Den krisande kapitalismen – Del 1 av 7 Keynes – kapitalismens beskyddare
Kapitalismen är ett instabilt och krisdrabbat system, som skapar enorma klassklyftor och som genom rovdrift på jordens resurser leder till förödande klimatförändringar. Men systemet har likväl sina försvarare. I denna artikelserie skärskådar Proletären några av de teorierna dessa försvarare för fram. Vi börjar med keynesianismen.
Depressionen på 1930-talet var förödande. Samtidigt som den kapitalistiska världen drabbades hårt av ekonomisk tillbakagång, omfattande arbetslöshet, nöd och fattigdom, utvecklades ekonomin i socialismens Sovjetunionen i rask takt. Kapitalismen blev ifrågasatt. Men borgerligheten gav inte upp. Kapitalismen skulle till varje pris bevaras. Ibland genom öppet fascistiskt förtryck – i till exempel Tyskland, Italien och Spanien. Ibland med hjälp av socialdemokratiska så kallade reformistiska partier – i bland annat Skandinavien.
Andra världskriget löste depressionen: massproduktion av vapen och annan militär utrustning krävde många arbetare, samtidigt som miljontals arbetare kallades in som soldater. Resultatet blev en ekonomisk högkonjunktur där arbetslösheten förbyttes i sin motsats, brist på arbetskraft.
Kriget tog slut 1945. Skulle depressionen återvända? Och skulle det kapitalistiska systemet i så fall överleva? Systemet var nu på allvar ifrågasatt i de kapitalistiska länderna.
Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) kom till kapitalismens försvar. Keynes var född in i den brittiska imperie-borgerligheten och tillhörde den akademiska eliten. Även om han såg de ekonomiska framstegen i Sovjetunionen, ville han inte ha en sådan politik i Storbritannien. Som uttalad motståndare till socialism misstrodde – rentav föraktade – han arbetarklassen och den breda massan. Och han hade, ansåg han, kommit på ett sätt att rädda kapitalismen.
Han hävdade att krisen berodde på att efterfrågan i ekonomin var för låg. När företag inte fick sålt sina varor avskedade de arbetare, vilket gjorde att ännu färre varor såldes, fler blev arbetslösa och så vidare.
Den klassiska, borgerliga nationalekonomin hävdade i enlighet med den franske ekonomen Jean-Baptiste Say att produktionen automatiskt skapade sin egen efterfrågan (”Says lag”). Det stämmer att den som tillverkar och säljer något får en inkomst som motsvarar priset på det som säljs. Men alltför många sparar i stället för att köpa för inkomsten.
Pengarna finns alltså. Och de kan lånas till inköp. Särskilt kan staten låna dem. Om staten bestämmer sig för utgifter – bygga vägar, offentliga byggnader och så vidare – får människor jobb och inkomster och kan köpa. Men staten bör inte finansiera sina utgifter med skatter utan istället låna. De materiella resurserna, varorna finns ju. Pengarna finns ju också och kan användas av staten, som lånar dem.
Detta stred mot klassisk borgerlig ekonomi där staten skulle ha en balanserad budget, där inkomster och utgifter är lika stora.
Keynes hånade dem som sade:
”Det är detsamma som att säga att vi har allt virke vi behöver, och alla verktyg och byggnadsarbetare, men vi kan ändå inte bygga några hus för vi saknar centimetrar och decimetrar.”
Resonemanget är naturligtvis bestickande, men döljer att det handlar om kapitalism: produktion sker inte för att åstadkomma något nyttigt utan för att ge profit åt kapitalister. Jakten på profit leder ibland, men inte alltid, till att nyttigheter skapas.
Keynes förutsåg inte några svårigheter för staten att låna: det gällde att se till att den vanliga bankräntan var låg och samtidigt erbjuda en högre ränta till dem som lånade ut till staten.
Den ”keynesianska revolutionen” var inledd. Världen hade en krisfri kapitalism! Det var uppfattningen. Det undervisades vid universiteten i nationalekonomi.
Och Keynes teori var särskilt välkommen hos dem som ville förbättra läget för arbetarna, men som inte ville avskaffa kapitalismen – socialdemokratiska och så kallade socialistiska partier. Keynes fungerade – och fungerar fortfarande – som det teoretiska rättfärdigandet för tanken att kapitalismen kan reformeras. Arbetarnas klasskamp kan ställas in och borgfred slutas i klassamarbetets namn.
Den drygt två decennier långa högkonjunkturen efter 1945 tycktes bekräfta teorins hållbarhet. I själva verket var den främst en effekt av kriget, som skapat nya villkor för kapitalistisk ackumulation. Genom att kapital hade förstörts och fick byggas upp på nytt hade profitkvoten* förbättrats så att kapitalisterna åter ville investera. Ökade investeringar skapade sysselsättning och tillväxt i ekonomin.
Men under 1970-talet ändrades bilden dramatiskt. Vi fick stagflation, det vill säga stagnation i ekonomin samtidigt som inflationen tog fart. Detta var något helt nytt. Inflation och stagnation ansågs utesluta varandra. Till följd av att kapitalet genom profiter vuxit, ackumulerats, hade profitkvoten sjunkit, vilket gjorde att kapitalisterna blev återhållsamma med investeringar varpå tillväxttakten avtog och arbetslösheten ökade – stagnation. Med de keynesianska efterfrågestimulanserna, som spädde på köpkraften, sökte kapitalisterna kompensera sig genom att höja priserna – inflation. Därav stagflation.
Keynes hade bortsett från – eller inte förstått – att kapitalister investerar endast om profitutsikterna är tillräckligt goda. Och uteblivna investeringar är det som inleder en kris, en överproduktionskris.
Keynes teori hamnade i vanrykte, vilket banade väg för teorier som ensidigt gynnar kapitalisterna. Utbudssidan, kapitalisterna, skulle gynnas i stället för efterfrågesidan. Monetarism och nyliberalism predikade ökad arbetslöshet, för att få sänkta löner, vilket i sin tur skall gynna profitutsikterna och få igång investeringarna.
Resultatet har blivit enormt växande ekonomiska klyftor och kraftigt försämrad välfärd. Samtidigt har Keynes teori lämnat ett arv i form av stora statsskulder, ett resultat av den statliga upplåningen. Men nu när arbetarrörelsens reformistiska delar på nytt aktualiserar Keynes, har något som kallas Modern Monetary Theory, modern penningteori, förklarat att statlig skuldsättning inte är något problem. I nästa veckas nummer av Proletären granskar vi denna teori.
*Profitkvoten är förhållandet mellan vinsten/profiten och det i produktionen satsade kapitalet. Med ett litet kapital behövs det inte så stor profit för att profitkvoten ändå skall bli förhållandevis hög.