Ledarkrönika: Har inte du också fått nog snart?

Höstterminen är i full gång och kallelserna till SIP-möten (samordnad individuell plan) strömmar in till barn- och ungdomshabiliteringen. 

Oftast är det skolan som kallar till möte. De lyckas inte nå ungdomen, hen når inte målen, kommer knappt till skolan. Anpassningarna räcker inte. Kan inte habiliteringen göra något!? 

Desperation och uppgivenhet hos slutkörda föräldrar, lärare som försökt allt och lite till inom de ramar de har att tillgå.

– Vad ska vi göra med alla ungdomar med autism som inte mår bra i skolan? säger min kollega med en suck när hon avslutat ett telefonsamtal.

På mitt jobb ser jag varje dag exempel på hur människor drabbas av att budget får styra framför behov. Hur marknadsvärde går före människovärde.

Jag gjorde ett besök på en anpassad skola. Läraren i klassen jag hälsade på var frustrerad. 

– Det vrider sig i magen. Jag vet att jag inte kommer hinna med alla mina elever. Några kommer hamna mellan stolarna.

Två pedagoger och fyra elevassistenter hade beskurits till en pedagog och tre assistenter trots att eleverna inte blivit färre. Han hade lyft det med sin rektor men fått till svar att det inte finns några pengar. 

Föräldrar vädjar om nya och mer utförliga intyg för att kunna överklaga beslut om färre assistanstimmar, om minskat omvårdnadsbidrag. Trots att behoven är desamma som tidigare, eller rent av större. 

Omvårdnadsbidraget är tänkt att täcka ett, i förhållande till andra barn, större omvårdnadsbehov. Till exempel bortfall av inkomst på grund av många vårdbesök. 

Barnen jag träffar på habiliteringen har större omvårdnadsbehov än andra barn i samma ålder och föräldrarna behöver ofta lägga mer tid och kraft än andra bara på att få vardagen att gå ihop. Lägg därtill att för att barnet ska få de bästa förutsättningar att utveckla sin motorik, kommunikation, bli blöjfria och så vidare, och så vidare… krävs ännu mer av föräldrarna. 

Habiliteringen erbjuder kurser och föräldrautbildningar som är bra och omfattande, men det kräver timmar av föräldrarna. Timmar iväg från arbetet.

Vi har denna hösten sett att föräldrar avstår föräldrautbildning med hänvisning till att de inte har råd.

Exemplen jag radat upp är bara några i raden på en vansinnig kortsiktighet och rent människoförakt. Vad kommer det kosta samhället i kronor och i värsta fall människoliv att vi inte kan möta ungdomarnas behov? Vad kommer det kosta i människovärde när föräldrar tvingas nedprioritera sina barns utveckling? 

Det finns alternativa sätt att organisera ett samhälle på, det vet denna tidnings läsare. Men så länge det stora flertalet accepterar de ständiga neddragningarna, och köper lögnerna om att inga pengar finns, så kan borgarna och näringslivet härja fritt och fortsätta stoppa pengarna i sina egna och varandras fickor. 

Inget har vi fått gratis, allt har vi och våra förfäder fått kämpa oss till. Men att kamp lönar sig är tydligt när vi ser på historien.

Detta vansinne kommer att nå vägs ände när tillräckligt många människor har fått nog. 

Jag har fått nog för länge sen. Har du?