”Kvinnodagen får inte bli en ihålig högtid”

Löneavdrag, ekonomisk stress och utmattning. Detta är verkligheten för Sveriges största yrkeskår – undersköterskor. Ett yrke där många kvinnor kämpar med att få vardagen att gå ihop.

Sandra Gunnarsson bor i Malung, är ensamstående med två barn, och jobbar som undersköterska inom äldrevården. I slutet av varje månad växer stressen inför att eventuella löneavdrag ska göra en redan låg lön ännu lägre.

– Under vintern har jag antingen fått vabba eller varit sjukskriven någon gång i månaden. Det är sällan som jag får ut en full lön.

Några dagars sjukskrivning varje månad innebär tusenlappar som försvinner. Detta betyder att hon ibland måste ”skarva” – gå till jobbet fast hon egentligen skulle behöva vara hemma en dag till.

– Jag får bara ont i magen av det här. När kroppen skriker att jag måste vila, så kan jag inte det. I slutändan biter man sig själv i röven eftersom jag vet att jag kommer bli ännu sjukare.

– Vår återhämtning är ju nästan obefintlig. Det är något som blivit galet när vi måste vara hemma för att vi är slut i både kroppen och huvudet. Helst hade jag velat gå ut i strejk för att förbättra situationen.

Så här har det inte alltid sett ut. Proletären har pratat med Eva Carlsson, pensionerad undersköterska från Glanshammar. Hon berättar att det på 80-talet var en betydligt högre bemanning inom äldrevården. Då kunde det gå fyra undersköterskor på åtta boende, per arbetspass. 

Privat

Sandra Gunnarsson - undersköterska från Malung

Det gav personalen möjlighet att upprätthålla en vardag som de äldre tidigare haft. Idag har nedskärningarna istället pressat bemanningen till hälften, vilket gör det omöjligt för personalen att hinna med sina arbetsuppgifter – vilket påverkar de äldres möjligheter till en bra vardag.

– Idag fungerar äldrevården mest som en förvaring. Och när vi vant oss vid att detta är normalläget… då introducerar politikerna nästa runda med nedskärningar, säger Eva Carlsson, som egentligen heter något annat.

Sandra Gunnarsson berättar att hon hade en förhoppning om att covidpandemin skulle vara en ögonöppnare. Att politikerna äntligen skulle göra något åt den pressade situationen för vårdpersonalen, och inte minst undersköterskorna.

– Då fick vi applåder och samhället kallade oss för hjältar. Men nu har vi blivit bortglömda igen, säger Sandra Gunnarsson.

Samtidigt som hon själv kämpar för att hålla huvudet över vattenytan har hon sett att andra klagar på att de ”bara” kan äta ute två gånger i veckan eller ”bara” kan lägga undan 3000 kronor varje månad. För Sandra Gunnarsson handlar det om att få lönen att överhuvudtaget räcka varje månad.

– Allt jag vill är att kunna köpa bra mat till mina barn. Men lönerna hänger ju inte med i utvecklingen. Försäkringar. Maten. Bensinen. Allt blir dyrare. Vad hjälper en femhundring i löneökning då?

– Det här är galet! Det känns som en medeltida klassuppdelning i samhället. Att bönderna ska slava medan feodalherren sitter på tronen.

När Proletären pratar med Sandra Gunnarsson är den internationella kvinnodagen, 8 mars, bara några dagar bort. Hon menar att jämställdhet är en viktig fråga för samhället men att kvinnodagen mer och mer reducerats till en ihålig högtid.

– Ibland känner jag att den här dagen bara handlar om att vi ska vara lite extra snälla mot kvinnor. Lite som mors dag. Jag behöver inte en ”grattis till att du är kvinna”-dag, där samhället sedan kan agera som att inget har hänt, säger Sandra Gunnarsson och understryker vikten av att jämställdheten knyts samman med klassorättvisorna i stort.

– Just nu tycker jag att klasskillnaderna och jämlikheten är lika viktiga att uppmärksamma. Att bara fokusera på kön… Frågan är större än så. Vi måste också prata om samhällets ekonomi.