Elsie Johansson (1931-2025) Hon rev aldrig upp sina rötter

Det händer ibland att Elsie Johanssons författarskap jämförs med Moa Martinsons: två kvinnliga författare som skriver om och ur arbetarkvinnans perspektiv.

För ett författarskap i Moa Martinsons anda fick Elsie Johansson 1999 också det stipendium som Moa Martinson-sällskapet delar ut varje år i samarbete med ABF. Elsie Johansson delar stipendieäran med bland andra Mary Andersson, Kerstin Ekman, Sara Lidman och Kristina Lugn och på senare år Susanna Alakoski och Maj Wechselmann.

Själv jämförde sig Elsie Johansson aldrig med Moa Martinson. Moa var en uttalat politisk författare medan Elsie Johansson såg sig själv som opolitisk, eller ”politiskt lat” som hon själv uttryckte det. Hon skydde politiken, trodde helt enkelt inte på den. Men ändå var hon politiskt klassmedveten, precis som Moa Martinson. Och precis som Moa är hon en av de stora svenska arbetarförfattarna.

Elsie Johansson glömde aldrig sin bakgrund i det fattiga arbetarhem i Vendel i Tierps kommun, 45 kilometer sydväst om Uppsala, där hon föddes den 1 maj(!) 1931.

Elsie Gunborg Eriksson kom till världen som femte barnet i en familj där pappan varit statare och försörjde sig och familjen som byggnadsarbetare och skogshuggare. Det var ingen lycklig barndom, utan en daglig kamp för överlevnad. Men eftersom lärarna i byskolan insåg att hon var begåvad hade hon tur, och fick gå realskolan i Uppsala. 

Elsie gifte sig när hon var 18 i vad som skulle bli ett olyckligt äktenskap och fick sitt enda barn när hon var 19. Hon bevisade senare att det aldrig är för sent att göra något. Elsie började tidigt arbeta som postkassörska och gjorde det i 30 år innan hon slog sig in på författarbanan och debuterade vid 48 års ålder. Hennes äktenskap varade i 55 år innan hon skiljde sig när hon var 73 år gammal. Vid 80 års ålder träffade hon och gifte sig med Tore, mannen som kom att stå vid hennes sida resten av livet. Och 2021, vid 90 års ålder, skrev Elsie Johansson det som skulle bli hennes sista bok, Bladet vid munnen.

I samband med att självbiografin Riktiga Elsie – berättelsen om vägen till ett författarskap kom ut 2016 berättade hon om resan till skrivandet och arbetet med självbiografin:

– Jag har alltid haft en kreativ ådra, det är en medfödd personlighet som jag hade i grunden. Som barn skrev jag dikter om naturen och höll på och påtade med olika saker, men det var inte förrän jag var över fyrtio som jag började skriva på allvar.

– Det svåraste var balansgången, jag var rädd att inte klara den. Jag ville berätta så sanningsenligt som möjligt, det fick inte bli någon slätvälling, det här är min sanning, men samtidigt ville jag inte hänga ut någon enda människa.

Den litterära debuten kom först 1979, då Elsie Johansson var 48 år gammal. Hon sammanställde alla de dikter hon filat på under åren i Brorsan hade en vevgrammofon. Den blev en kritikersuccé, och två år senare kom diktsamlingen Potatisballader.

I den gjorde Elsie Johansson upp med männen i den värld som finns ovanpå den verkliga världen, de som anser sig förmer än och bär på ett förakt för arbetarklassen.

”1891 års män
skulle fira jubileum, stod det i tidningen,
det var storbyggmästarn,

professor så och så
och några fler förtjänta.

Det bekom mig illa och gjorde mig generad
att pappastackarn, som hade det året,
kunde vara så erbarmligt enfaldig att tro
att det gällde också honom,
han som burit murbruk och betong
och skitiga blåkläder
alla sina dar.

Han gick lite grann i barndom
efter pensionen,
fattade inte, att det faktiskt finns män,
som har rätt att annektera

ett helt årtal för sig själva.”

Elsie Johansson beklagade under hela sitt liv att hennes pappa inte fick se henne debutera och göra succé som författare. 

”Minns att den röda fanan slog ut
och att det hisnade till
i mitt mellangärde,
precis samma sug som när Internationalen.
Byggnads, avdelning 25.
En grovarbetares sista färd.

Svartklädda gick vi på rad efter kistan.
Det var inte som du
och ändå var det du
som gungades fram där
på kyrkogårdsgången.
Behövde inga tårar.
Viskade okay, pappa, okay! Allting är bra.
Minns min systers gråtparoxysmer,
doften av grässvål och köttiga blommor.
Himlens vida ljusskål
stjälpt över slätten
en lördag i juli
när far min begravdes…”.

1996 kom romanen Glasfåglarna, den första delen i trilogin Berättelsen om Nancy. Den fortsatte med Mosippan 1998 och Nancy 2001 i serien om en ung kvinnas uppväxt i 1930- och 40-talens Sverige.

