Woodstock 50 år: Historien om mjölkbonden och hippiesarna
En av världens mest legendariska musikfestivaler kickade igång idag för 50 år sedan. Proletären berättar historien om Woodstock och listar tio favoritlåtar från festivalen.
Miljontals ungdomar runt världen gick ut på gatorna för att protestera mot en vansinnig världsordning och det krig i Vietnam som USA-regeringen eskalerade månad för månad.
Lösenorden var Revolution och Protest.
Och i släptåg på ett politiskt uppvaknande kom hippiekulturen.
I Woodstock, strax utanför staden Bethel i delstaten New York, samlades 15-17 augusti 1969 uppemot 450.000 unga på mjölkbonden Max Yasgurs ägor för njuta av tidernas musikfest. De fyra unga entusiasterna Michael Lang, John Roberts, Joel Rosenman och Artie Kornfeld hade initierat festivalen, men inte räknat med den enorma uppslutningen.
Det var ingen mening att ta betalt.
Det var ingen mening att bygga staket.
Tidens anda rådde, och Woodstockfestivalen – i dagarna för exakt 50 år sedan – blev en musikfest som aldrig varken förr eller senare.
50 år senare går det fortfarande att göra pengar på festivalen: T-tröjor, minnesböcker, allt går att sälja. Ett företag i USA, med ordet Peace (fred) i namnet, säljer till exempel bitar av scenen i Woodstock: några kvadratcentimeter trä från scenbygget kostar 269 dollar (ungefär 2500 kronor) och en liten bit av det plastförhänge som fanns bakom scenen, går för en svensk 1000-lapp. En träbit med fredsmärket kostar också en tusing.
50-årsjubiléet har släppt lös en flod av Woodstock-kommersialism.
Lang, Roberts, Rosenman och Kornfeld har fått mycket cred för det de arrangerade, men sanningen är att allt kunde slutat med katastrof den helgen i regnvädret och leran i Bethel. Det fanns inga ordningsvakter och inga toaletter. Mat och vatten tog slut, och knarket flödade.
Den verkliga hjälten under festivalen var inte någon av de fyra arrangörerna som snabbt släppte allt ansvar, utan Max Yasgur, en då 49-årig bonde och registrerad republikan. Yasgur ägde en mjölkfarm med några hundra kor, och han var en fast anhängare av jämlikhet och lika möjligheter för alla, hippies eller inte hippies. När de närboende i Bethel försökte stoppa festivalen, som de konservativt dominerade fullmäktigeförsamlingarna i grannkommunerna Walkill och Saugerties tidigare gjort, slog Yasgur bakut.
Hans tal på fullmäktigemötet i Bethel, en stad med knappt 4000 invånare, är berömt:
”Jag tänker inte kasta ut dem ur staden för att ni inte gillar hur de klär sig, eller deras frisyrer, hur de lever eller vad de tror på. Det här är Amerika och då ska de få ha sin festival.”
När vatten och mat tog slut på festivalområdet, försökte några av de grannar som tidigare motarbetat arrangemanget, att sälja vatten till överpris till festivalbesökarna. Inte Max Yasgur. Han delade ut vattnet gratis.
Medan de fyra huvudarrangörerna gick vidare till lönsamma jobb i musikbranschen och finanslivet (Rosenman), fick Yasgur betala dyrt för sitt engagemang för evenemanget: han blev persona non grata i Bethel och bara två år efter festivalen tvingades han sälja sin gård och lämna staden. Max Yasgur dog i Florida 1973, fyra år efter festivalen.
Flera av tidens största artister uppträdde i Woodstock. Proletären har valt ut de tio bästa akterna.
1. Jimi Hendrix spelar USA:s nationalsång The Star Spangled Banner och får gitarren att låta som en kulspruta.
2. Janis Joplin gjorde ett av de bästa framträdandena i Woodstock. Här i Piece of My Heart.
3. Joan Baez, då reducerad som sidekick till Bob Dylan, förde in politiken och kampen i Woodstock med sången om den svenske arbetarorganisatören Joe Hill.
4. Santana var rätt okänd när han genom genom diverse fiffel och goda managerkontakter fick nöjet att spela på festivalen. Det skulle komma att bli Santanas stora genombrott. Här i Soul Sacrifice.
5. Country Joe McDonald, iförd arméuniform, tog upp Vietnamkriget och fick 300.000 åskådare att sjunga med i Vietnamkrigsprotesten I-feel-like-I'm-fixing- to-die-rag" (The Viet Nam Song).
6. Joe Cocker… det går liksom inte att komma förbi Cocker när Woodstock kommer på tal. Knarkpropaganda..? Säkert. Men bra är det.
7. Canned Heat. Los Angelesbandet gjorde sina bästa låtar, bland dem Going up the Country, Let’s Work Together och On the Road Again. Plus ganska okända A Change is Gonna Come.
8. Creedence Clearwater Revival hade bara två år på nacken men radade upp hits. På Woodstockfestivalen framförde bandet bland annat Bad Moon Rising.
9. The Who. Den engelska gruppen förkroppsligade begreppet The British Invasion och spelade 24 låtar på festivalen, det i särklass längsta setet. Bland låtarna givetvis tidsandans inofficiella hymn My Generation.
10. Jefferson Airplane med fantastiska sångerskan Grace Slick sjunger White Rabbit. Frågan är: handlar låten om droger (”one pill makes you larger and one pill makes you small”) eller är det en tonsättning av Lewis Carrolls klassiska berättelse om Alice i Underlandet?