Klassregregation ända in i döden

I tider då personalen i den spårbundna trafiken kämpar för sin och resenärernas säkerhet mot tågbolaget MTR:s profithunger, tar Proletärens Kort & Gott-redaktion idag med läsaren till en järnvägslinje som MTR skulle kunna driva utan problem.

Passagerarna var nämligen redan döda.

Det var 1854 som MTR… förlåt, entreprenörerna Richard Broun och Richard Sprye startade The London Necropolis and National Mausoleum Company; en tåglinje mellan London och gravplatsen Brookwood Cemetary 37 kilometer sydväst om staden. Varje morgon fraktade The Necropolis Line kistor mellan Waterloo Station i centrala London och Brookwood.

En gravplats som tilltalade särskilt arbetarklassen; det var betydligt billigare att köpa en gravplats i Brookwood än i London. Och det gick betydligt snabbare att ta tåget med kistan ut till Brookwood – upphämtning i den dödes bostad ingick – än att gå i en traditionell begravningsprocession efter en hästdragen kärra i staden.

Men Brookwood tilltalade inte bara de fattiga: det engelska klassamhället följde med ända in i döden. Precis som för de levande passagerare som följde sina döda till Brookwood, delas också vagnarna med kistorna in i första, andra och tredje klass: varken döda eller levande passagerare fick så att säga mingla klasslöst. Från Waterloo Station gick tåget till två stationer; en för medlemmar i den anglikanska kyrkan och en för kättare, icke-troende.

Necropolislinjen var i bruk i 87 år. 1941 bombades Waterloo-stationen, och det var slutet också för tågen till Brookwood. 

Linjen blev aldrig så framgångsrik som Richard Broun och Richard Sprye planerade: de räknade med 50 000 lik om året, men det verkliga antalet blev bara runt 3 200. Idag ligger 216 390 människor begravda i Brookwood Necropolis.

Ordentligt indelade efter klasser. 

_

Artikeln ovan är ett utdrag ur Proletärens Kort & Gott.