Var Nancy Elsie Johanssons alter ego? I en insiktsfull intervju med Elsie Johansson i samband med en bokläsning i Sundsvall 2001, ställde Kommunistiska Partiets Eva Rudström frågan till författarinnan. I Proletären skrev Eva Rudström att Elsie svarade både ja och nej på frågan.

– Det är på riktigt fast det är påhittat.

Elsie Johansson kom från arbetarklassen och själsligt och intellektuellt lämnade hon den aldrig.

”Mycket av vad hon själv upplevt finns i berättelsen om Nancy men inte allt. Likaså inträffar saker i Nancys liv, som inte Elsie erfarit, men personerna hänger ihop ’som med en navelsträng’. När man läser böckerna, så känns det som man själv bott i Tå-Pelles stuga, känt motviljan mot att kliva upp på det iskalla golvet på vintermorgnarna innan värmen från vedspisen åtminstone fått isen på insidan av de enkla fönsterrutorna att smälta. Man har cyklat i skogsvägarnas hjulspår och plockat lingon på moarna. Den känslan förmedlas genom författarens oerhört uttrycksfulla språk och att mycket av det hon skildrar av miljöer och levnadsförhållanden just är självupplevda”, skriver Eva Rudström.

Men visst är det Elsie Johanssons liv som en i den egendomslösa klassen, som ges liv av Nancy:

”Hon bekräftar att Nancys bakgrund också är hennes egen, att hon kommer från de egendomslösas skikt. De ägde inte ens den stuga de bodde i. Den inkomst fadern hade som byggjobbare räckte precis bara till livets nödtorft. Att berätta om just den samhällsklass hon är sprungen från är viktigt för Elsie. Det är hennes perspektiv, det är deras liv hon vill gestalta, inte för att vi ska tycka synd om de stackarna som hade det så fattigt, utan för att visa att det här också är starka människor, som trots pengabrist och en ständig kamp för brödfödan har stolthet och värdighet. Allt de uppnår är helt deras eget verk.”

– Det finns också en annan aspekt på att det är betydelsefullt att lyfta fram deras liv i litterär form,och det är, att det just inte finns (något) annat kulturellt material som skapats för eftervärlden från de egendomslösas skikt. Man hade inte tid, ork eller medel att tillverka hantverk, berättade Elsie för Proletären.

Romansviten följer sladdbarnet – Elsie Johansson var det femte barnet i familjen – Nancy från barnaåren på landsbygden till 20-årsåldern, då hon flyttar hemifrån till staden med dess mer hektiska liv. Här finns pappan Tå-Pelle som sliter för att det ska gå ihop, och mor Frida är födgeniet som ser till att det verkligen gör det.

Eva Rudström beskriver mor Frida som ”i många år får le och skratta bakom en skylande hand, innan hon får råd till ett lösgarnityr. För att bara ta ett exempel på de knappa levnadsförhållandena”.

– Jag är tacksam att jag fick skriva de här böckerna därför det är också en viktig del, tror jag, av vår svenska närhistoria som jag berättar där. Det är 1930- och 40-tal i det gamla fattig-Sverige och ur ett kvinnligt perspektiv och såsom varande tillhörig det man kan kalla underklassen, säger Elsie Johansson själv i Astrid Ohlséns dokumentär Elsie, Nancy och framgången. 

Trilogin om Nancy blev Elsie Johansson stora genombrott och en enorm försäljningsframgång.

Elsie Johansson kom från arbetarklassen och själsligt och intellektuellt lämnade hon den aldrig. Däremot gjorde hon det materiellt. I Anneli Jordahls Att besegra fru J. (2006) som lika mycket är en biografi över Elsie Johansson som en skildring av ”folkhemmets” Sverige, visar Jordahl elegant hur Elsie Johanssons liv förändrades med framgången, liksom många andra svenskars liv gjorde det i det Sverige som kunde dra ekonomisk fördel av det världskrigströtta och sönderslagna Europa i mitten av 1940-talet: ”Elsie Johansson låg på en halmmadrass när hon växte upp i den trånga stugan i Vendels socken i Uppland. Nu sover hon gott i en Hästens-säng”.

Elsie Johansson värjde sig dock bestämt mot allt snack om en ”klassresa”, trots resan från den fattiga uppväxten i ett blåsigt litet torp på landsbygden, till rollen som en firad författarinna i villa och senare i femrumslägenhet i Uppsala. Hon kände sig aldrig hemma i de fina salongerna. 

– Jag vet hur det är att vara fattig. Vi bodde i en fallfärdig stuga med vedspis och fotogenlampa. Men mamma gjorde det bästa av det lilla som fanns. Jag är den där arbetarungen fortfarande. Samtidigt går det inte att bortse från att jag befinner mig i en kulturvärld full av människor med en annan bakgrund och andra möjligheter. Det har alltid varit svårt för mig, sade Elsie Johansson i en intervju. Jag har inte rivit upp några rötter, jag är i grund och botten samma människa som jag alltid varit. Däremot har jag gått igenom en utvecklingsresa.

Nu har den resan avslutats. Elsie Johansson avled i lördags i sitt hem i Uppsala. Hon blev 93 år.