favör kan inte garantera honom jobbet tillbaka.
Anledningen stavas paragraf 39 i Lagen om Anställningsskydd (Las). Paragrafen skapar ett stort hål i anställningsskyddet. Om AD anser att en uppsägning är felaktig ger nämligen lagen arbetsköparen rätt att strunta i domen. Istället för att återanställa kan arbetsköparen köpa ut den anställda till ett förutbestämt skadestånd baserat på anställningstid.
Hamnarbetarförbundet försökte förbättra skyddet för sina förtroendevalda genom att i avtalsrörelsen försöka få till höjda skadestånd för brott mot medbestämmandelagen och arbetsmiljölagen, något som man alltså inte fick igenom. Förbundet har också valt att stämma arbetsköparna för föreningsrättskränkning med skadeståndskrav på drygt 1,7 miljoner kronor.
De utköpspengar och skadeståndskrav som ställs är småpotatis för ett multinationellt företag. Jämför med de summor som betalas ut till höger och vänster i fallskärmsavtal som numera är standard såväl i det privata näringslivet som i offentlig sektor.
Hamnarbetarförbundets demokratiska struktur kan inte ändra det faktum att de numera är bundna av samma fredsplikt och juridiska formalia som andra arbetare – den “svenska modell” som LO och Svenskt Näringsliv i snart hundra år använt för att förhindra självständig arbetarkamp.
Det varken politiker, LO-byråkrater eller arbetsköpare dock lyckas förstå är att missnöje aldrig kan förbjudas. När den fackliga organisationen inte kan hindra försämrade arbetsvillkor eller stoppa godtycklig repression så kommer arbetarna i Göteborgs hamn behöva agera precis som andra stridbara LO-kollektiv alltid gjort – lita till de egna krafterna och ställa facket åt sidan.
