Könet – vem bestämmer?

Könsdysfori, att man upplever sig ha ett annat kön än sitt biologiska, är ett känsligt ämne. Därför kan det inledningsvis vara på sin plats att klargöra några saker. Till exempel att könsdysfori (tidigare kallat transsexualism) existerar, och att fenomenet inte är nytt.

Vad tillståndet beror på är inte klarlagt, men att det för de drabbade kan medföra psykiskt lidande är uppenbart. Det är obalansen mellan det yttre och inre, mellan biologiskt kön och ”könsidentitet”, som är själva dysforin. 

Men vad är könsidentitet?

Tidigare (sedan 1970-talet) talade man om kön och genus. Kön är det biologiska medan genus är det sociala, det vill säga könsroller, olika förväntningar på kvinnor och män och så vidare. I engelskan skiljer man mellan ”sex” (kön) och ”gender” (genus).

På senare år har istället kön styckats upp i flera kategorier, där det fysiska bara är en av flera delar: Könsidentitet handlar om hur du känner och identifierar dig, könsuttryck om hur könstillhörighet uttrycks genom klädstil, kroppsspråk och liknande, och juridiskt kön är det som anges i pass och andra myndighetsdokument.

Vilken betydelse könsidentiteten har är en extremt het potatis. Det fick exempelvis författaren Kajsa Ekis Ekman erfara när hon avbokades från ett seminarium arrangerat av Roks (Riksorganisationen för kvinnoorganisationer och tjejjourer i Sverige), med motiveringen att hon i en debatt ”ställt sig kritisk till att kön är något man som person själv definierar” och att detta inte är förenligt med Roks ideologi.

Enligt Roks, och många andra, är det alltså inte det biologiska könet som avgör om man är man eller kvinna, utan könsidentiteten. Ditt kön är det du känner att det är. Känner du dig som man är du man, och känner du dig som kvinna är du kvinna. Individens inre upplevelse definierar alltså verkligheten. 

Vad är då biologiskt kön? Ja, vad är könets biologiska funktion? Fortplantning. Det är alltså vilken uppsättning fortplantningsorgan man har, det vill säga om man har organ som är avsedda producera ägg eller spermier. Det är den tvåkönsmodellen som evolutionen har försett människan med. Föds du med en uppsättning manliga könsorgan är du således pojke, och i vuxen ålder man. Föds du med kvinnliga är du flicka och på sikt kvinna. 

På allt fler ställen kallas könsbestämningen av nyfödda (eller ej ännu födda) för att sjukvården ”tilldelar” barnet ett kön. ”Tilldelat kön” ger sken av att sjukvårdspersonalen godtyckligt bestämmer vilket kön barnet har, inte att de konstaterar uppenbara fakta. Synen att barn ”tilldelas” ett kön blir logisk endast om man godkänner kön som något som bara den enskilde själv kan avgöra, att man tillhör det kön man ”känner sig som”.

Det sägs inom transideologiska kretsar att intersexpersoner underminerar vår binära syn på kön. Att dessa visar att kön inte alls handlar om två kategorier utan om en glidande skala. Men intersexualism består av en mängd olika tillstånd under den medicinska termen könsdifferentieringsstörningar, på engelska disorder of sex development (DSD). 

Ofta hävdas att mer än en procent föds med DSD, och att dessa nyfödda faller utanför eller mellan kategorierna pojke och flicka. Men DSD består som sagt av en mängd olika diagnoser, och endast en liten del av dessa innebär att sjukvårdspersonalen måste tillkalla en expert för att könsbestämma barnet. Så kallad ”äkta hermafroditism” – att barnet exempelvis föds med både testiklar och äggstockar – är extremt ovanligt. Det handlar om 0,001 procent av de levande födda barnen. 

