Ledarkrönika: Malmö gav nytt självförtroende för solidariteten
Det var med glädje och samhörighetskänsla jag återvände till västkusten efter fem dagar i Malmö.
”Att reducera vårt engagemang i dessa frågor till att bara gälla vilket låt som vinner i Eurovision är att bagatellisera oss och vår solidaritet. Vår kamp handlar om att hindra Israel från att rentvätta sina brott genom sitt deltagande i Eurovision.”
Ovanstående är bärande i det uttalande som kampanjen Stoppa Israel – för fred och ett fritt Palestina hade på den avslutande demonstrationen i Eurovisionveckan 11 maj.
Jag hade själv förmånen att ingå i kampanjen och dess ledningsgrupp. En erfarenhet som jag alltid kommer att bära med mig och med lärdomar jag kommer anstränga mig för att dela med mig av.
Utfallet av kampanjens arbete blev fantastiskt. Två välorganiserade demonstrationer inom loppet av två dagar med sammanlagt uppemot 40.000 deltagare. Vi kom ut med vår plattform och pratade med all världens media och inga allvarliga incidenter inträffade. Närmare 70 ingående organisationer samarbetade för att få till stånd detta.
Det var därför med en känsla av glädje och samhörighetskänsla jag återvände till västkusten efter fem dagar i Malmö – trots det allvarliga läget i Gaza.
Folkmordet på den palestinska befolkningen har nu pågått i över sju månader. Sydafrika har, med vedertagna juridiska verktyg, som en av få stater försökt att göra något för att stoppa detta.
Oavsett om den Internationella Brottmålsdomstolen faktiskt kommer fram till att Israel begår folkmord, är den helt oproportionerliga och vedervärdiga slakten på långt över 30.000 palestinska barn, kvinnor och män för de allra flesta en sådan skräckupplevelse att vi alldeles oavsett, kommer att kalla det ett folkmord.
Denna totala tyranni pågår samtidigt som flera av västvärldens parlament, institutioner och maktcentra stödjer Israel, med politiska uttalanden, vapen, tilltagande repression och kringskärande av sina egna länders invånare möjligheter att protestera.
Vissa till och med hedrar Israel. Som EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen uttryckte den 14 oktober i fjol: ”Europa står på Israels sida”.
Vilket Europa? Vi är ju hundratusentals, som många dagar varje vecka, strömmar ut på gator och torg i Europa för att visa vårt stöd för det palestinska folket och vår avsky mot Israel.
Det israeliska public service-bolaget har varit medlem i EBU sedan 1957 och har deltagit i Eurovision Song Contest i 50 år. Under tiden har Israel förtryckt, fördrivit, massakrerat, fängslat, torterat och våldfört sig på det palestinska folket. Samtidigt har israeliska artister dansat, sjungit, kastat glitter på scenen i Eurovision. Dubbelmoralen är avskyvärd.
EBU är en del av systemet och legitimeringen. Man uteslöt, helt rimligt, Ryssland. Ett klart politiskt ställningstagande. Att nu EBU och dess ledning hävdat att Eurovision är opolitiskt hjälper inte. Det är helt enkelt inte sant.
Vad Palestinasolidariteten får med sig från de storartade demonstrationerna i Malmö är framförallt ett pånyttfött och välbehövligt självförtroende. Sedan någon vecka ockuperar studenter runt om i landet marken utanför flera universitet. Där har vi ytterligare en del av kampen att delta i, nu när glittret och fjädrarna är borta från Malmös gator.