Räknar man in samtliga diagnoser inom DSD som kan kräva att en expert tillkallas för att könsbestämma barnet, hamnar förekomsten på (högt räknat) 0,02 procent. Då räknas såväl barn med manliga yttre och kvinnliga könsorgan in, som pojkar med så kallad mikropenis. Det är bland dessa barn som termen ”tilldelat kön” kan vara relevant. För att få ett ”normalt” barn har föräldrar uppmanats att operera könsorganen så att de stämmer överens med antingen en pojkes eller en flickas, vilket senare i livet har visat sig stämma dåligt överens med personens egen preferens. 

Men att utifrån dessa ovanliga avvikelser hävda att biologiskt kön inte är binärt utan ett ”spektrum”, är att göra en höna av en fjäder. 

Det var utifrån den fragmenterade synen på kön som dåvarande socialminister Annika Strandhäll (S) och dåvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) presenterade en rad förslag som rörde transpersoners rättigheter att själva definiera sin könstillhörighet. Återigen, att upplevelsen av kön trumfar biologiskt faktum.

Förslagen innebar att det skulle bli enklare att byta juridiskt kön, och att ingen medicinsk utredning skulle behöva göras. Barn över tolv år skulle kunna göra detta utan föräldrarnas tillstånd. Ungdomar över 15 år skulle dessutom tillåtas göra kirurgiska ingrepp i könsorganen utan föräldrars tillstånd.

Förslagen drogs dock tillbaka av nuvarande socialminister Lena Hallengren (S) efter skarp kritik från bland andra Lagrådet. Förslagen var slarvigt utformade och tiden för olika remissinstanser att ge sina synpunkter var alldeles för kort. Andra kritiker var bland andra Statens medicinsk-etiska råd och chefsjustitieombudsmannen Elisabeth Rynning. 

För att inhämta mer kunskap i frågan har en rad nya utredningar nu tillsatts. Bland annat ska Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) göra en systematisk kunskapsöversikt om könsdysfori, där man bland annat ska undersöka den dramatiska ökningen under senare år. 

Debatten om definitionen av kön har fått en rad följder världen över. I USA har så kallade ”bathroom bills” lagts fram, lagförslag som hindrar transpersoner från att använda de offentliga toaletter som passar deras upplevda kön, företrädesvis av konservativa politiker. 

Men kritiken mot den subjektiva och idealistiska (som inte utgår från den materiella verkligheten) definitionen av kön kommer även från feministiskt håll. Kvinnors säkerhet och trygghet anses vara hotad när inte bara kvinnor har tillgång till utrymmen såsom omklädningsrum och offentliga toaletter, utan även de som själva identifierar sig som kvinnor men av de berörda kvinnorna uppfattas som män. 

Kvinnors säkerhet och trygghet har också hamnat i fokus vad gäller kvinno- och tjejjourer, som ska hjälpa och skydda våldsutsatta kvinnor. I Kanada blev Vancouver Rape Relief and Women’s Shelter, Kanadas äldsta center för våldtagna kvinnor, av med sina offentliga medel för att de inte även riktade sig till transkvinnor.

Kvinnors säkerhet riskerar också att hamna i motsättning till transpersoners rätt till självdefinition i rättssystemet. I Storbritannien fick en sexbrottsdömd transkvinna (en som fötts som man men identifierar sig som kvinna) sitta på ett kvinnofängelse, och våldtog där flera medfångar. I Sverige har Kriminalvården låtit en dömd mördare som identifierar sig som kvinna förflyttas till ett kvinnofängelse. Hen är dömd för att ha styckmördat sin flickvän.

Självdefinition av kön riskerar också att ge felaktig och/eller svårtolkad statistik kring frågor som rör kvinnor och män, och även ge orättvisa utslag i idrottssammanhang. 

Frågan om kön och transidentitet är alltså en mer komplicerad fråga än att handla om ”transpersoners rättigheter”. Men den är också enklare än transideologins påståenden om att det finns fler än två kön, och att det bara är enskilda individer – inte vetenskapen – som kan definiera dem.